IN I DEN POLITISKA HETLUFTEN

För ett ganska bra tag sedan nu, när det fortfarande var mörkt om kvällarna och eftermiddagarna, fick jag ett mail för intresserade att ställa upp på F!s riksdagslista. Jag tänkte länge och väl över det, någonting fick mig att vilja ta tag i detdär polistika livet igen, det var ju så spännande med nattmanglingar, kaffe sent om nätterna, springa mellan olika rum med olika förslag och byta motioner och punkter med varandra. Jag älskade att stå i talarstolen och övertyga med min ofta ganska taffliga retorik. Så jag tänkte på det, och det fanns ju en del saker som kanske talade för det, engagemanget i frågan. Att det just var en enda fråga. Att jag slapp ta i andra saker som jag inte var intresserad av. Men sen blev det aldrig av. Jag satt kvar och istället listade jag kvinnliga ADs och copys på Rättviseförmedlingen och jag travade in på Berghs kontor och slog näven i bordet för att det skulle bli en förändring.

Det är ju roligt med politik. Det är roligt när saker händer. Det är fantastiskt när allt blir bättre.

Så idag läser jag min gamla kompis Philip Wendahls artikel på Newsmill om huruvida SD är välkomna på Pride eller inte, som vanligt tycker jag att Philip skriver bra, en hel massa gånger har vi olika åsikter, jag säger det till honom ibland, men denhär gången är det med reaktionerna och kommentarerna som intresserar mig. Speciellt denhär:
Snarast är det nog så att de flesta inom Sd är genuint ointresserade av de alltmer aparta HBT-frågor som nu drivs. Varför i hela friden skall de engagera sig i frågor som ”transsexuellas rätt att spara könsceller”? En politisk fråga som ”ombyggnad av ishallen i Gagnef” känns ju i jämförelse som betydligt mer central och är en fråga som säkert berör betydligt fler människor!

Jag kan inte låta bli, men jag kväver ett skratt, för hur i hela fridens namn kan en ishall i Gagnef någon gång i hela världshistorien vara mer intressant än rätten att föra vidare sitt eget DNA? Inte bara för att Gagnef är en väldigt liten ort, med en bra festival, utan för att det faktiskt inte finns någon mänsklig rättighet, eller någon rättighet alls, att spela hockey. Det är ett roligt tidsfördriv.

Och jag tror att frågan kring vilken fråga som berör flest, ishallen eller könscellerna, behöver vi inte ens svara på. Det är ganska självklart tycker jag. Oavsett om Gagnef är trevligt eller inte.

Annonser

REKLAMREKLAMREKLAM

Jag ska börja jobba med det snart har jag tänkt jag har ju läst det så länge, pluggat det så mycket. Varumärken hit, varumärken dit. Vi pratar om värden på pengabränningen i bilen, vi tittar på reklambladet som kommer hem i brevlådan. Vi pratar om det personliga varumärket. Hur man maknadsför sig själv. Hur man fortsätter vara sig själv.

Det kanske inte alltid verkar gå hand-i-hand. Kissie och hennes kompisar pratar om hur de är andra människor i sina bloggar än i verkligheten. Det är ju så, på samma sätt som jag förstod Victoria Silvstedt efter några veckor i New York förstår jag Kissie, jag är någon annan när jag skriver, och vem jag är beror på vad jag skriver. Och jag skriver så mycket olika saker att jag snart tappar greppet bland debattartiklar, blogginlägg, kränikor, statusuppdateringar, kärleksbrev, lappar i svalen och inköpslistor. Och jag skriver allra mest saker jag aldrig visar upp. Saker jag själv glömmer eller förkastar. Ibland mailar jag iväg dem. Ibland trycker jag på send. Och ibland låter jag de bara ligga kvar på bordet på verandan och låter vinden ta dem.

Generationsromanen har ingen egentlig röd tråd. Jag ville göra någonting eget, jag ville skriva precis det jag kände. I några månader kommunicerade jag med Vampyren genom små numrerade betraktelser som jag mailade och fick svar på när han inte var hemma. Sen flöt det på, jag blev ensam och ville ha någon att berätta allt för. Jag spelade in mig själv på band som jag sen lyssnade på när jag satt i mitt fönster på Folkungagatan och tittade på de som stod utanför Bishops Arms. Jag skrev de numrerade styckena när jag kände för det, om dem jag kände för. Och så en gång postade jag det i en brevlåda som tillhörde någon jag beundrade. Och bad honom göra som han själv vill, och inte som han trodde att andra ville att han skulle göra. Jag skrev för honom. Jag skrev för mig själv. Och jag skrev för någon annan.

