Josephine!

En lite fin presentation av Jospehine. En dem jag känt längst.
Jospehine är tillsammans med en kille som heter Filip. Filip och Josephine träffades när vi var 14. Den sommaren seglade jag på Stora Kornö och Jospehine seglade med Ingo tror jag, eller någon annan av båtarna. I alla fall. Vi seglade allihop. Och Filip bodde på Stora Kornö då.
Efter alla seglatser samlades Josephine och jag hemma hos mamma och pappa på Tjörn, vi satt i tshirt och trosor hela dagarna och på nätterna låg vi i sovtäcken och pratade om vår klass på Böskolan som vi inte alltid gillade. Josephine var mer poppis än vad jag var men hon skämdes aldrig för mig och en gång blev vi lite fulla på Sanktas tillsammans. (ja pappa det är sant, vi tar det när jag kommer hem)
Så vi låg där och pratade och första morgonen pratade vi mest om honom. Filip. Killen som var några månader yngre än Josephine och som jag därför dömde ut, jag ville ha äldre killar som visste vad de gjorde, men Josephine var förlorad.
Hon var så fruktansvärt kär. Och det fanns det anledning till. Så där satt vi i någon vecka och pratade bara om Filip. Filip hit och Filip dit. Och när höstterminen kom hade jag bara träffat honom en kort stund på Liseberg. Det var under en Hardcore Superstar konsert som vi fått tillåtelse att gå på själva och då kom han och sa hej. Jag tyckte att han verkade lite töntig.
Och några veckor efter det stod han där utanför skolgården, jag tror att han hade träningsbyxor på sig, för ja, Filip höll på med hockey, och så höll han en ros i handen som han skulle ge Josephine. Jag fnös med några syslöjdsnålar i munnen och fortsatte sy på de gräsliga röda manchesterjeansen jag så himla gärna ville ha.
I verkligheten vart jag ju avundsjuk. Både för att han stal Josephine från mig och att hon hade en Filip. En Filip som till och med gillade att ha majonäs på mackan. För det gillade Josephine och ingen av hennes killar innan hade gillat det.
Majonäs är det värsta jag vet.

Annonser

JA DET VAR JU PÅ TIDEN ATT VOLONTAIRE GÖR EN ANNONS

Ibland läser jag Resumé, jag är inte som, ja vi kan kalla honom Carl, som läser Resumé varje morgon innan byråfrukosten. Eller som kollar Resumé allra sist på kvällen innan han går och lägger sig. Och som har sitt namn i tidningen ibland. Men jag läser den. Och idag var det en artikel om Volontaire som gjort en printannons för Röda Korset. Och så kommenterar någon att det var på tiden att Volontaire kom med en printannons. Men serru, det var det nog inte alls det. För jag tror, efter att ha ätit en lunch på Volontaire och hängt där några dagar i sommar under Volontaire 100, att det inte alls är printannonser handlar om. Det handlar om att göra någonting annat. Göra nytta. Eller i alla fall förhoppningar om nytta.

Förhoppningsvis menade den som kommenterade att visa något resultat. Och inte en print.

Så printen i sig är ju totalt ointressant. Att samla in 50öringar är ju inget nytt påfund, de gamla 50öringarna samlades ju också in och nu ska de äntligen bort för gott.

Eller som David Orlic sa: ”Vi kan alltså köpa 1000 kaniner för en helsida i DN, tänk vad vi kan göra med dem”

Ja, det är vad jag tror i alla fall. Tack för att ni lyssnade Elsa och Alex och Pappa.