I EN LÅDA PÅ LANDET LIGGER JAG

Etiketter

7 år, Barn, Emerentia 7 år, Landet, Minnen, Skolböcker, Teckningar

Eller i alla fall tusen teckningar och skolböcker fulla med historier och sagor och stavfel.

JAGJAGJAG

Etiketter

Åhléns, JAGJAGJAG, Nagellack, Promenad

Här är jag idag. Dagen till ära klädd likt ett barn. Jag har målat naglarna också. Ett Depend-lack, jag hatar dem, men det var en sån himla bra säljare på Åhléns att jag köpte av bara farten. Du får dem gratis sa han och knapprade in min rabattkod. Gratis-schmatis, det blev det ju inte ändå eftersom jag köpte en nyckelring. Nagellacket var dessutom matt, inte alls snyggt och ja, nu är jag missnöjd. Men istället för att sitta här och sura väljer jag att gå på en promenad. 

TILL TYCKANDET:

Etiketter

8 mars, Foajé, Kristofer Åström, STEARIN, Tjejer är bäst inten protest

TJEJER ÄR BÄST. INGEN PROTEST.

Imorgon spelar jag skivor på Stearin. Då är ni välkomna. Och på lördag spelar Kristofer Åström på Foajébaren. Då är ni också välkomna.
Tack för mig, leverpastej!

BLOGG-MINEN

Etiketter

EGO, Fotografier, JAGJAGJAG

Jag övar mig.

NYÅRSLÖFTEN

Etiketter

GRYNET, JAG JAG JAG, NYÅRSLÖFTEN

Nu har jag bestämt mig för vad jag ska lova på nyår, jag har inte gjort det sen jag lovade att sluta äta godis när jag var 9 och sen inte åt något förrän jag var 11, förutom nyårsdagen då jag klämde i mig allt godis jag sparat under året. Men nu har jag bestämt mig för tre saker:
1) Sluta svära
2) Byta ut man mot en, inte bara i skrift som nu, utan när jag pratar också.
3) Sluta vara så förbenat snäll alternativt: ta ingen skit!

Så, det var det, nu ska jag bara ta tag i det också. Inga svordomar förutom pilsnerfilmens attans, nedrans, tusen gubbar, sjuttsingen och så vidare. Kan göra undantag på ”det var väl själva fan då” för det tycker jag kan låta lite gemytligt. Men inget mer.

Punkt tre är något jag grunnat på länge, jag måste resa mig upp och jag måste sluta ställa upp på alla som inte ställer upp på mig, jag måste sluta svansa och göra mig till så fruktansvärt för människor som aldrig gör det för mig. Lite motsats från behandla andra som du vill bli behandlad själv, men det måste göras, i ren självbevarelse drift. Jag tänker inte ligga sömnlös längre för att jag funderar över vad männsker tycker om mig, eller varför de inte tycker om mig, eller hur jag ska bete mig eller hur jag ska behaga. Stopp och belägg!
/”Grynet” Leifsdotter Lund

NYÅRSKALENDERN LUCKA 1: BERÄTTA OM DIG SJÄLV

Etiketter

BERÄTTA OM DIG SJÄLV, EGO, FOTON, Jag, JAGJAGJAG, KALENDER, NYÅRSKALENDER

Jag vet att jag är lite sen och att det kanske inte blir roligt alls, men jag tänkte att det var bra att göra det här i alla fall, så jag börjar nu och gör två idag och så är jag klar på nyårsafton istället, en nyårskalender, precis som det fanns när 1999 blev 2000, om ni minns!
1. Berätta om dig själv.

