JAG TITTAR HONOM I ÖGONEN MEN HAR INGET MINNE AV VILKEN FÄRG DE HAR

Det är lite som att det är en förbannelse, blickar. Det är så svårt att behålla en blick. Det kan vara en blick från någon man inte känner. Eller från någon man känner. Idag, alldeles nyss faktiskt, mötte jag en blick hos någon jag känt. Någon jag gillat. Någon jag delat väldigt mycket med. Men ändå aldrig gett bort mig själv till.

Jag har så svårt med ögon. Jag minns inte en enda ögonfärg. Jag hade velat göra det. Jag hade velat drunkna i någon annans och sen skriva vackra meningar om de isande blå, eller ekorrbruna, eller asfaltsgrå, eller torrgräsgröna. Men jag minns aldrig sånt. Jag har ingen aning. Jag minns inte hur de skiftade färg eller hur det kändes när de tittade på mig. Jag minns ingenting.

Mina ögon är blå. När jag inte har linser. Då är de bruna.

Om jag skulle träffa någon när jag har mina linser, och tänk då om han förälskade sig i dedär ekorrbruna ögonen, drömde om dem och tänkte att han ville titta djupt i dem varje kväll. Och nästa gång vi ses. POFF! Så är mina ögon blå. Då kanske det inte alls fungerar.

Så jag väljer att inte titta folk i ögonen, jag tittar mitt emellan, eller ovanför, kanske för att slippa bli dödad om jag träffar någon som tränar på att döda getter och plötsligt råkar döda mig. Eller så är det bara för att jag är osäker.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s