JAG TÄNKER ALDRIG TA IFRÅN DIG DINA ERFARENHETER

Nu vill jag skriva om något jag tänker jätteofta på. Så jag gör det, för då kanske jag tänker mindre ofta på det, eller bara får medhåll.

Ofta när jag pratar handlar det om kön. Det handlar oftare om kön än om klass. Och ofta när jag pratar om det, det spelar ingen roll om det är med min syster eller med någon främmande på krogen, så får jag höra att jag har fel. Eller kanske inte at tjag har fel, men jag får minsann höra att det inte kan stämma, eftersom de inte varit med om det. Då försöker jag förklara strukturer och få dem att inse att de kanske visst varit med om något, men inte förstått det. Så var det nämligen för mig. Att jag först inte alls såg något, men sen förstod. När jag själv satte det i system.

Ofta händer det att någon säger ”jag har aldrig blivit annorlunda behandlad för att jag är tjej” eller så säger de ”asch, så är det inte, jag har precis samma förutsättningar som mina manliga kollegor”. Jaha säger jag, och lutar på huvudet.
Och så betar jag igenom det. Frågar om de är säkra och varför de tycker så. Och när de är säkra säger jag att det är skönt för dem. Jag avundas dem till och med. Jag avundas tjejerna som inte erfarit olika behandling eller negativ särbehandling. Jag avundas dem. Och jag tänker aldrig någonsin ta ifrån dem det faktum att de känner sig fria i och med sitt kön. Aldrig någonsin. Tvärtom, jag vill höja dem, se dem som förebilder och ta reda på vad de gjort för att det ska bli så.

Men ofta händer det att de här personerna börjar tjafsa emot, säga att jag har fel, eftersom de inte upplever det på samma sätt. Och det är här det blir konstigt. För när jag berättar en historia om någon som tagit någon på rumpan, tar jag inte ifrån dem det faktum att personen inte tagit dem på rumpan. Jag berättar bara historien.

Min syster sa för ett tag sen att hon var så trött på genus, jag kunde inte förstå henne. Hon var trött på påpekandet av de olika förutsättningarna. Hon ville bara gå sin egen väg och kände inte att upplysningarna från föreläsningarna gav henne något.

Jag tycker att folk som inte tänker på kön och genus gör fel, för jag tycker att det ska finnas med i beräkningar och tilltal och att det är en viktig struktur att se. Jag kan tycka att de som inte ser det är puckon, men jag tänker inte klanka ner på de som inte upplever sig ha erfarit strukturen. Om de inte klankar ner på mig. Om de inte säger att det är hittepå eller att det är inbillning. Att det är alldeles för heta känslor och att det bara handlar om mig som person och inte som varelse.

En annan favorit är ”det finns många kvinnor som slår sina män, det är bara så att män inte anmäler”. Det handlar alltså om mörkertalen. Det var en man som skrev så till mig för någon vecka sen, att jag skulle tänka på det, på mörkertalen. Mörkertalen kring hur många kvinnor som slår sina män. Jag svarade honom aldrig, men jag tänkte mycket på hans idioti. Mörkertal finns det ju självklart, men åt båda hållen. Män som inte anmäler, och kvinnor som inte anmäler.

Det var bara det jag ville säga.

Annonser

OM DU INTE STANNAR, STANNAR INTE JAG HELLER

– Åh livet, varför snurrar du så fort?
– För att du gillar det, förstår du väl!

Jag såg att Jessica Bjurström svarat på min bloggpost, det gjorde mig glad, jag gillar henne väldigt mycket.  Jag hoppas verkligen att vi kan ses snart och prata, för hon fick mig att tänka. Det är ju de bästa människorna, de som får dig att tänka. Annars försöker jag just nu lära mig att inte tänka. Jag försöker lära mig att meditera, men jag är inte så bra på att förnimma mitt vänstra knä än och meditationen avtar alltid någon gång emellan at tjag börjat tänka på min andning och istället ska tänka på något inne i mig. Då börjar jag tänka på andra saker, som om att godiset och ölen räcker till eventet, om alla kommer vara glada, om jag kommer kunna vrida nacken och sånt, eller på varför jag inte klarade av att vika en haj på första försöket.

Igår mailade jag Erik, jag skickade även iväg min film på alla djuren och äntligen mötte jag någon som också haft eller har samma fascination för dem. Det kändes härligt, för jag har det senaste förstått att jag inte är så nördig (det var precis nördighet som Erik var ute efter egentligen) och jag kände att jag kanske gjorde honom besviken.
Han fick i alla fall en saker-jag-varit-lite-mer-än-besatt-av-lista, den får ni med:
Pappersdjur och origami
Jesus Christ Superstar
Riktnummer
Yoga
Per Hagman
Kön & Genus
Strategier för varumärken
Låtar som först var engelska eller franska och sen blev svenska
Modesty Blaise
Skriva och prata

Nu måste jag skriva, mitt allra största intresse.
Hejdå!
PS. Insåg nu att titeln inte hade med något annat att göra i texten alls. Jag tänkte först skriva om hur fort livet snurrar, men det blev inte så.
DS.

