DILLON FRANCIS, IGEN OCH FRIDAH JÖNSSON OCH ÅSIKTERNA

Jag missade ju hela idén med förra inlägget, som Björn var så snäll att påminna mig om.  Det var ju att jag skulle berätta för er om Dillon Francis. Trots namnet kan jag berätta att han kommer från USA, som så många andra. Han har gjort en messa remixer och grejjer, men just nu är faktiskt hans egen låt mest poppis på Spotify. Det är lustigt det där, att det ofta är tvärtom, att det är någon annans låt, en remix som blir storsäljaren. Det jag ville meddela är att han spelar på Trädgår’n på Norges nationaldag, 17 maj.

Idag har jag också tänkt på Fridah Jönsson, jag funderar på hur det är att vara en såndär åsiktsmaskin och inte så värst gammal. Och nu gör jag det själv, reflekterar över henne ålder, som om att den egentligen spelar så himlans stor roll. När jag var yngre tyckte jag att alla gamla kunde skjutas (inte min egen familj och de jag gillade dock, som mormor och farmor, men de andra) framför allt tyckte jag att gamla rävar skulle bort, jag tyckte att det skulle banas väg för unga och att ungdomssidor skulle försvinna från dagstidningar och att Attityd som jag själv jobbade för skulle tas på större allvar. Nu tänker jag ibland på det där och fnissar. Jag fnissar också ibland åt yngre åsiktsmaskiner och tänker att de ”bara ska vänta och se när de blivit svikna och besvikna på personer och politiker och ideal och världen”.
Jag undrar hur det blev så, hur jag förlorade den där tron, eller är det bara jag som blivit äldre, är det bara det att jag nu sitter här, 25 år och ”gör det jag tycker är roligt” och med skräck börjar se att jag är 9 år äldre (skrev yngre här först) än vad Britney var när hon slog igenom och fortfarande inte ”gjort mitt” (jag trodde länge att detta mitt var att bli ”känd”). Eller är det så att räveriet bara flyttat? Ja, så kan det nog vara. Jag hytter med näven mot killar som får spela mer än vad jag får, åt bokare som bara bokar killar, åt andra som skriver och blir publicerade när jag sitter hemma och dinglar med benen.
Det kanske är självkänslan som hytter med näven. Hybrisen talar och tänker att jag borde ha mitt porträtt i Svenskan och i Metro och överallt, och ifrågasätter varför andra haffas innan jag.

Fridah skriver idag på Twitter att hon är rädd för att maila iväg texten hon skrivit. Att hon tycker det hon skriver och att de som inte håller med henne hörs så mycket mer än de som faktiskt håller med henne.  Hon säger att hon skämtade om sedlarna. Jag förstod inte det. Jag tyckte att det hon tyckte om sedlarna var puckat. Men jag tyckte inte att hon var puckad. Och jag tänkte inte ”stackars lilla arma flicka”. Nej jag hoppades att hennes redaktör tar hand om henne när det blåser. Att kritiken får vara kritik och inget annat. Och att hon lär sig skaka av det. Och känner att det är roligt att vara en åsiktsmaskin. Själv borde jag söka ett jobb. Kanske inte med USP:en ”superung talang” utan något mer realistiskt. Som ”Sveriges vassaste, men mest oprövade” eller nåt. Eller kanske bara som det är. En copywriter som älskar ljud och text och som mer än gärna hade delat med sig av sin egen syn på den här världen.

Annonser

2 thoughts on “DILLON FRANCIS, IGEN OCH FRIDAH JÖNSSON OCH ÅSIKTERNA

    • Jo, nu måste jag ju var 9 år äldre än vad hon var då? Hon slog igenom när hon var 16 (?) då stämmer det ju! Skrev jag yngre?!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s