EMERENTIA+SEBASTIAN=EN FREDAG PÅ YAKI-DA

På fredag spelar Sebastian och jag på Yaki-Da, det är första gången vi slår våra påsar ihop och jag är lite nervös, igår smsade han och sa att han vill dra upp vår dust kring jämställdhet i DJbåset. Jag fruktade då att det skulle bli bittert, det var onödigt att frukta det, för Sebastian är ju ingen bitter person, han är ytterst glad och enkel att prata med, oavsett om det handlar om mustascher, framtiden eller guilty pleasures, visserligen har jag inga guilty pleasures, men Sebbe har och det går att diskutera kring det. Han skäms över att gilla det jag älskar att gilla.
Därför har jag satt ihop en spellista tills på fredag, så att Sebastian kan se lite vad som väntar, så att han vet när han ska ”springa på toa” för att slippa stå för skvalpet jag spelar.
 

DEN EVENTUELLA KRÄKSJUKANS ANSIKTE

Men med tanke på påsarna under ögonen verkar jag ha påssjukan. Jag är livrädd för kräksjukan, än mer rädd att smitta någon så jag ringde och kollade och magont+minimal feber+illamående verkade kunna vara något som innebär kräksjukan, så därför har jag idag stannat hemma, vilat, legat på latsidan, inte gjort någonting alls.
Förra gången jag hade kräksjukan var mitt under P3guld, då både sög och spydda jag.
Måtte jag nu inte bli sjuk utan hålla mig frisk tills på torsdag och fredag då jag spelar med Sebastian på Yaki-Da.

HEJ DAGBOKEN!!

Hej dagboken,
Nu är jag här igen, jag vet att jag försummat dig lite det senaste, men du förstår, jag har jobbat så mycket att jag inte hunnit, klockan 21 har jag varit hemma de flesta dagarna, och ofta senare än det, jag har varit så trött förstår ni,  att jag nästan bara sovit när jag väl haft tid. Förutom i fredags, då spelade Love och jag skivor, på Stearin, det är ju mitt varannan-fredags-nöje. Stearin får bli Folkbaren i Göteborg, trots att det inte alls är samma sak, men ändå.
Men ja, förutom det har jag alltså sovit, igår till klockan 13:30 och idag bara till 7, men ändå. Gud som jag sovit.
Nog med ursäkter, igår var vi i Hagakyrkan och tittade på när Mini sjöng, det är bild ett.
(Den är ganska fin ändå, Hagakyrkan, jag ska hitta en favoritkyrka här har jag tänkt, och sen får jag fundera lite till över hela gifta-sig-i-kyrkan-grejjen, för jag vet inte vad jag riktigt känner för det. Jag menar: som jag försökt tro, men det har ju inte riktigt gått. Är det då okej att gifta sig i kyrkan? Jag är ju inte ens med i Svenska Kyrkan…)

Bild två är på mitt anteckningsblock på jobbet. Det verkar ha varit en givande torsdag förra veckan, nu när jag ser tillbaka.

BREDBENT JEANSJOURNALISTIK

Bruce kommer till Ullevi, det känns bra, jag vill gå, jag vill se Bruce, men det är ju också honom jag vill se och inte Ullevi fullt med Göteborgare i jeans. Det är inte Ullevi-patriotismens-upplevelsen jag är ute efter, utan Bruce, det är skillnad på de två, tro det eller ej.

Det har känt tråkigt ganska länge, musikjournalistiken som bredbent poserar på sina byline-bilder, som skriver om sin kärlek till andra män de helst av allt skulle vilja vara själva så onyanserat att det inte spelar någon roll hur tråkig och omotiverad artisten i sig är.

Så låt mig undslippa det nu, låt mig slippa kavajklädda jeansgubbar som har handen i fickan och har lätt böjda knän för att få gung.

Frågan är om musik alltid är bäst i Göteborg, om den alltid är bäst på Ullevi, eller om den helt enkelt bara är bäst när den är bäst, oavsett var, hur eller när. Om Ullevi är bäst för dig för att du är född här och din största idol står på din hemmascen, inte sin. För Håkan Hellström hemma, det kan jag förstå, där står han revanschsugen och med gamla vänner i publiken, men att hävda att en konsert på Ullevi är mer speciellt än en konsert någon annanstans, någon annan stor arena, det undrar jag nog om det stämmer…