JAG MINNS NÄR JAG VAR LITEN, JAG MINNS DET SOM IGÅR

Den sången har egentligen en helt annan fortsättning än det jag tänker skriva om nu.

När man går runt på landet helt själv kommer man på en massa saker, men framför allt kommer man ihåg en massa. Som hur Jonas och jag satt i soffan nere hos Mårten och jag var alldeles förälskad trots att jag bara var 16. Eller hur Anna och Erik och deras familj bodde i huset jag bor i nu och vi tittade på VM och hur vi lekte att vi var Glenmark Eriksson och strömstedt. Jag minns att ajg önskade att jag hade skrivit När vi gräver guld i USA, och hur vi satt med pappas gamla skrivmaskiner och hamrade trots att det inte fanns något bläck i dem. Jag minns hur vi sov ett helg gäng i en dubbelsäng och hur vi spelade klädpoker hemma hos Hammars i våningsängen i ett av deras rum. Jag minns hur fint jag tyckte de hade det hemma. Hur somrigt deras hus kändes i jämförelse med vårt stora åretruntbygge.

Men mest mins jag ett helt gäng saker om Madeleine, varför kanske ni undrar, och vem hon är kanske ni också finurlar över. Det kan jag berätta. Madeleine, Madde, bodde rakt över mig på gatan hemma i stan när jag växte upp, hon bodde där med sin mamma, sin pappa och hennes bror. De hade en toalett som luktade rosor och lustiga tapeter. Och Maddes pappa gjorde ett ljud ifrån sig varje gång han drack en klunk av mineralvattnet. Jag tänkte ganska ofta på det, att han drack Ramlösa, hemma drack vi vatten ur kranen. Madde och jag gjorde en massa saker. Vi letade delar till en luftballong som vi tänkte bygga av en spjälsäng och ett lapptäcke. Kanske att vi kom på idén för att det fanns så många luftballonger just då. De brukade segla över vårt hus och vi skrek med nasala flickröster ”KOM NER PÅ KAFFE OCH BULLE” Det var aldrig någon som kom ner, men en gång landade en på min skolgård. En annan gång följde jag med Madeleine på dagis. Jag gick inte på dagis själv så det kändes väldigt spännande att få följa med en dag. Mamma var inte van vid att gå upp så tidigt med oss, vi sov alltid länge och vaknade lite när vi vaknade hemma på Långåsliden, men när man ska till dagis ska man upp tidigt, så snabbt bar det iväg. Till min stora förskräckelse kom alldeles försent på att mamma glömt ta på mig trosor, så trots att solen sken vägrade jag gå ut. Jag minns att de trugade med mig, dagisfröknarna, och sen undrade mamma varför jag inte hade lånat trosor av Madde, man hade tydligen extratrosor liggandes på dagis, men det visste väl inte jag heller. Och så var det den gången som mammas bil körde in i Maddes pappas mur och han hoppade ner för berget för att rädda den. Eller som när vi fick popcorn i en glasslåda uppe vid TVn och benen inte nådde över soffkanten. Eller som gången vi ville ha godis och samlade alla tio- och femöringar vi kunde hitta, för tioöringarna fungerade säkert fortfarande. Vi letade och letade och lade alla i en plastpåse. Så tog Madde mig i handen och sa att vi skulle köpa godis. Det fanns ingen godiskiosk uppe hos oss i Örgryte då, så vi fick helt enkelt ta en liten prommenix. Vi kanske var en sisådär 5-6år och det enda jag visste, det var att längre ner än vår backe, det fick man inte gå. Men det gjorde vi ändå. Vi gick ner till Sanktsigfridsplan och var noga med att inte gå på rödgubbe, och vips kom mamma i bilen, men sufletten nere och skrek. Hon hade varit så orolig och hon förstod inte alls att vi hade varit jättenoga med att bara gå på trottoaren och att inte gå över övergångsstället utan att se oss för. Vi ville ju bara ha sega råttor och några gröna grodor. Det blev inget godis alls.

Nej nu får det vara nog med nostalgin, jag ska äta middag och sen ta en kvällsdopp.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s