GÖTEBORG PLEASE STOP

Hej okej, nu säger jag det här.
Elin Grelsson uppmärksammade det jag redan visste, att Göteborg nonstop blivit nominerad till Göteborgspriset, Nöjesguidens årssammanfattning.
Jag satte i halsen när jag fick det berättat för mig. Tillsammans med några andra förfasades jag och idag har fler reagerat.
Jag tycker att det är tråkigt att en tidning som Nöjesguiden som nu enligt Margret Atladottir ska vara feministisk tycker att det är okej att nominera någon som Marcus Persson till ett pris.
Marcus Persson har genom åren skrivit för att provocera, han har skrivit om svartklubbar i Göteborg, trots att de bett honom att inte göra det, för att slippa få polisen på sig. Han har fortsatt. Han har skrivit om Anna Flytström som Jerry Bomans flickvän och inte den egna personen hon är. Han har recenserat Elin Grelssons bok utan att ha läst den. Han hörde också av sig till Rasmus Blom som var redaktör på Nöjesguiden när jag jobbade där och beklagade sig för att jag skrev ett svar på tal. Han har skrivit om tjejer som spelar skivor som fittstim och har har argumenterat för att tjejer inte är lika bra dj’s och sen inte velat komma när det väl bjöds upp till debatt.
Marcus Persson är en person som skriver kvinnoförnedrande varje dag. Och han nomineras till ett läspris i en feministisk tidning.
När jag började på Nöjesguiden flyttades min blogg över dit för att Nöjesguiden skulle få klick i och med DJ-debatten som var igång just då. Rasmus Blom uppmanade mig och jag fortsatte, men när Marcus Persson senare kom och klagade, så var det viktigare att hålla Marcus Persson om ryggen än mig. Rasmus Blom censurerade min text och bad mig ta bort den. Något jag gjorde och nu ångrar. Jag ångrar att jag böjde mig, men också att jag inte reagerade mer över det, över att en mans känslor spelade större roll än vad mina gjorde.

Marcus Persson skriver om kvinnor som fittstim. Han skriver om böcker han inte läst.
Marcus Persson blir nominerad till ett läspris.
Marcus Persson blir nominerad av en feministisk tidning för det han skriver.

EDIT: jag skrev först att Marcus Persson betedde sig illa på krogen, jag tog bort det för att kritiken främst var kring hans nominering till Nöjesguidenpriset, och inte mot honom som krogperson, även om jag tycker att det egentligen spelar in, då nomineringen nämner honom som person.  Det fanns ingen tanke på att mörka det jag skrivit utan att renodla. Nu vet ni.

Annonser

JAG SER INTE DIG I MIG, HUR MYCKET JAG ÄN TITTAR ÄR DET BARA JAG JAG JAG

Flertalet bilder när jag är sjuk inser jag. Varför blir det så?

TACK REBECCA OCH FIONA FÖR ATT NI LÄRDE MIG SMINKA MIG OCH EN HIMLANS MASSA ANNAT.