ÅH EN SÅN HÄRLIG DAG!

Inledde dagen med att tillverka en spellista till min förra lärare Anna, hon gillar min musiksmak och jag tänkte, vad kunde då vara en bättre födelsedagspresent. Nu oroar jag mig för att hennes Facebook-vägg översvämmades så kraftigt att hon aldrig kommer se den.

Nu svarar jag på lite frågor om vänner och kärlek och hur en gör när två vänner är kära i samma person. Tänk om alla bara kunde prata med varann tänker jag ibland, men kommer illa kvickt också ihåg hur svårt det är att prata om känslor. Det blir lätt så sötsliskigt eller helt tvärtom. Kallt och hårt och inte ett dugg mysigt.

Jag läste ut En Dag alldeles nyss, och Karin hade lovat mig något stort och ett sug i magen, men jag tyckte nog aldrig att det kom. Nu sitter jag här och känner inte alls så mycket. Det känns tråkigt, jag hade hoppats på en bok som skulle ta upp alla sinnen ganska länge. Nu tänker jag istället läsa Erica Jongs Rädd att flyga, en riktig klassiker.
Det har inte blivit så mycket böcker som jag önskade, jag läser mer rapporter och bloggar och det jag själv skriver. Det är tråkigt. Jag vill ju läsa mest hela tiden och sitta mindre vid skärmen. Men det går inte riktigt ihop när jag älskar att jobba.

Det har varit sol idag också. Tänk va, allt på samma dag. Och jag fick sätta en fantastisk rubrik som jag tycker kan vara bland det finurligaste jag skrivit.

På torsdag släpper vi Mint. Det ska bli spännande. Det är roligt att se ens pressmeddelanden förvandlas till artiklar. Någon gång i framtiden kanske jag blir världens bästa PR-person. Men det är ett ganska bra tag kvar tills dess.

FNISSA UNDER TÄCKET OCH PETA NÄSAN

Jag har så förskräckligt mycket sår i näsan, så fort jag snyter mig så börjar det blöda. De försvinner heller aldrig och det får mig att tänka på en gång när min syster och jag var mindre.
Efter att vi badat om kvällarna brukade pappa svepa in oss i de då stora badhanddukarna, han la badlakanet på badkarskanten så att vi slapp sätta oss på den kalla emaljen och så bar in oss till hans och mammas säng. Jag minns att håret var blött och smakade konstigt om en sög på det och att jag samtidigt tyckte att mitt hår var vackert och vågigt, som vår granne Camillas. Sen drog vi täcket över huvudet, min syster och jag och låg där under och fnissade tills vi inte orkade mer och antingen somnade eller hade torkat såpass att vi kunde promenera in till våra egna rum. Men en gång, då låg vi där och pratade, vi kivades och kittlades, och plötsligt sa hon, Wilhelmina, min syster, som var så fasligt lik Lisabet i Madicken, att det inte var klokt att snor var så gott. Ja, precis så sa hon, och så satte hon fingret i näsan och åt en snorkråka. Hon tyckte jag var feg som inte vågade och till slut gjorde jag samma sak. ”Smarrigt” sa jag och såg nöjd ut. Då skrattade hon så högt att väggarna skakade, för den illbattingen hade ju bara låtsats, hon hade stoppat fingret på andra sidan näsan och lurat mig. Och där satt jag, snorätaren. Efter det fick ingen säga smarrigt på flera år. Det gjorde mig rent ut sagt rasande och jag marscherade bestämt därifrån om någon ändå tyckte att det var roligt att säga att något var just smarrigt.