Sen fick jag hjälp av Alex, vi har skrikit lite på varandra mellan varven, men det börjar lägga sig och jag tror att vi är nöjda. Vi har gjort något fint som vi gillar. Och vi gillar fortfarande varandra.

Albert Bonniers har bett mig skicka andra texter för att jag har en språklig begåvning. Det tvivlar jag inte på, men jag tvivlar på intresset kring det jag skriver. Det finns ingenting intressant i mitt liv egentligen. Jag lever inte flärdfullt och jag umgås inte längre med en popelit. Jag går mest hemma, pratar för mig själv och tänker på saker jag inte hunnit med att tänka på på länge. Och det är nog inte det minsta intressant egentligen. Och fantasin har inte infunnit sig det senaste.

HEJ MALIN!

Nu kommer det ett brev till dig här, och du kanske undrar varför jag skriver det här, vi pratar ju om det ofta, du och jag, människor som lever genom sina bloggar och har olika liv i bloggen och i verkligheten. Hursomhelst, så skriver jag det här för att jag vill att hela världen, i alla fall de som läser dethär, ska veta hur mycket jag gillar dig, och hur mycket du betyder mig. Och vad du kommer saknas mig när du åker till Bergen.

Det finns få dagar som jag varit så glad som två dagar. Samtidigt har det varit så att jag har bitit mig i tungan lite, för mitt i alla lycka har jag känt ett stung av något annat. Saknad kanske. Eller bara oro. Vilka de två dagarna är? Jo, den första jag tänker på är när Daniel och du liksom blev ihop på riktigt. Jag var så glad. Så glad att jag ringde Rachel och hon utbrast ”nu kan man ju börja tro på kärleken igen” precis så var det. Samtidigt så tänkte jag. Nej, nu kommer Daniel stjäla en massa tid från mig. Från dig och mig. Den känslan hade jag i några sekunder. Sen försvann den. Och istället infann sig ett leende någonstans i mitt ansikte, antagligen på läpparna. Dag två då? Jo, det är dagen då jag fick reda på att du kom in på dendär konstskolan i Bergen som jag inte har koll på alls. Då föll min värld lite. För tre år är en evighet och jag tänker att allt kanske kan förändras. Vi kan bli andra personer. Träffa nya människor, bestämma något, byta väg, ångra oss, ja, vad som helst. Men samtidigt tänker jag att det är det häftigaste som hänt oss. Vi har båda gjort någonting som vi verkligen velat. Och det tror jag är viktigt. Eller jag vet att det är viktigt.

Förra året när du fyllde år skrev jag en sång i mitt kök till dig, jag minns hur jag satt på bussen och rimmade. MALIN-STALIN. Det slog mig först senare att du är långt mycket bättre än 10000 gånger bättre än Stalin, men du vet hur det är med låtar, man skriver det som låter bäst. Huvudsaken är ju att det gick fram hur mycket jag gillar dig. Och vad du betyder för mig.

Vissa dagar tänker jag på den dagen i Lidköping när jag träffade dig först. Jag minns min gröna luvtröja och mina svarta manschester-jeans och jag minns hur jag kippade efter andan när jag såg dig. Och jag minns hur vi fnissade och hur mycket kaffe vi drack och jag minns hur vi chattade på MSN och att du kallades för Hiroshima. Och jag minns att jag i hemlighet började kalla mig för Nagasaki, trots att jag inte var i närheten av att vara ett bombnedslag. Och så tänkte jag på kvällen när vi möttes och gick på Sverrirs födelsedagskalas. Jag minns hur jag då ångrade att vi inte bestämt oss för att träffas innan. Och jag minns en lunch vi tog och hur jag kände att jag kunde prata med dig om allt. Och att jag ville att det aldrig skulle förändras. Jag minns att jag tyckte att du lite såg ut som en katt och att det var vackert. Och jag minns hur vi satt mitt i natten utanför stugan och tittade på stjärnorna och han Lasse, du vet, var med också. Och vi spelade Maffia.

