CAFÉ FUCKING OPERA

Det finns få saker som genom tiderna irriterat mig så mycket som brats. Jag minns hur jag hatade dem på högstadiet. Och jag minns hur jag så himla gärna ville vara en av dem egentligen. Ikväll spelade Emelie och jag skivor på Café Opera. Vi spelade hits efter hits. Vi spelade Jumper och Fibes Oh Fibes, vi spelade Tommy Nilsson och Håkan Hellström. Vi skulle spela till 00:30. Men när klockan är 23:44 och folk dansar sig glada framför båset och några i baren skriker av glädje. Då kommer en kille, som ja, vi kan kalla honom Sebastian, Sebastian jobbar på Café Opera. Han har vita byxor och skinnhandskar i bakfickan. Sebastian visar >skära halsen av sig-tecknet< som brukar betyda döda ljudet . Stäng av musiken. Det gjorde vi inte, jag tittade frågande på honom och skrek över ljudet >vi ska spela till 00:30< han skriker tillbaka >ni har varit jättesöta< och jag svarar >jag vet, vi fortsätter nu< då pekar han upp två killar med tio brända skivor och de slår av En dag mitt i crescendot.

Så där står vi, Emelie, Disa och jag, med våra obefintliga skägg i brevlådan. Vår debut på Café Opera är över. Vi spelade skivor i två timmar, fick folk att dansa och skrika och le. Och så var vi söta också. Åh jag älskar att vara söt. Om två veckor spelar vi på Tranan. Då är vi stenhårda, spelar nästan bara musik av andra grymma tjejer och är inte söta för fem öre. Då är Sebastian på Café Opera jättevälkommen, vi lovar att bjuda honom på sprit.

Och nej mamma, jag är inte tuff, jag är söt.

Annonser

One thought on “CAFÉ FUCKING OPERA

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s