Det är en lustig sak att se vänner i TV, att se dem lyckas och erövra hjärta och hjärna efter varandra. Det är också en ynnest att se det, att bara luta sig tillbaka och iaktta.
De senaste åren har jag inte varit i den innersta kretsen, för att citera Socialdemokraterna, jag har inte saknat det, men jag har saknat vännerna.
I lördags stor Rebecca och Fiona på scen på P3guld, min stolsgranne till trots satt jag och vrålade och applåderade och skrek så fort deras namn nämndes, för att inte tala om när de stod på scen.
Och varje gång det hände, för det var mer som en reflex eller som något slags inbyggt, så slogs jag av hur konstigt det egentligen var, men samtidigt förundrades jag. Fiona och jag jobbade inom Elevorganisationen tillsammans, vi slogs på vårt sätt i det som då var vår vardag, skolan, jag minns hur jag ville vara allt Fiona var, söt och rolig och poppis och skitstark.
När vi inte tillbringade helgerna med hetsiga diskussioner gick vi ut, tillsammans med Lovisa tog Fiona med mig runt i Stockholm, Fiona sminkade mig innan och skrattade åt att jag hade min mammas gamla smink. Hon visade hur jag skulle göra för ett perfekt underlag. Hon klädde mig på Awsome Rags och när hon just fått det där jobbet på PUB talade vi imponerat om att Greta Garbo jobbat där med. Det var meningen att det skulle bli något stort av Fiona, så var det bara. Det var också det Henrik sa en kväll hos mig på Folkungagatan, att heter du Fiona Fitzpatrick så är det ba meningen att bli känd. Precis så sa han, och jag grymtade något, i missunnsamhet. Jag ville också ha ett namn att bli känd för. Eller allra helst en anledning.
Under hösten har jag deltagit i mailkonversationer och debatter om att vara tjej och DJ, och hur provocerande det verkar vara. Och hur det verkar vara än mer provocerande att säga att ”vi vill ha kul”, som om att det roliga är någon slags manlig företeelse. Någonstans där har Rebecca och Fiona banat vägen för mig, och hela högen av tjejer som mailat mig, det går att ha kul och ta plats och vara för jäkla framåt. Trots att du är tjej. Och det, om något är precis där vi började, bland politik och tal om allas lika värde och chans och möjlighet. Fiona står på scen med en banderoll om Solidaritet och gör precis samma sak som när vi 2004 satt nätter igenom och plöjde politiska program om nationella betygssystem och annat väsentligt.
Men ja, jag kan erkänna det nu, att jag varit missunnsam, att jag tänkt det-borde-vart-jag, men det borde inte det. Det är Rebecca och Fiona, och jag är tusan så glad över det. Och stolt. Och ibland lite vemodig över att vi inte ses så mycket längre. Men jag spelar Dance på nästan högst volym när jag cyklar över Kungshöjd och jag svär över att de inte vann ett enda pris i lördags. Det borde de. De borde vunnit hela skiten, som jag hade sagt om jag var någon annan.
Nu säger jag som jag gör istället, det var tur att Rebecca och Fiona lärde mig sätta på mig lösögonfransar och dra ett rakt streck med eyelinern, annars hade jag stått på P3guld med min mammas 70tals-smink och känt mig något bortkommen. Men det är också en väldans tur att de lärde mig att stå på mig, att sätta mig själv före och svära på att aldrig låta en enda snubbe bete sig illa mot mig igen, bara för att han är kille. Och att det går, bara en vill.
Tack.

EMERENTIA OM TONALITET OCH EN ÖVNING

Så, nu lite om: reklam!
Jag tänker att jag ska skriva lite mer om att skriva, mest för att det är skönt+ att det kanske positionerar mig själv och mitt eget varumärke (vi har ju pratat om det innan kompisar, ni minns väl?).

Så, tonalitet, eller tone of voice som de som är lite häftigare säger, jag säger hellre tonalitet, jag tycker det låter finare, och det passar mina, nästan alltid, svenska kunder bättre.
I alla fall, tonalitet. Jag har ju redan gjort något slags anslag i tonen här, det är ganska pratigt och jag valde tonalitet istället för tone of voice, det slår an tonen. Jag väljer svenska istället för engelska, jag skulle säga att jag väljer att låta hemtrevlig istället för business-proffsig. De första ordet i en mening eller stycke kan ibland slå an en massa, hur en skriver hej i ett mail, vilken synonym använder du? I förra veckan satt jag och skrev tonalitets riktlinjer för några kunder och just inledningen är så förbenat viktig! Hej, hallå, morsning korsning! eller God dag, ger ju helt olika känslor. Från standard tråkigt/vanligt/bekvämt till morsning korsning!-hälsningen som ju låter helt galet positiv och nästan lite väl mycket scouterna.
Jag enades med mig själv om ett standard >hej<, dels för att inte chocka kunden, men inte heller skänka själva produkten några oanade färdigheter. Att inleda med morsning korsning! Hade antagligen gett produkten egenskaper liknande MacGyver eller Hajk-gubben. Tjabba tjena kändes inte heller som det smartaste i det läget min kund var.
Orden säger så mycket om vem eller vad det är du säljer, eller köper, eller vill vara. Att byta kompis mot vän eller kamrat ger något och att konsekvent använda sig av stajl och sajt istället för style och site, ger något annat.
Och ja, det känns ibland löjligt att skriva ner femton olika versioner på ordet >hej<, men ibland är det nödvändigt, och det är precis lika viktigt som AD:ns val av manér och känsla. De hänger liksom ihop. (Vilket kanske låter självklart, men det är nog innan du anar hur ofta du själv tänker >ahmen, välj bara en färg!< eller får höra >skriv ba nåt<)
Det om det känner jag, jag tror att ni fattat och att jag fått skriva av mig. Det är helt enkelt viktigt att väga orden, att välja rätt och tänka igenom. Kanske bara skriva från hjärtat, som ju visserligen är tusan så svårt, men ändå. Eller så är det att skriva ur hjärnan, oavsett vad, se till så att det passar.