Det har gått ett tag nu, snart två år, två år av dagar som gått då jag aldrig, inte för en dag, inte tänkt på dig, tänkt att jag ska ringa, ringt och sen efteråt suckat lite och tänkt att jag har sån tur.

Av hela mitt hjärta och hela min kropp, och blod, och stoftet inuti mig önskar jag att vi kommer sitta under en filt så många fler gånger i våra liv och lösa korsord, spela kort, eller utmana varandra på Bejeweled att det inte finns dagar att räkna. Biljonerstriljoner eller något sånt kanske. Jag vet inte riktigt. Men jag vet att det inte blev någon sång. Det blev dethär. Ett brev om dig. Till dig. Från mig. Grattis på födelsedagen!

Och sist, en sak jag skrev till någon annan en gång, men som jag önskar var till dig.
From the beginning, towards the hopefully never coming end.

NÄR DET INTE GÅR ATT SLUTA TÄNKA

Då får man göra så gott det går ändå. Ibland tänker jag alldeles för mycket. På saker som egentligen är helt ointressanta. Som hur dinosaurie-bäbisar låter. Eller hur mycket detdär mörka hårsvallet gjorde en morgon, eller två när det var varmt och sol på morgonen. Eller hur glad jag var att glassplittret den kvällen inte satte sig i mina fötter. Eller på att jag måste laga stolen i köket innan någon gör sönder den på riktigt.

Men just idag tänker jag på vad jag skulle sommarprata om. Så tänker jag, pappa, vad skulle du sommarprata om ifall du fick? Hade du pratat om mamma, och Wille, och mig, eller hade du pratat om evighetsprojekten, dina hus?

Och så tänker jag lite på någon jag tänkt på ganska länge men som jag inte förstår mig på alltid. Det får man göra ibland. Så länge man inte virar in sig alldeles för mycket i tankar. Det är aldrig bra.

Åter till ämnet: vad skulle jag sommarprata om?

TVÅ ÅR SENARE

Det är nästan två år sen jag flyttade till Stockholm på riktigt, om någon vecka blir det precis på dagen. Nu ligger jag i samma säng som jag låg i mina första nätter. Då tänkte jag på Vampyren. Han smsade. Vi sågs. Vi pratade. Vi hånglade. Och så blev vi ihop. Jag kom till dethär huset på Essingen med tre saker. En röd väska från Oilily med kläder. En brun väska med min dator. Och min gitarr. Precis samma väskor som jag idag tog på tunnelbanan till precis samma hus som för två år sen. Idag tänker jag mest på mig själv.

Jag håller mig från att inte gråta, för jag vet inte varför jag vill gråta. Kanske vill jag det över det som hänt. Över det som inte hänt. Över ett förlorat hjärta. Och över numera inbiten bitterhet. Över att jag trodde att vi skulle hålla ut i två år. Minst.

Det händer så mycket på två år, men samtidigt ingenting. Jag har inte ens nya väskor, jag är någonstans precis samma. Trots att jag gått ut skolan, blivit copywriter, förälskat mig, älskat, blivit lämnad ensam och sen lärt mig tycka om ensamheten i sig.

Alldeles snart ska jag ut på ett nytt äventyr, i en stad jag knappt känner. I en stad där jag bara har några få bekanta men ingen jag känner utan och innan. Hanna kommer vara närmare mig nu än innan, och det känns skönt, trots att tidsskillnaden kommer vara tre timmar oavsett.

Det regnar här. Det gjorde det min första helg i Stockholm för två år sedan. Allt var egentligen precis samma. Förutom att jag var kär då. Och så var jag bara 21. Och hemskt lycklig.

Jag klarar mig nog.

TILLFÄLLIGT AVBROTT

Skar mig just mitt i handen. Det är ju där hammaren ska sitta. Jag förstår inte. Jag har ungefär 230kronor nu. Det är ju just fantastiskt.

Saker som är pinsamma/jobbiga/konstiga denhär veckan:
Antalet gånger jag lyssnar igenom Born in the USA
Att jag sitter på toaletten och avskedsbloggar.
Att jag packat ner det viktigaste och nu inte hittar det igen.

Och så tänkte jag förtydliga något, jag lämnar inte Stockholm för gott, i alla fall inte än. Men för ett tag. Ni ska allt få se.