REKLAMREKLAMREKLAM

Jag ska börja jobba med det snart har jag tänkt jag har ju läst det så länge, pluggat det så mycket. Varumärken hit, varumärken dit. Vi pratar om värden på pengabränningen i bilen, vi tittar på reklambladet som kommer hem i brevlådan. Vi pratar om det personliga varumärket. Hur man maknadsför sig själv. Hur man fortsätter vara sig själv.

Det kanske inte alltid verkar gå hand-i-hand. Kissie och hennes kompisar pratar om hur de är andra människor i sina bloggar än i verkligheten. Det är ju så, på samma sätt som jag förstod Victoria Silvstedt efter några veckor i New York förstår jag Kissie, jag är någon annan när jag skriver, och vem jag är beror på vad jag skriver. Och jag skriver så mycket olika saker att jag snart tappar greppet bland debattartiklar, blogginlägg, kränikor, statusuppdateringar, kärleksbrev, lappar i svalen och inköpslistor. Och jag skriver allra mest saker jag aldrig visar upp. Saker jag själv glömmer eller förkastar. Ibland mailar jag iväg dem. Ibland trycker jag på send. Och ibland låter jag de bara ligga kvar på bordet på verandan och låter vinden ta dem.

Generationsromanen har ingen egentlig röd tråd. Jag ville göra någonting eget, jag ville skriva precis det jag kände. I några månader kommunicerade jag med Vampyren genom små numrerade betraktelser som jag mailade och fick svar på när han inte var hemma. Sen flöt det på, jag blev ensam och ville ha någon att berätta allt för. Jag spelade in mig själv på band som jag sen lyssnade på när jag satt i mitt fönster på Folkungagatan och tittade på de som stod utanför Bishops Arms. Jag skrev de numrerade styckena när jag kände för det, om dem jag kände för. Och så en gång postade jag det i en brevlåda som tillhörde någon jag beundrade. Och bad honom göra som han själv vill, och inte som han trodde att andra ville att han skulle göra. Jag skrev för honom. Jag skrev för mig själv. Och jag skrev för någon annan.

Sen fick jag hjälp av Alex, vi har skrikit lite på varandra mellan varven, men det börjar lägga sig och jag tror att vi är nöjda. Vi har gjort något fint som vi gillar. Och vi gillar fortfarande varandra.

Albert Bonniers har bett mig skicka andra texter för att jag har en språklig begåvning. Det tvivlar jag inte på, men jag tvivlar på intresset kring det jag skriver. Det finns ingenting intressant i mitt liv egentligen. Jag lever inte flärdfullt och jag umgås inte längre med en popelit. Jag går mest hemma, pratar för mig själv och tänker på saker jag inte hunnit med att tänka på på länge. Och det är nog inte det minsta intressant egentligen. Och fantasin har inte infunnit sig det senaste.

Annonser

2 thoughts on “REKLAMREKLAMREKLAM

  1. Men boken är bra. Den är som mängder av närbilder. Och så kommer pusselbilden så småningom.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s