DJUR! DJUR! DJUR!

Att sända helg är en lyx, för då hinner en med så mycket annat när en är klar. Som att gå till Slottskogen och titta på alla djuren. 
T
uppar och hönor.
Getter och deras lamm


En bärfis på promenad

Två dovhjortarOch en påfågel som inte ville bo i inhängnaden utan gick på en egen strapats.

 

Annonser

GÖR OM, GÖR INTE RÄTT, MEN GÖR ANNORLUNDA

I näst sista Emorentia pratade jag om ursprunget. Med utgångspunkt i det jag skrev häromdagen, men ändå lite annorlunda.

Vill du kan du lyssna här.

Idag pratade vi om internet, efter att ha pratat med Filip Struwe gillar jag internet ännu mer tror jag.

Slut på länk-glädjen. Nu ska jag tänka på annat än internet. Hösten till exempel, för även om det känns som att den redan är här, så är den inte det. Men jag gillar ju att planera ganska långt i förväg.

MITT URSPRUNG OCH JAG

Jag förstår inte hur det kan vara så himla intressant. Var jag kommer ifrån. Jag kommer från Göteborg, även om jag tycker att göteborgska är fult. Inte mycket mer med det.
Länge önskade jag att jag kunnat säga att jag var någon annanstans ifrån, det var mitt sätt att positionera mig från de andra. Andra i klassen. I skolan. I varenda ett sammanhang kände jag ett ganska så stort behov av att distansera mig och positionera mig.
Det var viktigt att känna att jag inte var som alla andra.

För någonstans kände jag att jag inte var det ändå, det var alltid någonting som var fel.
Märket på mina jeans, eller sättet jag pratar, eller färgen på sjaletten min mamma gett mig. Eller något annat ytligt. Någonstans stämde det inte.
Senare blev det uppväxten, området jag kom från, klassen jag tillhörde eller politiken mina föräldrar förordade.

För att slippa de funderingarna, de verkliga och konkreta sakerna som gjorde mig annorlunda, och vara ledsen och frustrerad över det, var det enklare att tänka att jag verkligen var annorlunda.

Som att jag inte kom härifrån. Eller att jag hade släkt långt ifrån eller så.

Men min pappas familj är dansk.
Mer är så är det inte.
Leifsdotter är inte isländskt. Emerentia är inte från någon polsk släkting. Håret bara råkar vara mörkt.
Jag är jag.

ATT GÖRA SLUT PÅ LÅTSATS ELLER ATT VARA IHOP ELLER ATT INTE VARA IHOP PÅ FACEBOOK

Jag experimenterade i veckan, på Facebook tog jag bort att min kille och jag var ihop. Och reaktionerna lät liksom inte vänta på sig. Det ringde, det sms:ades, det flög frågor överallt och alla ville veta vad som hänt, och varför.

Det kändes som att så många trodde att det var jag som var offret, det liksom förutsattes att jag var den som blivit dumpad och satt ensam hemma och grät. Jag lekte lite med tanken där och tänkte ibland svara på mailen och smsen med ”Asch, han kom på mig när jag var med någon annan, men det gör inte så mycket tyckte ändå inte om honom riktigt.”

Min pappa hade direkt sagt till min mamma att det var ett experiment. Och det gladde mig, att han kände mig så väl att han förstod att det aldrig kunnat vara så att jag skulle berätta något på sociala medier innan jag berättade något för familjen. Min mamma trodde det var ”fel på datorn” och försökte övertyga grannar och bekanta om det, men vågade inte riktigt fråga. Det ingick i experimentet att inte förbereda vare sig familj eller nära vänner, och de flesta hörde av sig till någon av oss och frågade oroligt om hur det stod till. Det hade pratats om det när vänner träffades och kollegor frågade varann om det var sant eller inte.

Någonstans kändes det mest absurt hur en förändrad status kunde leda till så mycket.

Men det fick mig att fundera, över hur viktigt det där kan vara.
När vi bestämde att vi var ihop, Love och jag, vilket bara var några dagar efter att vi träffats gjorde vi det till en stor grejj det där med den officiella statusen. Vi satt i rummet jag bodde i hos mina föräldrar. Och så bytte vi direkt, båda två samtidigt. Sen gick vi ut, och direkt i dörren grattades det till att det nu var ”officiellt”. Och det var ju det som var det skönaste. Att slippa att folk frågade om vi var ihop eller inte, vad vi kände och tänkte och ältade. Plötsligt visste ”alla” och det var en säkerhet i sig.
Jag tänker på det lite som på förlovning och giftermåls-grejjen, att det är fint för en själv, för att det är bestämt och stort, men också för att jag liksom vill visa att den här personen, den har faktiskt valt mig, precis som jag har valt den.
Sen vill jag inte göra det för andra, men för oss alla tillsammans.
Folk frågar det så ofta, varför jag vill gifta mig. Och jag vet egentligen inte varför. Men jag vet att jag vill och jag tror att det är en kombo av lite olika saker.
Till exempel:
Säkerhet (kan fixas med samboförord och sånt med, och det har vi redan)
Statement-grejjen
Romantiskt-blaha
Lite större än något annat jag gjort, typ.
Och någonstans kanske ett sätt att liksom låsa Love till mig, vad som än händer kan jag ändå luta mig tillbaka o ba ”en gång var vi gifta”, det där förutsätter att jag är olycklig och greppar efter halmstrån, försöker förringa någon ny människa i hans liv, och inte sur och förbannad och helst vill glömma hela kalaset.
På tal om kalas: bröllopsfesten. Det kan ju också vara en anledning.
Sen är det ju det som kanske är viktigast, eller för mig, bara en ren förutsättning: att jag älskar honom.

