HUR MAN DÖR UTAN ATT DÖ

Det finns människor överallt. Människor som man inte känner, och människor som man känner. Vissa man hälsar på, andra man inte ens tittar åt.

Förra året träffade jag någon, han var smart, allt han sa var så smart att jag förälskade mig i hjärnan, det var berusande, nästan farligt, och egentligen var jag kär i någon annan samtidigt, men han kom så lägligt, och jag var så ensam. Vi gjorde inte så mycket, vi var ute och drack vin, han drack öl, jag drack öl, jag fnissade, jag minns knappt hur jag kom hem, om jag kom hem, men jag minns det ändå, jag minns att jag tyckte att han förstod mig, och att jag förstod honom. Det var så konstigt, jag kunde beskriva saker, och han visste hur det var, jag kunde skriva två meningar och han kände igen sig.

Sen blev det inte mer med det, jag tillbringade hela sommaren på Reimers och solade, åt smörgåras i smörgåspapper och smsade med någon annan. Det var lite mindre häftigt, sen åkte jag hem och sen åkte jag tillbaka och sen började skolan, och nu tänker jag bara på honom ibland när jag ser något ställe vi suttit på. Men mest tänker jag inte på honom alls.

Det händer liksom att personer i en närhet försvinner, som om att de inte längre finns, de går unde rjord, gör någonting annat, de finns inte ens i periferin. De kanske finns på facebook, men mer är det nog inte.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s