STOCKHOLM STOCKHOLM STAD I VÄRLDEN

Nu har det kommit till den punkt att jag har packat väskan, vikt ihop kläder, gett tillbaka kläder jag lånat, lämnat det som tillhör andra till andra och behållt det som är mitt. Jag har hämtat post och fixat så att den eftersänds till Folkbaren, nåja, det har jag inte, men jag hade kunnat för att anspela mer på rollen som den kvinnliga Per Hagman jag hört att jag är.

Jaddajaddajadda. Jag har älskat Stockholm, jag flyttade hit med kärlek och en fin skola. Med drömmar om att göra någonting stort. Jag vet inte om det blev så stort, jag vet inte vart jag tog vägen, men nu plötsligt är jag här, på Essingen efter att ha dansat en natt på mitt favoritställe. Det har jag ju lärt mig i alla fall, att mitt favoritställe är Folkbaren och jag hade kunnat sitta där, dingla med benen och äta glass i all evighet.

Det känns som ett roligt, kapitel dethär, New York. Det känns roligt att göra det med någon som jag tycker är kul. Och det är roligt att göra någonting som jag aldrig trott skulle hända.

17:36 går mitt tåg. Då kommer jag lyssna på DETHÄR. Det gör jag alltid när jag reser.

Ni kan få denhär också. Med förklaringen:

Det gick så fort, plötsligt var jag i Stockholm, och jag visste inte ens om jag skulle trivas, jag bodde på Essingen i en vecka, och varje dag jag gick hem från skolan lyssnade jag på Knocked Up, för jag tänkte att jag skulle strunta i vad mamma och pappa kunde ha för åsikter. Jag tyckte ju om honom så mycket.
Och när jag inte visste att jag var kär, utan bara trodde att jag var förälskad, då lyssnade jag på Little bit. Och jag lyssnade på den varje kväll och så sa jag till Vampyren att jag tyckte om honom, lite i alla fall. Jag kallade honom älskling första gången på Morfar Ginko och John och Ossi stod bredvid och vi dansade och Vampyren bad mig säga det igen. Och jag tänkte att det var då det hände. Jag föll pladask.
Och jag var på fest hemma hos Lovisa och Elsa dansade till Black Sabbath och vi skrattade så mycket och jag var så lycklig när allt plötsligt försvann. Världen liksom rasade. Och Martin ringde mig varje morgon och frågade hur det var. Och vi åt frukost och tittade på kläder på Grandpa och jag tänkte att han luktar så gott och hans tjej måste vara så lycklig. Och han spelade My life is shit but Im funky för mig och jag tänkte att han kanske skrivit den för såna som mig, såna som var precis som jag var just då.
Hela våren lyssnade jag på Society, för jag reste så mycket hem till mamma och pappa och de fick plocka upp spillrorna och jag visste inte vem jag var längre. Jag var ju vi ända ut i fingertopparna. Allt jag hade ägt var vi.
Vi satt uppe en natt i köket som har skogen utanför fönstren spelade mamma en låt som jag tyckte var så fin att den fick följa med mig i tanken ganska länge. California Dreamin’.
Och när jag började tycka att livet var bra och jag slutade drömma om att han skulle sitta i trappan när jag kom hem, då gick jag längs med Katarinavägen om nätterna och sjöng med i A sky to talk about.
Utanför F12 spelade de så högt att jag hörde det redan när jag satt på 3ans buss. Stockholm, Stockholm, stad i världen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s