DET RINGER I MITT ÖRA//IGÅR SNURRADE DET I MIN SKALLE

Igår, en sån kväll! (Inte sån fantastisk dag, men kväll) Yaki-Da var proppfullt och trots att jag själv kände att jag var något spretig i mina låtval kändes det ändå som om att när svetten lackade i pannan och okända killar pekade på mig när Jace Everett sjöng >I wanna do bad things to you<, att det var en bra kväll ändå.

Och så var det en dag idag också, när jag vaknade sken solen genom fönstret och nu är det mörkt som natten, det är dock inte kallt som natten, för det verkar vara något allvarligt fel med miljön och växthuseffekten och allt det där.
Jag är trött idag, det var en minst sagt lång dag igår, jag brukar sova middag på helgerna, men kom aldrig till ro, istället såg jag säkert 10 avsnitt av 30 Rock, som jag egentligen inte ens tycker är överdrivet roligt, utan bara ja, trivsam (?).
Det är ofta så, att jag inte finner saker roliga, utan bara trivsamma. Själv är jag enligt Alexanders dagbok bara stundtals trevlig och stundtals rolig. Kanske är det därför vi inte umgåtts så mycket på ett tag, men nu när jag jobbat mig igenom min höstliga-uttråkinings-depression ses vi igen, vi startar företag (något vi gjort flera gånger innan, men det tenderar att ja, glida ut i sanden så att säga) och vi smider planer, pratar om framtiden och lägger upp strategier, främst PRstrategier åt oss själva. Och så ställer vi varande frågor, som oftast är retoriska. Som när Alexander sa: jag förstår inte varför jag inte har fått A-rotation på P3 eller när jag frågade: Visst är min bok en best-seller? Svaret är ju på fråga ett: de har inte förstått hur bra du är. Och på fråga två: ja, någon ska bara förstå hur bra du är.
Så tänker vi, så jobbar vi, och ja, det ger oss lite tid att umgås, humma åt varandra, skissa ansikten på papper och snacka skit om folk vi inte gillar, ointelligenta personer vi borde fjäska för och andra som vi gillar men som vi inte gillar lika mycket som oss själva. Eller nej. Det gör vi inte, vi begrundar och pratar om livet och människorna i det. Mest pratar vi om oss, som om att vi hade en stor gemensam prat-blogg.  JAGJAGJAG hade vi kunnat döpa den till, men det gör vi inte, istället blev det ett bokförlag: Vi Vill Tacka Livet heter det. Oerhört trevligt.

Nog om ingenting, nog om mig, nu ska jag, med mitt ringande öra (jag tror att jag numera på allvar aspirerar på tinnitus och tänker önska mig formgjutna öronproppar i julklapp) lära min pojkvän att spela Canasta, det är enda sanna vägen till min pappas hjärta.

Just det, som den hårt arbetande DJ:n jag är tänkte jag passa på att önska om lite spons, den urtvättade Jazzhuset tröjan jag sportar (inte bara här nedanför utan även bär till och från gymmet) börjar bli lite sliten. Jag tar emot allt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s