Hej Ensamheten!

En gång sa jag att jag gärna velat bo i ett hus, kanske ett ruckel, och att jag skulle döpa det till Evigheten. För det vore så fint att bo i evigheten. Jag tänker på den ganska ofta, evigheten. Mest för att jag vill bli kär i någon in till tidens ände, in till evigheten. Det tycker jag vore något hemskt fint.

Idag har jag tänkt på ensamheten. Egentligen vet vi idag nog inte vad ensamhet är riktigt, jag vet att Gunnar på trappa vet vad ensamhet är, för han har gjort nästan allt själv en lång, lång tid. Men jag, 23 år och numera bosatt i New York. Vet jag verkligen vad ensamhet är? Kanske, kanske inte. Älskar, älskar inte. Jag tycker om att vara själv. Det gör mig lite stolt, för jag har varit så rädd att jag inte gillat det, jag har oroat mig över att jag inte skulle kunna vara ensam.

Jag har en vän som jag håller högt, han heter Jonas, han brukar servera mig glass och så brukar jag sitta tyst ibland och ibland brukar jag prata. Det spelar inte så stor roll. Jonas frågade mig hur ofta jag umgås med en och samma person länge. Jag hade inget bra svar på den frågan. För jag umgås inte alltid så mycket, eller jo, det gör jag. Men så satt jag och tänkte idag när ag läste CarlJohan De Geer att jag är med mig själv, och att jag gillar det. Jag gillar natten. Jag gillar att invänta natten ensam. Med mig själv som sällskap. Jag gillar att gå på barer ensam och jag gillar att inte behöva prata med någon. Jag gillar att prata för mig själv, för det är skönt att prata med någon smart, och jag gillar att filosofera över livet och över det som kanske kommer sen.

Men det vore ju fint att dela ensamheten med. Ibland i alla fall.

GÖTEBORG NONSTOP, VI TAR DISKUSSIONEN!

Göteborg nonstop (ja, det stavas med litet n, om ni nu inte visste det) skrev för några dagar sen om Jerry Bomans flickvän Anna Flytström. Jag reagerade på den texten för att den var formulerad lika idiotiskt som min föregående mening. Den presenterade Anna som sin killes flickvän. Det gjorde mig och en herrans massa andra irriterade och kanske till och med lite ledsna, däribland Anna själv och Jerry och Elin Aram som skrev i kommentarerna och ja, vi var några styckna, vi var fler än få, så att säga.

Det kom ett svar från Göteborg nonstop ganska snart, dels på Aveny-bloggen och dels på denhär.

Göteborg nonstop skrev bland annat (nu citerar jag) “Jag är inte så intresserad av genusdiskussionen i just detta sammanhang.”

Jerry undrade då när han egentligen var intresserad av en genusdiskussion, och jag undrar när vi egentligen ska ta diskussionerna. Om vi inte tar dem när de är aktuella, när ska vi då ta dem. Och det gäller alla diskussioner.

Göteborg nonstop fortsätter “Sedan tror jag att om jag blev ihop med Robyn hade jag för all framtid i alla fall i musiksammanhang varit känd Robyns pojkvän och det hade jag väl fått finna mig i.

Jag hade nog varit jävligt glad dock, att ha en såcool, duktig och rik flickvän som faktiskt valde mig fastän hon säkert skulle kunna få vemsomhelst..”

Här uttrycker han alltså tacksamheten, jag förstår den tacksamheten, jag har själv gått och burit på den, fast jag var ju inte tillsammans med Robyn utan någon annan.

Men! Nu kommer det ett stort MEN! Jag blev presenterad så när vi träffade hans vänner, eller vänners vänner. Inte när jag var i min yrkesroll, som då var musikskribent och redaktör.

Vad som inte är okej är att bli presenterad som sin killes tjej när det inte spelar någon roll. Som i Annas fall, Göteborg nonstop hade kunnat uttrycka sig så mycket smartare, till exempel som STADSBIBLIOTEKET gjorde.

Det hade varit rent konstigt att presentera mig som min killes flickvän snarare än redaktör när jag jobbade. Och det hade varit rent konstigt att presentera mig som redaktör när jag var på familjemiddagar med min pojkväns familj.

Det viktiga tycker jag alltså är, att Anna är på Hallelujas-kväll på Stadsbiblioteket för att hon jobbar med det hon jobbar, och det tror jag att Anna hade gjort oavsett om hon och Jerry var tillsammans eller ej. Tram Sessions är en del av alla de projekt Anna gör och MusikEnligtJerry är Jerrys helt egna projekt och har, precis som Jerry, ingenting med Anna-kvällen på Stadsbiblioteket att göra, i annan form än att de är kollegor. Och att han kanske kommer sitta I publiken.

