FAVORIT I REPRIS 2.0 EMMA & EMERENTIA FUNDERAR: GENIMÄNNEN/HEJ DÄR DU MANLIGA GENI SOM FÅR MIG ATT TRO ATT JAG ÄR UNIK

Blev liksom lite mer aktuellt idag, så jag repriserar detta.
HEJ DÄR DU MANLIGA GENI SOM FÅR MIG ATT TRO ATT JAG ÄR UNIK
Jag faller så lätt, det har vi pratat om, tänk vad många gånger vi har  pratat om det, kompisar, om och om igen har vi pratat om det. Det  fortsätter nu, men på ett annat sätt. Inte om kärlek och förälskelse  utan något annat.

Emma och jag pratar i detta nu om manliga genier, vi pratar speciellt  om några vi båda vet vilka det är. Det kan tolkas som skitsnack, men  det är med lika mycket besvikelse som med sorg i rösten vi pratar. För  vi pratar om oss själva, om hur vi fallit, gått rakt i fällan.

Det börjar så simpelt, det börjar med en smart man. Det börjar med  att han släpper in mig i ett samtal, att han frågar om min åsikt, vad  jag tänker om saken, jag stapplar först fram i mitt resonemang, men i  takt med att han nickar med huvudet höjer jag rösten, tar i, slutar  darra på stämbanden och lyssnar till mig själv. Han lyssnar också. Med  huvudet på sné. Nu kanske han tar mig i handen och säger något i stil  med: ja, precis. Eller än bättre: jag har aldrig tänkt på det på det  sättet, men du har rätt.

Sen fortsätter det. Min åsikt som räknas, mina tankar som är viktiga. Bekräftelsen jag får.

Det känns liksom så skönt, tänk att någon, kanske 20 år äldre än mig  lyssnar och tycker att jag har något intressant att säga, något  tankeväckande, någonting som ingen annan tänkt på. Att vara 20 och ha  intellektuella diskussioner med någon som är dubbelt så gammal och känd  och erkänd. Som gift för själen.

Det har hänt så många gånger, jag kan se tillbaka på hur jag gång på  gång omfamnat, och omfamnats av genier till män, hur jag i min  flickkropp önskat av hela världen att få finnas i deras värld lite  längre, lite till.

Men det finns en annan gemensam sak för de här männen, förutom att de  uppmuntrar till diskussion och tankar. Under  jag-lyssnar-på-dig-bara-dig-ytan finns det något annat. Där finns  20åriga-tjejer-ger-mig-bekräftelse. Det är det som finns.
De pratar om jämställdhet, bränner pengar för sakens skull, de lockar  med sina spännande liv och tankar kring sociala konstruktioner som  kärlek och vänskap och annat.

Emma och jag pratar om hur vi själva varit där, charmats, men nu, när  vi försökt ta ett stag tillbaka, ser att det inte riktigt står rätt  till. Vi ser hur genierna kan bete sig precis hur som helst, just för  att de kombinerar berömmet, bekräftelsen med det andra. De andra  snarare. För det är ju inte så att jag är så unik som han sa, inte alls  för att vara ärlig, det har funnits hundra Emmor och Emerentior för de  här männen, och det fortsätter i all evighet, för all framtid. För någon  annan får berömmet, och bekräftelsen, men någon annan inser också  kanske om ett tag, när allt intressanta börjar försvinna, när det blir  vardag och sånt. Att som Emma säger: Till slut började jag säga ifrån.  Säga nej. Och då vände han på en sekund: jag var feg, jag vågade inte  satsa, jag kunde glömma en karriär. Allt jag fått var tack vare honom,  och min chans, den hade jag sumpat nu.

För precis så är det, att du är bara intressant för de genialiska  männen så länge du svärmar kring dem. Så länge du är smart, men inte  ifrågasätter dem och deras vara.

Sen kan de prata om hur mycket jämställdhet och frihet och jämlikhet  som helst, det spelar faktiskt inte någon som helst jävla roll när de  fortsätter utnyttja tjejer på samma sätt som porrindustrin.

Och ni, det är jag som är geniet här.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s