I somras var det 24 år sen jag föddes, nästan ett kvarts sekel sen, det är otroligt hur gammal männskan blir tänkte jag inte högt, men nästan, för mig själv när jag såg mig i spegeln den morgonen. Den morgonen vaknade jag på landet, i en stålsäng som är alldeles för bred när en är nyförälskad. Love och jag hade nästan precis träffats då, och vi gjorde inte så mycket annat än att cykla till butiken, köpa glass, cykla hem igen, fiska och läsa. Det sammanfattar nog vardagen rätt väl tänker jag, förutom att jag inte fiskar så mycket till vardags, utan kanske skriver mer.
Jag har alldeles mörkt hår som jag ofta fascineras av, det verkar andra göra också och skriver ett helt gäng olika nationaliteter i pannan på mig innan jag får orden ur munnen och förklara att det enda andra landet jag har i mig är Danmark. Då säger ofta ingen något mer och det blir tyst.
Om dagarna jobbar jag som copywriter och om kvällarna kommer jag hem, bakar lite och läser lite mer, vi har slängt ut TV:n för att umgås mer, men mest pillar vi med egna saker, som musik eller skriver eller läser eller jobbar. Jag jobbar ganska mycket, mest för att jag älskar det, och ganska mycket för att det ju faktiskt behövs eftersom en ska leva. Hade jag kunnat hade jag nog jobbat hemifrån jämt och bara strosat, eller kanske läst intressanta kurser på universitet hela livet, som Mumin-kursen eller bara vanlig hederlig Litteraturhistoria.
Egentligen gillar jag nagellack, men jag tycker att mina fingrar ser tjocka ut när naglarna är målade så jag knipsar av naglarna istället. Min pappa säger att jag har farmors fingrar, men det tror jag inte riktigt på.
Varje dag tänker jag om-om-om, det är en dålig sak, det går liksom runt i mig, jag förbereder och ser katastrofen, men undviker den. Men det betyder också att jag drömmer ganska mycket så det gör mig ganska gott att finurla på vad som hade hänt om jag gjort si eller så.
Nu ska jag ta en knäckemacka, det är mitt bästa bröd, trots att det inte gör sig så bra till frukost på sängen. Nedan ser ni ett av livets mer tveksamma tillfällen, just då: mycket nöjd med mig själv, men kompisar, det hade jag inte. 

ATT SÅ FÅ KAN BRY SIG SÅ MYCKET

Etiketter

EGON, GP, Killar, Män, NU SKRIVER JAG PRECIS SOM JAG VILL FÖR DET HÄR ÄR MIN BLOGG, Skriva

Tänk va, vilka reaktioner saker kan ge ändå. Det är ju lustigt. Jag tänker mycket på det, jag tänkte mycket mer på det en period när Kajsa och jag pratade mycket om det. Om egon, om att såra egon och ja, vi snubblade ganska ofta över sårade manliga egon. Kajsa ville ha kända män som blivit sårade medan jag mest räknade upp högstadie-idioter och internetkändisar. Vi slöt upp kring Marcus Birro, han var en kändismännska med internetkoppling.

Men så finns de där, de som det inte riktigt är värt att skriva en tidningartikel om. De som inte är tillräckligt intressanta i sig eller som inte är tillräckligt kända var för sig. Jag tänker att jag ska presentera några av dem ändå, så kan vi klumpa ihop dem sen och göra dem till en grupp. En målgrupp kanske, för det, har jag hört, är modernt.

Till exempel: när jag skrev en mobbningstext i GP kom en gammal högstadiekille fram till mig och förklarade att hans föräldrar frågat om det var han som gjort mig illa, han bad mig att förklara mig, gärna offentligt, för att rentvå honom. Är du inte skyldig och inte heller utpekad behöver du inte bli rentvådd. Att hans föräldrar inte litade på honom tyckte jag sa, ja, ganska mycket.

Samma sak gäller män på krogen som inte kan ta ett nej, och börjar skrika hora för att en inte vill ta emot en drink. Precis som på högstadiet, fast då kom det kanske inte till en drink, utan tjejer som vågade säga nej till killarna med hårvax i luggen som vill pulla dem.

Eller när vuxna män kraxar över att en avföljt dem på twitter. Eller bara Marcus Birro som inte kan ta att någon kritiserar dem.

Jag undrar om tjejer fått öva så pass mycket mer på att inte få medhåll, eller stöd att de när de blir äldre är bättre på att rycka på axlarna. Om rycka-på-axlarna-mentaliteten jag pratat om så mycket egentligen mest är något som tjejer klarar av. Att allt inte är personligt, inte ens det privata. Att inget egentligen kan beröra, om det inte kommer från de närmsta. Det tar lite olika proportioner, och jag vet att mitt resonemang inte är helt klart, men jag tänker på vad som hänt om en kille fick motta samma hot som Blondinbella gjort. Genusnytt-are får gärna kommentera bäst de vill. Jag tänker inte ta åt mig eller för kvinnlighetens skull för den delen heller.

Och som en förtydling, när det kommer till att inte vilja följa par på Twitter handlar det om att jag inte är så intresserad av att se inköpslistor eller konversationer som lika gärna kunde skett på sms. Jag vet inte, men det är inte det jag vill läsa på twitter, så då läser jag det inte. Och jag kommunicerar inte med min kille på hans wall eller på hans twitter, jag brukar skicka ett sms. För sån är jag, jag tycker så, jag vill ha det så. Vad andra gör på internet har jag egentligen minimal chans att påverka (när det inte handlar om strategier för företag och deras corporate-sidor, jobbar jag med dem håller jag dem kort). Andra gör på internet som de vill, precis som i ”vanliga” fall, så länge de inte bryter lagen kan de få hållas, men vi väljer vad vi vill lyssna på och vad vi själva vill delta i.

