ATT FLÄKA UT SIG, IGEN

Det är onsdag och det är dags för en Emorentia igen, jag ska öppna upp mig och prata ur hjärtat.
Jag pratar så ofta ur hjärnan känner jag när jag ska skriva de där texterna. Jag är som en av dem det psykriatrien på Vetenskapsfestivalen pratade om, hur vi kopplat bort oss själv från hjärnan.
Hur vi pratar om oss själva som frikopplade från våra hjärnor. Lite som ett jag och överjag, i kvadrat.  Det handlar kanske om livsåskådning, om att lite bestämma sig för hur en funkar. Om hjärnan bestämmer, eller om du bestämmer över hjärnan. Med tanke på hur mycket dumma saker jag säger och skriver hela dagarna, kan jag verkligen tänka mig att det ibland är hjärnan och inte jag som bestämmer, eller jag säger i alla fall så, för att själv komma ur det med gott samvete.

Nog med filosofin, min hjärna ska skriva ur hjärtat. Så är det, och det borde jag göra på direkten, så att jag hinner bli klar till dagens sändning. Förutom att jag ska vara sentimental och emo kommer vi prata pengar och snålhet, hör av er till p3kanner(at)sverigesradio.se med tips på hur en gör med snåla vänner. Hur en säger eller om en ens får reagera.

RONNIE, ANJA OCH GAYIKONERNA

Ja, då var vi här igen, dags att formulera, tänka och säga något relativt vettigt.

Jag tänker, som så många andra på twitter, verkar det som, på Ronnie Sandahls krönika i aftonbladet idag, den om att Anja Pärson borde betala skatt i Sverige om hon ska utnyttja välfärdssystemet, men också att hon borde vara en gayikon. Jag håller med Ronnie, jag tycker någonstans att det är konstigt att Anja i sitt sommarprat tar avstånd på det sättet hon gör, och inte vill bli en gayikon. Jag undrar om hon förstår vad som kan ingå i det där ordet och epitetet gayikon.
Att bara komma ut är det första steget, precis som Anton Hysén och Kajsa Berqvist nu det senaste  året är Anja en idrottsperson som kommit ut. Och precis som Kajsa har hon omhuldats av rykten kring sin sexualitet nästan hur länge som helst, jag hörde det för flera år sen, och har säkert fört det vidare till en eller annan person.

Sen, bara för att en kommit ut behöver en inte vara med i Let’s Dance eller andra underhållningsprogram, eller klä sig i fjäderboa eller ställa upp på nakenfotografier i böcker. Det är ju inte det som det handlar om, utan det handlar om att vara stolt över den en är, att heteronormen kanske inte passade, och att alla är olika, och älskar olika. Att de som öppet vågar visa det är ikoner för mångfald och öppenhet. Och acceptans.

Hade jag inte varit hetero hade jag varit stolt över att vara en gayikon, bara jag vågat komma ut först. Och det hade jag säkert, så småningom, när andra vågat och kämpat innan mig. När andra stått upp och visat att det inte är det minsta annorlunda eller konstigt eller ens normalt, det bara är något.
För utan att andra vågat, som just Jonas Gardell och Elisabet Ohlsson Wallin hade jag aldrig vågat, det behövs några gayikoner för det nämligen. Och det behövs nog fler.

INSTAGRAM!

Så lite tid, så många bilder.
Jag vet inte vad jag ska skriva mer, jag lägger liksom all energi på radion, och jag tror att det är bra, jag trivs och har hemskt roligt, inte alls så som jag trodde att ett jobb någonsin skulle vara.

Och det är helt okej att vara 25, även om det fortfarande är alldeles nytt och så.
Här kommer 45 bilder på saker jag haft på mig, mina fåglar, min kille och min födelsedag. Jagjagjag.

NÅGRA DAGAR ELLER SÅ

Love fick ett gäng kameror av Gunnar, som ärvt dem av sin bror.
Och jag hittade en pryttelhylla för en 20-lapp på loppis.
Jag har använt 5-kronors fyndet från Degerfors.
Hittade äntligen en kruka stor nog att härbärgera hela apelsinträdet.
Och så har jag beundrat min favvolampa. Den har några år på nacken, men när vi flyttade tog jag isär den och skrubbade rent det, det visade sig att flickan stod på en grön äng och inte på en brun parkering, så skitigt var det innan tvätten.

EMORENTIA!

Det började som en bloggpost när jag verkligen ville gråta ut offentligt. Jag har haft så svårt för det, helt klart mixade känslor. Är det OK eller inte? Vad tycker folk nu? Är jag en tönt eller bara löjlig? Bidrar jag till andras ångest, blir det koolt och accepterat, eller är det bara vedervärdigt och beklämmande?

Hur som helst, det är bra med känslor, och jag känner mig ofta mindre ensam när jag vet att andra också känner saker.

Idag var det premiär för Emorentia i P3 Känner.
Lyssna på det här!

Vill du inte höra om min dödsångest behöver du inte. Det var skönt att få prata om det i alla fall!
PS. Till imorgon behöver vi få in roliga nicknames från siter och gamla hotmailadresser! Hit us p3kanner(at)sverigesradio.se