Nu till övningen. Tillsammans med Gottfried som är lärare på Berghs satte jag ihop den här en gång för ungefär ett år sen. Det är ganska enkelt, men lite roligt test på sinnesstämning och påverkan.
Välj en skiva med cirkus tio spår. (Jag valde Eric Enokssons Farväl Falkenberg-album)
Nu ska du sätta dig ner med pennan eller datorn (viktigaste här är att du tar det som är mest bekvämt. Jag valde datorn)
Antingen lyssnar du i hörlurar (det föredrar jag) eller så har du bra högtalare, men inget annat runt dig om stör.
Och i samma sekund som du sätter på skivan börjar du skriva. Det är helt enkelt nu som du skriver ur hjärtat eller ur hjärnan, jag vill att du skriver hela låten igenom, och när den tar slut, direkt börjar på låt och text två. Och så fortsätter du så tills hela skivan är slut.
Nu har du tio (eller fler om skivan var längre) antagligen rätt olika texter, men som ändå binds samman.
Du får rättstava, men inte ändra, det är viktigt!
Och begrunda. Fundera lite på hur det kändes och hur musiken styrde det du skrev, eller hur hjärnan styrde hur du uppfattade musiken.
Klar!
Mitt exempel hittar du här.
Lycka till!

EMERENTIA-GALEN

Jag ska på gala, åh vad roligt tänker jag, men nu har jag klädpanik, jag köpte en 100kronorsklänning på Emmaus, kanske tar jag den, men jag måste slita mig från Juholt-cirkusen och bry mig om just galan. Jag är ändå lite glad, det finns ett givet samtalsämne idag, så slipper jag dra nya ur tombolan hela kvällen om jag skulle bli nervös.

Allt kommer bli bra och Pontus ska köra, det blir roligt.

GRANNEN -EN SKITDÅLIG BOK

Jag fortsätter projektet att läsa alla böcker jag smalat på mig. Grannen fick jag av min mamma, tror jag det var, i julklapp och den är skriven av någon slags duo som kallar sig för Butler Öhlund.
Det var en dålig bok. En bok full av skit sa jag igår, ändå läste jag mig igenom de 600 sidorna, som allra mest var S&M-porr. Där låg jag, med glasögonen på nästippen och läste den ena ekivoka sexscenen efter den andra och hoppades innerligt att de snart skulle ta slut. Inte ett pirr kunde det få mig att känna, antagligen tack vare någon slags konstant överdrift. Jag undrar varför de inte bara kunde skrivit en sexbok, och låtit mördandet och blodet höra någon annanstans.
Vad jag plockade ner denna gången? Astrid Lindgrens Kati i Amerika från 1951. Perfekt.

MIN PLATS PÅ JORDEN (I HEMMET)

Love verkade ju hitta sitt körsbärsträd där i vardagsrumshörnet, under bokhyllorna, bredvid skivorna och med en gitarr. Jag ville inte vara sämre och bestämde mig helt enkelt för att fixa till i samma hörn, fast på andra sidan väggen. Någon slags kombinerad smink/nagellack/pill/jobb-plats helt enkelt. Av toalettbordet vi fyndade på Ebbe och Haldis och en spegel jag hittat en gång och lite andra småprytlar. Nu har vi alltså fixat till två hörn, halva köket och sängen.
Så här ser det ut på håll:
Bordet är lite gammalt och skavt, men min mamma lovade att fixa till det.
Silverskrinet fick jag av min pappa att ha smycken i, och i cigarettasken ligger ju mina hårnålar.
Bredvid hänger en bild på min farmor och farfar.

Och en vykortsversion av en indisk filmaffisch som jag sparat i en herrans massa år.

Vid sidan hänger min halsbandsfågel, som mest är ett substitut tills jag får en riktig.

Ja och här var sovrummet spegelvänt. Det var nog allt det.
Tjipp hej!