Och för att vara ärlig känns det skönt att vara ihop igen, inte bara i hemlighet, utan också på Facebook.

Vill ni lyssna gör ni det här.

TILLBAKABLICK

Här är vad jag haft för mig det senaste. Mest djur, radio och Liseberg.

FAVORIT I REPRIS 2.0 EMMA & EMERENTIA FUNDERAR: GENIMÄNNEN/HEJ DÄR DU MANLIGA GENI SOM FÅR MIG ATT TRO ATT JAG ÄR UNIK

Blev liksom lite mer aktuellt idag, så jag repriserar detta.
HEJ DÄR DU MANLIGA GENI SOM FÅR MIG ATT TRO ATT JAG ÄR UNIK
Jag faller så lätt, det har vi pratat om, tänk vad många gånger vi har  pratat om det, kompisar, om och om igen har vi pratat om det. Det  fortsätter nu, men på ett annat sätt. Inte om kärlek och förälskelse  utan något annat.

Emma och jag pratar i detta nu om manliga genier, vi pratar speciellt  om några vi båda vet vilka det är. Det kan tolkas som skitsnack, men  det är med lika mycket besvikelse som med sorg i rösten vi pratar. För  vi pratar om oss själva, om hur vi fallit, gått rakt i fällan.

Det börjar så simpelt, det börjar med en smart man. Det börjar med  att han släpper in mig i ett samtal, att han frågar om min åsikt, vad  jag tänker om saken, jag stapplar först fram i mitt resonemang, men i  takt med att han nickar med huvudet höjer jag rösten, tar i, slutar  darra på stämbanden och lyssnar till mig själv. Han lyssnar också. Med  huvudet på sné. Nu kanske han tar mig i handen och säger något i stil  med: ja, precis. Eller än bättre: jag har aldrig tänkt på det på det  sättet, men du har rätt.

Sen fortsätter det. Min åsikt som räknas, mina tankar som är viktiga. Bekräftelsen jag får.

Det känns liksom så skönt, tänk att någon, kanske 20 år äldre än mig  lyssnar och tycker att jag har något intressant att säga, något  tankeväckande, någonting som ingen annan tänkt på. Att vara 20 och ha  intellektuella diskussioner med någon som är dubbelt så gammal och känd  och erkänd. Som gift för själen.

Det har hänt så många gånger, jag kan se tillbaka på hur jag gång på  gång omfamnat, och omfamnats av genier till män, hur jag i min  flickkropp önskat av hela världen att få finnas i deras värld lite  längre, lite till.

Men det finns en annan gemensam sak för de här männen, förutom att de  uppmuntrar till diskussion och tankar. Under  jag-lyssnar-på-dig-bara-dig-ytan finns det något annat. Där finns  20åriga-tjejer-ger-mig-bekräftelse. Det är det som finns.
De pratar om jämställdhet, bränner pengar för sakens skull, de lockar  med sina spännande liv och tankar kring sociala konstruktioner som  kärlek och vänskap och annat.

Emma och jag pratar om hur vi själva varit där, charmats, men nu, när  vi försökt ta ett stag tillbaka, ser att det inte riktigt står rätt  till. Vi ser hur genierna kan bete sig precis hur som helst, just för  att de kombinerar berömmet, bekräftelsen med det andra. De andra  snarare. För det är ju inte så att jag är så unik som han sa, inte alls  för att vara ärlig, det har funnits hundra Emmor och Emerentior för de  här männen, och det fortsätter i all evighet, för all framtid. För någon  annan får berömmet, och bekräftelsen, men någon annan inser också  kanske om ett tag, när allt intressanta börjar försvinna, när det blir  vardag och sånt. Att som Emma säger: Till slut började jag säga ifrån.  Säga nej. Och då vände han på en sekund: jag var feg, jag vågade inte  satsa, jag kunde glömma en karriär. Allt jag fått var tack vare honom,  och min chans, den hade jag sumpat nu.

För precis så är det, att du är bara intressant för de genialiska  männen så länge du svärmar kring dem. Så länge du är smart, men inte  ifrågasätter dem och deras vara.

Sen kan de prata om hur mycket jämställdhet och frihet och jämlikhet  som helst, det spelar faktiskt inte någon som helst jävla roll när de  fortsätter utnyttja tjejer på samma sätt som porrindustrin.

Och ni, det är jag som är geniet här.