FÖRMIDDAGEN UTAN DESSLIKE

Imorse vaknade jag långt innan klockan ringde och hann se hockeyn, jag hann se Henrik Lundqvist och jag hann tänka på hur jag nästan grät lite när jag träffade honom i somras. Som om att han vore gud. Det är ju en lustig sak. Att gråta när man träffar någon man inte ens känner. Då kan man ju snarare tänka att jag borde gråta när jag träffar folk jag i verkligheten tycker om.

Den kvällen grät jag i och för sig en skvätt när jag träffade Mutta också, så just då stämmer hypotesen.

Eftersom tunnelbanorna står stilla här i storstan idag bestämde jag mig för att gå till skolan, det var så lustigt för helt plötsligt stod mitt kosmiska öde framför mig. Med lite frost i skägget och ett leende som jag helt plötsligt förstod att jag inte saknat, men tänkt på mycket mer än jag trott. Så där stod jag, i basker och log försynt. Sen promenerade vi mot stan och pratade om hur livet hade varit sen sist.

Det har hänt så mycket sen sist.

Sen juni har hela världen hänt. Det har fötts barn och några har fallit ifrån.

Och sen imorse har hela dagen hänt, jag har varit i skolan, hunnit gå på möte, springa tillbaka till skolan, sitta på möte igen. Åh jag älskar att vara uppbokad, jag älskar att inte ha en lugn stund. Att inte hinna tänka efter hur jag egentligen känner mig. Ibland tänker jag att jag skulle trivas så fruktansvärt bra med att jobba på bandet på Volvo. Men det kanske hade blivit för enformigt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s