SÄLJ SÄLJ SÄLJ//BESATTHETEN AV DET EGNA VARUMÄRKET//MIN SJÄL ÄR KÖPT SEN LÄNGE

Etiketter

BARNÄNGEN, BLABLABLA, COOP ICA, HITS, JAGJAGJAG, Jobba, LOLITA, Musik, MUSKSMAK, NIKE+, POLERA EN BAJSKORV, PRIVAT, Reklam, SÄLJA SKIT, Sälja, SOPA SAKER UNDER MATTAN, Spela Skivor, VARUMÄRKE

Ibland säger någon att jag bara säljer saker, att jag lika gärna kunnat jobba som en av de skitirriterande TRE-försäljarna på centralen eller nåt. Det stämmer ju egentligen, på något sätt polerar jag bajskorvar och säljer dem.

Varumärken och jox sänder ut signaler, en del bryr sig inte, det kommer vi fram till när det skrivs briefer och analyser, att det kanske inte spelar någon som helst jäkla roll vilket tapetmärke du väljer, utan att det handlar om mönster. Eller att optikern är sak samma, så länge de verkar proffsiga (jag var på synundersökning hos Smarteyes igår, jesus, det kändes som den bästa läkarundersökningen jag varit på, trots att det ”bara” var optikern.). Att folk väljer hushållspapper efterprislapp och för att alla ändå torkar hyfsat samma (vi kör genomgående Eldorado-hushållspapper men väljer Serla när det kommer till toalettpappret, för det är viktigare i komfortsynpunkt). Det är såna saker jag tänker på varje dag, jag vill inte sälja skit, jag vill inte polera bajskorvar, även om det kanske kan uppfattas som om att det är det jag gör.

Principer säger någon, och ja, kanske säger jag, jag skulle aldrig vilja jobba med varesig en kund som jag tycker känns oetisk (ja, kom an ba, berätta hur dåliga alla företag är nu, gör det) eller ett parti jag inte sympatiserar med. Det är mina principer, inte så mycket mer med det.
Men det handlar också om att bygga något, om att tillverka, skapa och i vissa fall ge någonting. Att inse att det inte handlar om att skapa reklam utan att kanske ge ett mervärde var för mig centralt, jag försöker att låta varje printannons har någonting bakom sig, en gedigen kollektion glasögon, riktigt bra råvaror, eller en rolig produkt som ger varumärket rätt känsla. Hade jag kommit på Nike+ hade jag lett brett hela mitt liv. Nu har jag inte det och försöker istället få de företag jag jobbar med vara ärliga och hjärtliga, och inte sopa saker under mattan.

Ibland tar varumärkes- och analyshetsen också över privat, jag tänker i varenda steg hur jag konsumerar mig närmre och närmre min egen person. Att jag använder Barnängens tvål för att det luktar rent och ungt och det skulle kunna spela roll när någon beskriver mig och mina klänningar ”hon luktar alltid Barnängen-tvål” eller ja, det hade räckt med bara ”hon luktar alltid tvål”. Jag funderar över hur jag uppfattas om jag använder mina stora hörlurar eller mina ipod-hörlurar när jag går på stan. Jag väljer medvetet att köpa träningskläderna på HM för att inte tvinga mig själv att springa snabbare på löpbandet än jag klarar av, bara för att matcha kläderna. Vissa dagar går det så långt att jag funderar på vad jag utstrålar om jag behåller skiten under naglarna eller verkligen borstar bort det. Ja, ni fattar. Det kan gå till en överdrift, och det finns en anledning till att reklamare sällan får säga vad de tycker om varumärken, just för att de analyserat sönder dem redan innan de plockat dem ur hyllan på ICA. Just det, jag har gått från att vara en ICA-konsument till en Hemköp-konsument, innan var jag Willys-konsument, men trivdes där aldrig, jag strävar mot att uppfattas som någon som handlar min Barnängentvål på COOP, men jag är inte där riktigt än.

Varenda bok som ställs in i hyllan är övervägd, jag funderar länge över vilka spel jag spelar när andra ser och jag kan inte låta bli att fundera över hur mitt val av trosor kan påverka bilden av mig. Jag är tillgjord ibland, på värsta tänkbara sätt, jag har överlagt mitt skratt, iakttagit hur jag själv ansett att det gått från fult till trivsamt, omfamnat mitt eget varumärke- hihihi-skrattet likt en seriefigur, men jag försöker slipa bort det när jag träffar kunder, för att de inte ska tycka att skrattet understryker de korta kjolarnas Lolita-effekt.