IDAG+19 STYCKEN FRÅGOR

Skriver jag pressmeddelanden om något spännande som händer på söndag. Och så sväljer jag tio extra gånger för halsen är så tjock. Nu kommer nog influensan snart. Det lovar jag er, kompisar.
Igår googlades jag 26 gånger. Jag håller koll på det, men jag undrar också varför, vad vill de som googlar ha reda på egentligen?
För att underlätta tänker jag att jag här gör en lite frågestund med mig själv, för det är då aldrig någon annan som ställer någon fråga till mig.
Då börjar vi då
Varför heter du Emerentia?
För att min mamma gillade namnet, det var en gammal gumma ute på Tjörn eller Dyrön eller Åstol som hette det och så döptes jag efter henne. Det finns också en båt som är döpt efter samma gumma och en lite tjej som är döpt efter mig. En gång fick jag höra att det betyder liten fjäril på något språk, men jag börjar tro att det bara var min gymnasiepojkvän som hittade på det för att vara snäll.
Hur gammal är du?
Jag är 24 år gammal. Och våndas inför min nästa födelsedag jättemycket. Så mycket att jag vägrar tänka på det, inte pratar om det och nu inte vill skriva mer om det.
Vad gör du om dagarna?
Om dagarna jobbar jag som copywriter på en byrå i Göteborg, jag jobbar för det mesta med att skriva och komma på idéer.
Vad gör du om kvällarna då?
På kvällarna är jag hemma, och så jobbar jag, då gör jag det jag inte hunnit med under dagen och de extrajobb jag har, som att sköta PR-delen för magasinet Mint. Sen spelar jag ju skivor också, det gör jag ungefär en kväll i veckan, fast just nu blir det lite mer.
Och om helgerna?
Då är jag hemma, spelar skivor om kvällarna, planterar och viker små pappersdjur eller vimplar. Pysslar. Och är jag inte hemma så är jag ute och spelar med Swingfly, då bor jag på hotell och känner mig lite ensam. Hotell-döden kan vi kalla det.
När du går ut, vart går du då?
Jag går dit jag spelar, lite förenklat, men det är sant, jag orkar knappt gå ut annars. Men jag brukar sitta och dingla med benen på Jazzhuset om torsdagarna, gå förbi Stearin om helgen eller stå på Yaki-Da. Jag längtar efter att få se Pustervik.
Var kommer du ifrån egentligen?
Jag kommer från Sverige, jag är uppvuxen i Örgryte och på Tjörn, därför är jag en av dem som får nostalgi-rysningar av Jonas Lundqvist låt Sanktas.
Googlar du dig själv?
Ja, jag vill ha koll, tänk om någon annan googlar mig, då vill jag veta vad de får liksom.
Vad har du för tandborste?
En el och en vanlig. Jag borde verkligen använda eltandborsten lite mer. Känns ju lite som att ha varit hos tandläkaren när en använder den.
Vad är din bästa färg?
Blommigt och prickigt, just nu gillar jag blått och rött väldigt mycket. Marint och sommrigt liksom.
Varför är du så arg hela tiden?
Jag är inte arg hela tiden, men jag orkar inte med puckon, dumma frågor eller folk som säger åt mig ”att spela något bra” när jag spelar skivor.
Men du verkar ju lite bitsk?
Ja, men herre, folk frågar ju så dumma saker hela tiden ”vad är det här för musikstil egentligen?” och så är det soul. Jag menar, det borde de veta.
Tänker du att du kan vara otrevlig bara för att du haft det ”tufft” eller?
Ja, ibland tänker jag så. Men inte så ofta. Jag drivs nog inte så mycket av hämnd längre. Det var mer förut, för några månader sen eller så.
Revansch?
Inte aktuellt. Tror de flesta jag skulle vilja revanschera lyckas ganska bra i livet ändå, så då har jag inte så mycket att komma med.
Okej, men hang-upen på Marcus Birro då, varför?
Jo, men jag var lite förälskad i honom, det är mer en hang-up och lite att jag retar mig själv, jag var förälskad i honom när han var ung, hade skinnjacka, söp alldeles för mycket och kom inrusande i Dr Martens på Kafé Hängmattan. Det är ju lustigt att jag gillade honom då och nu när han är ”reko” inte gör det.
Har du fler såna hang-up?
Jag var kär i Samuel Fröler när han spelade i Den Goda Viljan, speciellt i scenen då har ger sin son en örfil när de är ute och ror hettade det till.
Behöver du inte ta tag i det där att du verkar gilla ”dåliga” män?
Det gjorde jag när jag blev ihop med min kille. Han är perfekt. Snäll och trevlig och världens roligaste. Snygg också för den delen.
Hur tar du dig till jobbet?
Jag går eller cyklar. Hela tiden.
Tränar du?
Ja, jag går på yoga, försöker få i ordning på andningen och inte tänka på om någon annan släpper sig under passet (jag har svårt att inte fnissa högt då) och så försöker jag numera även lyfta lite skrot och springa. Jag ska vara i mitt livsform när jag är 25 aka beach 2012.
Vad lyssnar du mest på?
Jazz när Love sätter på någon skiva hemma eller sån soul som en kan plantera till. Det handlar mest om att vara i symbios med växterna eller vad jag nu håller på med för tillfället. Och så lyssnar jag på backtracks för att bli bättre på de dära live-framträdandena.

INSTAGRAM

Nu gör jag som alla andra superbloggare och lägger upp alla bilder jag har som jag gillar och som jag tagit med Instagram här.