GÖTEBORG I <3 YOU

Jag känner ingen på Jazzhuset längre. Av besökarna. Så jag står i ljudbåset och fnissar med Plåtis och sneglar på Emmanuel.

Det finns ingen här som jag känner längre, men det gör ingenting samtidigt
som det gör något. Det är inte samma hemkommar-känsla längre utan det handlar mer om att besöka någonting som brukade vara trygghet.

Imorgon pratar vi mer om det bästa av
det bästa. Nu ska jag lyssna på Johannes Vidén.

Godnatt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s