Min kompis Gustav Almestad säger att han i en tidning blivit presenterad som sin tjejs, Elin Grelsson, kille. Han berättar alltså att det händer, men antagligen inte så ofta.  Det tror jag att han har rätt i.

Och när Göteborg nonstop säger att de inte har några poäng i genuskunskap med anledning att han är lantis tycker jag att vi tar det som den irioni jag hoppas att det var menat som. Eller så kanske de kan byta bild på Twitter, från den lättklädda bröstiga tjejen de har nu till sin logga. Men vad vet jag, jag är ju bara en stadsbo utan poäng i genusvetenskap.

ANNA FLYTSTRÖM ÄR SIN KILLES FLICKVÄN, GLÖM INTE DET

Jag läser dethär och jag dör lite.

Det är en fin sak att vara någons flickvän, jag var någons flickvän länge, men varje gång någon presenterade mig som någons flickvän fick jag en klump i magen. När det tog slut trodde jag att det skulle försvinna. Det gjorde det inte. Jag blev någons förra flickvän.

Nu till saken:

Anna Flytström och jag har jobbat ihop. Vi gjorde det ganska länge. Vi skrev båda för Djungeltrumman. Sen jobbade Anna på City och senare på Aftonbladet, där jobbar hon fortfarande. Och så spelar hon skivor. Och spelar in webb-tv. Och så är hon tillsammans med Jerry Boman.

Detdär sista är enligt Göteborg Nonstop det viktigaste. Hon är alltså ingenting förutom sin killes flickvän.

Det är en konstig grejj att skriva, en högst konstig sak. En högst förnedrande sak att skriva. För Anna är en helvetes bra tjej, hon är säkert en helvetes bra flickvän också, men det hör inte hit.

Och ingen hade någonsin skrivit tvärtom. Ingen hade skrivit att en kille som gör egna saker, som jobbar hårt, hade varit känd för att vara någons pojkvän. Ingen kille hade minimerats till att vara sin tjejs kille. Ingen kille hade blivit fråntagen sitt eget liv och sina egna gärningar.

Och Anna är inte känd för att vara sin killes flickvän, Anna är känd för att göra bra saker. För att intervjua folk och för att producera riktigt bra musiktv på webben. Det borde ni veta det borde Göteborg Nonstop veta.

Vem hon är tillsammans med spelar ingen roll, det enda som är intressant är att de jobbar ihop Jerry och Anna gör en massa saker ihop. De jobbar bra ihop helt enkelt.

Anna är Anna. Och Jerry är Jerry. Jag hoppas att Jerry kommer var Annas kille hela livet. Och att Anna kommer vara Jerrys tjej hela livet. Men jag hoppas att vi andra aldrig mer behöva läsa om det. Annat än i deras bröllopsannons.

 

PS jag är så sur att jag har svårt att sammanfatta mig.

VAKUUM

Nu tog jag bort dig på Facebook, eller inte riktigt, jag döljde dig, för jag vill fortfarande hålla koll på om du träffar någon annan eller om du går tillbaka till henne, och på hur du mår, och på om du mår dåligt, på vad du gör, vilken musikdu lyssnar på, vilka ställen du besöker och vilka du umgås med. På om du flyttar eller om du bara ångrar dig.

JAG HAR KNACKT KODEN!!!

Jag minns inte mitt 90tal.

Jag minns inte nynazisterna.
Jag minns inte Ny Demokrati.
Jag minns inte Björn Söderberg.

Jag minns en enda sak. Jag minns Malexander. Men jag minns bara att de hade varit i forna Jugoslavien.
Jag minns när Håkan Hellström släppte Känn ingen sorg for mig Göteborg och jag minns att jag började sexan.
Men jag minns inte Lasermannen. Och jag minns inte bilbomberna.

 

Och när man tänker på det. När man förstår det. Då är det inte svårt att se och förstå varför det blev som det blev den 19 september. Vi minns inte.
Vi minns förintelsen för att vi blivit påminda om den sen vi började skolan. Vi minns kommunisterna för att det egentligen ”glömts bort”. Men vi minns inte vår egen historia. Vi minns inte nynazisterna mer än att Ultima Thule var ett band man inte skulle lyssna pa.
Vi är alltså ett gäng första- och andragångsväljare som inte minns. Som inte blir påminda. Vi är ett gäng som utan att veta vad vi röstar på röstar på Sverigedemokraterna.

Därför blev det som det blev den 19 september. Ingen mindes.

2014 minns vi. Och då ska vi låta valet 2010 vara ett minne blott.