TACK REBECCA OCH FIONA FÖR ATT NI LÄRDE MIG SMINKA MIG OCH EN HIMLANS MASSA ANNAT.

Det är en lustig sak att se vänner i TV, att se dem lyckas och erövra hjärta och hjärna efter varandra. Det är också en ynnest att se det, att bara luta sig tillbaka och iaktta.
De senaste åren har jag inte varit i den innersta kretsen, för att citera Socialdemokraterna, jag har inte saknat det, men jag har saknat vännerna.
I lördags stor Rebecca och Fiona på scen på P3guld, min stolsgranne till trots satt jag och vrålade och applåderade och skrek så fort deras namn nämndes, för att inte tala om när de stod på scen.
Och varje gång det hände, för det var mer som en reflex eller som något slags inbyggt, så slogs jag av hur konstigt det egentligen var, men samtidigt förundrades jag. Fiona och jag jobbade inom Elevorganisationen tillsammans, vi slogs på vårt sätt i det som då var vår vardag, skolan, jag minns hur jag ville vara allt Fiona var, söt och rolig och poppis och skitstark.
När vi inte tillbringade helgerna med hetsiga diskussioner gick vi ut, tillsammans med Lovisa tog Fiona med mig runt i Stockholm, Fiona sminkade mig innan och skrattade åt att jag hade min mammas gamla smink. Hon visade hur jag skulle göra för ett perfekt underlag. Hon klädde mig på Awsome Rags och när hon just fått det där jobbet på PUB talade vi imponerat om att Greta Garbo jobbat där med. Det var meningen att det skulle bli något stort av Fiona, så var det bara. Det var också det Henrik sa en kväll hos mig på Folkungagatan, att heter du Fiona Fitzpatrick så är det ba meningen att bli känd. Precis så sa han, och jag grymtade något, i missunnsamhet. Jag ville också ha ett namn att bli känd för. Eller allra helst en anledning.
Under hösten har jag deltagit i mailkonversationer och debatter om att vara tjej och DJ, och hur provocerande det verkar vara. Och hur det verkar vara än mer provocerande att säga att ”vi vill ha kul”, som om att det roliga är någon slags manlig företeelse. Någonstans där har Rebecca och Fiona banat vägen för mig, och hela högen av tjejer som mailat mig, det går att ha kul och ta plats och vara för jäkla framåt. Trots att du är tjej. Och det, om något är precis där vi började, bland politik och tal om allas lika värde och chans och möjlighet. Fiona står på scen med en banderoll om Solidaritet och gör precis samma sak som när vi 2004 satt nätter igenom och plöjde politiska program om nationella betygssystem och annat väsentligt.
Men ja, jag kan erkänna det nu, att jag varit missunnsam, att jag tänkt det-borde-vart-jag, men det borde inte det. Det är Rebecca och Fiona, och jag är tusan så glad över det. Och stolt. Och ibland lite vemodig över att vi inte ses så mycket längre. Men jag spelar Dance på nästan högst volym när jag cyklar över Kungshöjd och jag svär över att de inte vann ett enda pris i lördags. Det borde de. De borde vunnit hela skiten, som jag hade sagt om jag var någon annan.
Nu säger jag som jag gör istället, det var tur att Rebecca och Fiona lärde mig sätta på mig lösögonfransar och dra ett rakt streck med eyelinern, annars hade jag stått på P3guld med min mammas 70tals-smink och känt mig något bortkommen. Men det är också en väldans tur att de lärde mig att stå på mig, att sätta mig själv före och svära på att aldrig låta en enda snubbe bete sig illa mot mig igen, bara för att han är kille. Och att det går, bara en vill.
Tack.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s