INLEDNINGEN PÅ VÄRLDENS BÄSTA BOK

Eller ja, en kan ju hoppas. För det är ungefär så här långt jag kommit. När jag första gången träffade Telegram Förlag frågade de mig varför jag inte läste längre och så bad de mig att läsa. Och så bad de mig att skriva långa texter med en handling och som inte var upphackade i olika händelser och dagar. De bad mig helt enkelt skriva mer och inte så himlans självupplevt. Så jag gjorde det, jag hittade på och jag skrev, från hjärnan med fantasin som ända kompis. Och här är det:

”Jag minns dagen då pappa säger att Anna Lindh är vältalig. Jag minns inte veckodagen, eller datumet, men jag minns det. Anna Lindh lever fortfarande då men mördas några år senare. Då har min pappa nog glömt vad han sagt om henne och gått tillbaka till sin vanliga sosse-hatar-vardag.

Morgon, dag, kväll, natt, morgon, dag, kväll natt, morgon, dag, kväll, natt. Det bara fortsätter, om och om igen. Jag ser mig i spegeln. Hej Martha. Jag tittar tillbaka på mig själv. Hur blev det så här. Det är det enda som ekar i huvudet. Handfatet är gammalt i porslin, mamma hatar låtsatsporslinet som egentligen är plast. Vad heter det nu igen? Komposit? Heter det så? Jag slår ifrån mig tankarna, baddar ansiktet med handduken. Den är grön och luktar opersonligt at tvättmedel. Gästtoaletten på husets andra våning är opersonlig. Det är på den toaletten jag sitter med hela rumpan i toalettstolen på bilden där jag ser så lycklig ut. Innan allt förändrades. Innan jag blev jag. Jag tänker nästan inte längre. Bara iakttar. Som om att jag spanar på någon. Spejar. Gömmer mig. Den enda jag gömmer mig för är mig själv. Men den tanken slår mig inte då. Den tanken kommer slå mig långt senare. När jag inte längre minns någonting annat än just den här dagen. När ingenting längre spelar någon roll. När jag rak i ryggen ska vara vuxen. Men nu är nu. Och nu är jag ett barn.

När ytterdörren stängs om mig, när mamma tar skorna av trötta barnafötter, när jag stoppar ner de kalla fötterna på det uppvärmda golvet går det ilningar genom kroppen. När dörren är låst inifrån, då kan ingenting längre ta mig. Ingenting kan nå mig. Jag sätter mig i den rosa soffan som är rosa för att mamma fortfarande inte klätt om den, trots att det inte är någon egentlig klädsel på den utan bara ett tyg för att skydda den riktiga klädseln som inte finns än. När jag sitter på den soffan nio år senare säger min pappa att han inte trodde att jag skulle överleva livet sig själv. Jag sitter där, några dagar senare ska jag ta studenten. Några år tidigare sa han, från samma ställe i hallen, jag satt på samma plats att han nu såg att jag var lycklig. Jag tvinnar håret så hårt att det blir en tova som jag senare får be mamma klippa av. Hon frågar inte om det, utan klipper bara. Rakt av. Jag ser hur hela håret faller av, men när jag tittar upp i spegeln har jag allt utom en tova kvar. Världen är med andra ord precis som den är. ”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s