AHMEN TJENARE HEMMET!

Häromdagen jobbade vi natt, det låter häftigt, jag tänker att det låter som jag gör något betydelsefullt, är läkare eller sjuksköterska eller kanske vaktmästare eller nåt. Vi gjorde reklam, det var roligt, jag gillar att jobba, jag gillar att jobba natt, det är en helt annan grejj, det skojas och fnissas och den lilla arbetsgruppen kämpar så hårt för att sen äntligen få åka hem och vila.

Nu jobbar jag lite hemifrån, jag skriver texter och funderar, ringer samtal och planerar. Det är bra, det är roligt. Jag trivs. Jag ser också lite annorlunda ut än när jag är på kontoret, dels är hållningen sämre, men jag skojar också med mig själv, jag sitter nämligen framför en spegel och åmar mig på hemmakontoret. Det gör jag inte på jobbkontoret, vilket jag tror ni förstår alldeles utmärkt.

Jag ger er en bild: nej, jag ger er flera, där jag spexar, provar benor och har mig. Fo

MITT BÄSTA BLOCK

Gud vad jag antecknar, folk skrattar åt mig och min fysiska almanacka. Som om att det vore en fars eller något övervintrat sen 90-talet. Den digitala tidsåldern har inte nått mig brukar de fnissa när jag skriver lista efter lista. Jag ser på dem förbryllat och bryr mig inte. Jag älskar anteckningsböcker. Jag älskar bra anteckningsböcker. För det är så viktigt hur de känns, de måste kännas bra. I julklapp fick jag ett block från Noteletts från Russell som jag jobbar med. Där i skriver jag allt. Och jag älskar det. Inte helt vita sidor utan lite gula och plats för datum och lite sånt. Jag skriver bara på varannan sida, så kan jag vända på det sen och skriva på högersidan då med. Jag gillar högersidor bäst, det bara är så. Annonserna på högersidan brukar vara dyrare också, kanske är det därför. Helst av allt hade jag velat ha ett block för varje grejj jag gör, skivspelandet, copyandet, skrivandet, men så är det inte riktigt just nu, utan det samlas lite huller om buller, i en enda oordning. Kanske är det inte bara skrivbordet som speglar sinnet utan anteckningsböckerna också. Moleskine tänker ni nu? Jadå, jag gillar dem med, de känns viktiga, min almanacka kommer därifrån, men det här blocket känns lite roligare, av någon anledning.

ETT LITET TIPS BARA: ALBIN GROMER

Albin Gromer spelar på Foajébaren 3/3, det är också första gången jag spelar där. Idag fick Albin 5/6 i Svenskan, och det gjorde mig glad, för det är han värd. Sveriges Prince skrev de, ja, inte riktigt, men nästan. Och det kan ju inte bli så mycket annat än fel egentligen. Bilden har Johan Bergelin tagit. Jag tycker Albin ser ut som en lite trevligare Christian i Fibes. Inte för att Christian ser otrevlig ut, men ja, ni fattar.

VANLIG DAG PÅ KONTORET:

Blöder lite näsblod, skriver lite, har ont i tänderna pga. visdomstanden, skrattar lite, dricker mängder med te. PERFEKT!
På fredag och lördag ska jag umgås med Viktor, först på Stearin (bra fredag) och sen på lördag när jag spelar på Kaserntorget 8’s invigningsfest. Gud så underbart. Nya vänner är bästa vänner. I alla fall tills de blir sämre. Ja ni fattar…

ÅT HELVETE MED HIMMELEN

Jag är trött, men jag skriver, jag skriver för att det är mitt jobb. Skrivskrivskriv. Ibland undrar jag varför jag valt att jobba med att skriva, men ja, jag kan ju ingenting annat. Och spela skivor då, men det ger mig inte riktigt så mycket pengar än. I alla fall. Jag skriver.
Nu ska jag skicka det jag skrivit till Annika, för att få respons och se vad hon tycker, förr fanns det något kittlande med det, att andra skulle läsa mig, eller inte kittlande, men nervöst, nu är det mer något nödvändigt, jag skriver väl inte för mig själv heller tänker jag. Men det gör jag ju, för allt måste ju komma ut någonstans. Jag kommer aldrig bli en bra psykologkund, jag skriver så mycket bättre än jag pratar när det kommer till känslor. Det skulle bara vara en besvikelse, det lovar jag.

Nu ska jag yoga.

INLEDNINGEN PÅ VÄRLDENS BÄSTA BOK

Eller ja, en kan ju hoppas. För det är ungefär så här långt jag kommit. När jag första gången träffade Telegram Förlag frågade de mig varför jag inte läste längre och så bad de mig att läsa. Och så bad de mig att skriva långa texter med en handling och som inte var upphackade i olika händelser och dagar. De bad mig helt enkelt skriva mer och inte så himlans självupplevt. Så jag gjorde det, jag hittade på och jag skrev, från hjärnan med fantasin som ända kompis. Och här är det:

”Jag minns dagen då pappa säger att Anna Lindh är vältalig. Jag minns inte veckodagen, eller datumet, men jag minns det. Anna Lindh lever fortfarande då men mördas några år senare. Då har min pappa nog glömt vad han sagt om henne och gått tillbaka till sin vanliga sosse-hatar-vardag.

Morgon, dag, kväll, natt, morgon, dag, kväll natt, morgon, dag, kväll, natt. Det bara fortsätter, om och om igen. Jag ser mig i spegeln. Hej Martha. Jag tittar tillbaka på mig själv. Hur blev det så här. Det är det enda som ekar i huvudet. Handfatet är gammalt i porslin, mamma hatar låtsatsporslinet som egentligen är plast. Vad heter det nu igen? Komposit? Heter det så? Jag slår ifrån mig tankarna, baddar ansiktet med handduken. Den är grön och luktar opersonligt at tvättmedel. Gästtoaletten på husets andra våning är opersonlig. Det är på den toaletten jag sitter med hela rumpan i toalettstolen på bilden där jag ser så lycklig ut. Innan allt förändrades. Innan jag blev jag. Jag tänker nästan inte längre. Bara iakttar. Som om att jag spanar på någon. Spejar. Gömmer mig. Den enda jag gömmer mig för är mig själv. Men den tanken slår mig inte då. Den tanken kommer slå mig långt senare. När jag inte längre minns någonting annat än just den här dagen. När ingenting längre spelar någon roll. När jag rak i ryggen ska vara vuxen. Men nu är nu. Och nu är jag ett barn.

När ytterdörren stängs om mig, när mamma tar skorna av trötta barnafötter, när jag stoppar ner de kalla fötterna på det uppvärmda golvet går det ilningar genom kroppen. När dörren är låst inifrån, då kan ingenting längre ta mig. Ingenting kan nå mig. Jag sätter mig i den rosa soffan som är rosa för att mamma fortfarande inte klätt om den, trots att det inte är någon egentlig klädsel på den utan bara ett tyg för att skydda den riktiga klädseln som inte finns än. När jag sitter på den soffan nio år senare säger min pappa att han inte trodde att jag skulle överleva livet sig själv. Jag sitter där, några dagar senare ska jag ta studenten. Några år tidigare sa han, från samma ställe i hallen, jag satt på samma plats att han nu såg att jag var lycklig. Jag tvinnar håret så hårt att det blir en tova som jag senare får be mamma klippa av. Hon frågar inte om det, utan klipper bara. Rakt av. Jag ser hur hela håret faller av, men när jag tittar upp i spegeln har jag allt utom en tova kvar. Världen är med andra ord precis som den är. ”