Jag är mitt eget viktigaste varumärke, och mitt namn råkar passa ganska bra in, jag har ingen aning om hur jag känt mig om jag var en Wilma eller Anna eller Karin.  Och det enda jag faktiskt rent ut sagt struntar i är mitt musikaliska varumärke, jag lyssnar och spelar det jag tycker är bra, att andra tycker att jag är dum i huvudet som tycker att Sandstorm är bra på riktigt eller som ifrågasätter min kärlek för hits, det kan jag inte göra någonting åt. Så länge jag är glad och ni andra dansar och ler så.

DEN EVENTUELLA KRÄKSJUKANS ANSIKTE

Etiketter

Kräksjukan, Musik, PÅSSJUKAN, SEBASTIAN KAPOCS, Spela Skivor, YAKI-DA

Men med tanke på påsarna under ögonen verkar jag ha påssjukan. Jag är livrädd för kräksjukan, än mer rädd att smitta någon så jag ringde och kollade och magont+minimal feber+illamående verkade kunna vara något som innebär kräksjukan, så därför har jag idag stannat hemma, vilat, legat på latsidan, inte gjort någonting alls.
Förra gången jag hade kräksjukan var mitt under P3guld, då både sög och spydda jag.
Måtte jag nu inte bli sjuk utan hålla mig frisk tills på torsdag och fredag då jag spelar med Sebastian på Yaki-Da.

DET RINGER I MITT ÖRA//IGÅR SNURRADE DET I MIN SKALLE

Etiketter

Alex, Alexander, BLABLABLA, CANASTA, JACE EVERETT, JAGJAGJAG, skitsnack, Spons, SPONSRA MIG, Sponsring, Vi Vill Tacka Livet, YAKI-DA

Igår, en sån kväll! (Inte sån fantastisk dag, men kväll) Yaki-Da var proppfullt och trots att jag själv kände att jag var något spretig i mina låtval kändes det ändå som om att när svetten lackade i pannan och okända killar pekade på mig när Jace Everett sjöng >I wanna do bad things to you<, att det var en bra kväll ändå.

Och så var det en dag idag också, när jag vaknade sken solen genom fönstret och nu är det mörkt som natten, det är dock inte kallt som natten, för det verkar vara något allvarligt fel med miljön och växthuseffekten och allt det där.
Jag är trött idag, det var en minst sagt lång dag igår, jag brukar sova middag på helgerna, men kom aldrig till ro, istället såg jag säkert 10 avsnitt av 30 Rock, som jag egentligen inte ens tycker är överdrivet roligt, utan bara ja, trivsam (?).
Det är ofta så, att jag inte finner saker roliga, utan bara trivsamma. Själv är jag enligt Alexanders dagbok bara stundtals trevlig och stundtals rolig. Kanske är det därför vi inte umgåtts så mycket på ett tag, men nu när jag jobbat mig igenom min höstliga-uttråkinings-depression ses vi igen, vi startar företag (något vi gjort flera gånger innan, men det tenderar att ja, glida ut i sanden så att säga) och vi smider planer, pratar om framtiden och lägger upp strategier, främst PRstrategier åt oss själva. Och så ställer vi varande frågor, som oftast är retoriska. Som när Alexander sa: jag förstår inte varför jag inte har fått A-rotation på P3 eller när jag frågade: Visst är min bok en best-seller? Svaret är ju på fråga ett: de har inte förstått hur bra du är. Och på fråga två: ja, någon ska bara förstå hur bra du är.
Så tänker vi, så jobbar vi, och ja, det ger oss lite tid att umgås, humma åt varandra, skissa ansikten på papper och snacka skit om folk vi inte gillar, ointelligenta personer vi borde fjäska för och andra som vi gillar men som vi inte gillar lika mycket som oss själva. Eller nej. Det gör vi inte, vi begrundar och pratar om livet och människorna i det. Mest pratar vi om oss, som om att vi hade en stor gemensam prat-blogg.  JAGJAGJAG hade vi kunnat döpa den till, men det gör vi inte, istället blev det ett bokförlag: Vi Vill Tacka Livet heter det. Oerhört trevligt.

Nog om ingenting, nog om mig, nu ska jag, med mitt ringande öra (jag tror att jag numera på allvar aspirerar på tinnitus och tänker önska mig formgjutna öronproppar i julklapp) lära min pojkvän att spela Canasta, det är enda sanna vägen till min pappas hjärta.

Just det, som den hårt arbetande DJ:n jag är tänkte jag passa på att önska om lite spons, den urtvättade Jazzhuset tröjan jag sportar (inte bara här nedanför utan även bär till och från gymmet) börjar bli lite sliten. Jag tar emot allt.