LOVE ALWAYS, CAROLYN

K Special

Annonser

TÄNK PÅ DÖDEN

Tänk på döden.
Hur låter det när någon dör?

Vakuum samtidigt som det påminner av ljudet av en bilkrasch. Intensivt och hårt, men samtidigt: vakuum.

Bytt-i-bytt, kommer aldrig tillbaks. Det går inte att ångra ett liv, det går inte att ta tillbaka döden. Oavsett vem vi är, står vi någon gång där, med blicken framåt, möjlighet att se tillbaka, men sen: vakuum.

Som om att jorden slutade snurra, bilarna på gatan nedanför stannade, vinden gav ifrån sig en sista suck, klockan ett sista tick-tack, tankarna som alltid går på repeat tar en paus. Det blir tyst. Vakuum.

Som om att det inte finns något nu, bara ett då, ett gäng minnen, fotografier i huvudet av tillfällen, skratt, känslan av en beröring. Och sen: rädslan att det ska försvinna, att minnena ska blekna, tyna bort, suddas ut, att sorlet ska tystna, att det sista och starkaste blir farvälet. Det går inte längre inte en dag utan att jag tänker på dig, ibland går det veckor, ibland kanske en månad, men samtidigt, alltid närvarande, känslan av att odödligheten är en myt.

Döden är en fortsättning av livet, men hejdået är slutet på den gemensamma tillvaron.
Störst av allt är rädslan, skräcken att glömma, att inte längre påminnas, att inte längre referera. Att låtar slutar påminna om dig, att du utesluts ur historier, att ingen längre refererar till dig och ditt sätt. Att vi, om vi ses igen inte skulle minnas varann.

Så vi pratar om dig, om din doft, lite tvål, men mest rosor och andra blommor, om hur du såg ut när du log. Den ganska skrynkliga handen och håret.

Till en början vakuum, och sen, som om att man sakta vridit upp en speldosa, kommer det tillbaka, jorden börjar snurra igen, bilarna tutar som vanligt, vinden blåser ute på balkongen igen, klockan tickar på nattduksbordet och tankarna är tillbaka i huvudet. Tillsammans med minnen, minnen vi ska prata om och minnas och dela med andra. Dela dig med andra. Så att vi slipper skräcken, skräcken att glömma, att inte längre minnas, att förlora någon som inte hann säga hejdå.

Kristofer, hur lät det när din mamma dog?
– Det har jag nog inte tänkt på.

PISTOLSKOTT OCH EN HÅRKLIPPNING

Jag har funderat över en sak oändligt mycket. Pistolskott. Ofta hör en ju ett pang! lite då och då. Varje gång det händer tänker jag ”var det någon som sköt någon?” det var det ju säkerligen inte, men jag funderar över det. Jag undrar hur ett pistolskott låter. Om det är sådär öronbedövande metalliskt och hårt eller hur det egentligen är. Jag har aldrig varit i närheten av en pistol. Gevär, javisst, men pistol, aldrig. Inte närmre än hölstret poliserna har.

Så jag funderar över det, om jag hört någon skjutas någon gång. Om jag hört någon mördas. Antagligen inte. Det finns ju en väldigt liten chans, men ändå. Döden har ju en massa ljud, en massa susningar och suckar, snygt, men också vakuum. Ni ska få en text om det. Alldeles snart, det lovar jag.

Igår klippte Raquel mig. Rakt av ba. zick-zack så var håret av. Nu har jag det kortaste jag någonsin haft.

Före: i randiga outfits, men lååååååångt hår (något stirrig blick och mobilberoende)

Efter: i Knarrholmsstyling.

VEM BESTÄMMER VAD OCH VEMS VARUMÄRKE EXISTERAR EGENTLIGEN?

Jag ser på PK-debatt som en förberedelse inför mitt eget prat kring varumärke och marknadsföring på lördag. Jag är vrålnervös och jag tvekar mycket på att jag verkligen är rätt person. Som förberedelse ser jag alltså PK-debatten, jag ser och hör självklart det där som Janne Josefsson säger om Ebba von Sydow. Jag undrar väldigt mycket varför han inte ger sig på klackringsprydde Schulman också, varför hans överklasshat bara sträcker sig till Ebba von Sydow. Varför det helt enkelt bara sträcker sig till en kvinna.

Janne Josefsson säger i den här debatten en väldans massa saker, han säger att det inte finns någon som honom, i och med att twitter finns idag.
Han pratar också om varumärken som något fult, men verkar inte inse att han blir genomskinlig när han ber om att få dra en kort anekdot, glömmer den första och börjar prata om hur hans son ser på honom, för att senare fortsätta till den första anekdoten som avslutas med ”Jag växte upp på Arvid Lindmans gatan, granne med Clark Olofsson, innan vi flyttade till Biskopsgården”.
Det är här det blir intressant, jag har följt både Ebba och Janne, Janne var någon slags förebild på barikaderna, han visade ju sanningar och verklighet, och Ebba följde jag med någon slags vördnad, vi kom från samma område, vi var tjejer och så vidare, och så vidare.
Men det intressanta är, att Ebba von Sydow, som tidigt fick någon slags hybris och satte sitt namn överallt (vi kan kalla det att göra en Amelia, som anknytning till hennes egen medverkan i samma debatt) visade upp hem och garderob och så vidare, så har nu Ebba till stor del börjat följa andra (kungahuset och modelejon) och visar mest  upp dottern och vardagen, snarare än en dyr väska eller en garderob.
Jag kanske har blivit blind och är alldeles för hemmastadd i hennes leverne, men det är ändå Janne Josefsson som måste påpeka var han är ifrån och vem han vuxit upp med. Noga är han också med att påpeka att han inte alls är KPML(r)-are.
Det är intressant hur han väljer att vårda sitt eget varumärke, eller namn om en nu föredrar det uttrycket, så pass mycket att han måste dra anekdoter från sin uppväxt, något som såväl Amelia Adamo, Alex Schulman och Ebba von Sydow klarar sig utan. Magnus Lindqvist pratar om uppväxtens porr i skogen, men det sparar vi till en annan dag.

Summa summarum: det står alltså en vuxen man och påpekar en kvinnas ursprung, samtidigt som han gång på gång vill svärja sig från sin egen situation, bilderna som projicerats kring honom och så vidare. Janne jag-har-röstat-på-Folkpartiet Josefsson börjar mer och mer likna någon som någon annan borde granska.

En gång skickade jag faktiskt ett mail till honom om avsaknaden av kvinnor på ”hans” redaktion.
Jag fick inget svar.