SNART FINNS VARKEN DU ELLER JAG, BARA MINNET AV KATTERNA VI LEVDE MED

Trots att jag är en hundmänniska. Jag tänker ganska mycket på döden. Jag är oproportioneligt rädd för döden. Dödsångest kallas det för ibland. Jag har det. Jag är inte rädd om mig på det sättet att jag inte vågar göra saker, min höjdskräck får mig att spy när jag är högst upp på Himmelen därtill, men mer är det inte som hindrar mig. Men jag är rädd för att folk ska falla ifrån mig. Att de jag gillar ska förmultna till jord. Men samtidigt vet jag det mesta om min egen begravning, det har jag gjort sen jag kanske var 13, då planerade jag all musik, skrev ner gästerna och vilka som skulle prata. Den har väl förändrats lite, men jag är lika förberedd.

Egentligen tänkte jag inte tala om döden, det är ju så fint väder att det är tråkigt att prata om något så sorgligt. Men jag läser Sommarboken och Sophia och farmorn pratar om döden lite och helvetet en hel massa att jag glider in på de tankarna jag med.

Nu är det helg. Då kommer snart badgästerna.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s