EN GÅNG TILL

Det finns dagar då jag liksom går över det som varit, jag läser gamla dagböcker, i mitt lilla hus på landet försöker jag stapla så många böcker som möjligt, jag köper kassar med gamla böcker från biblioteket för de har så god doft. Det luktar liksom lite fuktigt. Och de har finare ryggar än vanliga böcker. Jag ställer dem alla i blandad ordning i bokhyllan, den är gjord av bambu och rotting och är sådär gammal och sommaraktig som jag vill ha den. I veckan köpte jag Borta med vinden och två böcker om Elvis och några andra om havet och sånt som jag kanske aldrig kommer vilja läsa, men som ser så fint ut och som luktar så gott. Hemma i lägenheten i Stockholm hade jag så mycket böcker att jag kunde stapla dem upp till taket. Jag ska köpa mer böcker när jag kommer hem igen. För det är så fint att titta på.

Bland alla böckerna hittade jag min gamla dagbok. Det fanns tre pojkvänner och kärlekar i den dagboken, trots att den bara gäller för fem eller sex somrar. Oftast var det anteckningar från sommaren om hur kär jag var, hur fina deras fingrar var, hur deras hår betedde sig i vinden och sen var det en anteckning vid påsk året efter där det stod att det tog slut under vintern. Det är så typiskt mig. Jag läser det där och vet inte vad jag tänker. Jag tänker att jag var dum som inte höll i Jonas eller Simon hårthårthårt, men så tänker jag att vi var så olika och att tonårskärleken, den är faktiskt inte den sanna kärleken. I alla fall inte för mig.

Så tänker jag på alla förlåt jag skrivit ner i den dagboken. Hur många gånger det står att jag är ledsen över något, hur någon uppfattat att jag sårat någon. Och hur jag bett om förlåtelse, men att det mellan raderna så tydligt syns att jag egentligen inte förstår. Än idag funderar jag på om det är medkänsla jag saknar, eller om det är empati. Om jag saknar någonting i hjärnan. Eller om det bara är fel på hjärtat.

Jag ber alltid om ursäkt, för ett tag sen gjorde jag det igen, bad om ursäkt, trots att jag inte riktigt förstod. Det är så sällan jag får ett förlåt tillbaka. Inte ens när mitt hjärta är krossat kan jag få det i ett sms. Någon gång i framtiden tänker jag inte skriva ett tack-tal, utan ett tal till alla jag ber om ursäkt till. Och jag tänker inte känna mig varken konstig eller dum eller vad det nu kan vara för att jag blivit ledsen över något. Man får ju bli det. Och man blir det över olika saker. Så är det ju bara.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s