FNISSA UNDER TÄCKET OCH PETA NÄSAN

Jag har så förskräckligt mycket sår i näsan, så fort jag snyter mig så börjar det blöda. De försvinner heller aldrig och det får mig att tänka på en gång när min syster och jag var mindre.
Efter att vi badat om kvällarna brukade pappa svepa in oss i de då stora badhanddukarna, han la badlakanet på badkarskanten så att vi slapp sätta oss på den kalla emaljen och så bar in oss till hans och mammas säng. Jag minns att håret var blött och smakade konstigt om en sög på det och att jag samtidigt tyckte att mitt hår var vackert och vågigt, som vår granne Camillas. Sen drog vi täcket över huvudet, min syster och jag och låg där under och fnissade tills vi inte orkade mer och antingen somnade eller hade torkat såpass att vi kunde promenera in till våra egna rum. Men en gång, då låg vi där och pratade, vi kivades och kittlades, och plötsligt sa hon, Wilhelmina, min syster, som var så fasligt lik Lisabet i Madicken, att det inte var klokt att snor var så gott. Ja, precis så sa hon, och så satte hon fingret i näsan och åt en snorkråka. Hon tyckte jag var feg som inte vågade och till slut gjorde jag samma sak. ”Smarrigt” sa jag och såg nöjd ut. Då skrattade hon så högt att väggarna skakade, för den illbattingen hade ju bara låtsats, hon hade stoppat fingret på andra sidan näsan och lurat mig. Och där satt jag, snorätaren. Efter det fick ingen säga smarrigt på flera år. Det gjorde mig rent ut sagt rasande och jag marscherade bestämt därifrån om någon ändå tyckte att det var roligt att säga att något var just smarrigt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s