ATT GÖRA SLUT PÅ LÅTSATS ELLER ATT VARA IHOP ELLER ATT INTE VARA IHOP PÅ FACEBOOK

Jag experimenterade i veckan, på Facebook tog jag bort att min kille och jag var ihop. Och reaktionerna lät liksom inte vänta på sig. Det ringde, det sms:ades, det flög frågor överallt och alla ville veta vad som hänt, och varför.

Det kändes som att så många trodde att det var jag som var offret, det liksom förutsattes att jag var den som blivit dumpad och satt ensam hemma och grät. Jag lekte lite med tanken där och tänkte ibland svara på mailen och smsen med ”Asch, han kom på mig när jag var med någon annan, men det gör inte så mycket tyckte ändå inte om honom riktigt.”

Min pappa hade direkt sagt till min mamma att det var ett experiment. Och det gladde mig, att han kände mig så väl att han förstod att det aldrig kunnat vara så att jag skulle berätta något på sociala medier innan jag berättade något för familjen. Min mamma trodde det var ”fel på datorn” och försökte övertyga grannar och bekanta om det, men vågade inte riktigt fråga. Det ingick i experimentet att inte förbereda vare sig familj eller nära vänner, och de flesta hörde av sig till någon av oss och frågade oroligt om hur det stod till. Det hade pratats om det när vänner träffades och kollegor frågade varann om det var sant eller inte.

Någonstans kändes det mest absurt hur en förändrad status kunde leda till så mycket.

Men det fick mig att fundera, över hur viktigt det där kan vara.
När vi bestämde att vi var ihop, Love och jag, vilket bara var några dagar efter att vi träffats gjorde vi det till en stor grejj det där med den officiella statusen. Vi satt i rummet jag bodde i hos mina föräldrar. Och så bytte vi direkt, båda två samtidigt. Sen gick vi ut, och direkt i dörren grattades det till att det nu var ”officiellt”. Och det var ju det som var det skönaste. Att slippa att folk frågade om vi var ihop eller inte, vad vi kände och tänkte och ältade. Plötsligt visste ”alla” och det var en säkerhet i sig.
Jag tänker på det lite som på förlovning och giftermåls-grejjen, att det är fint för en själv, för att det är bestämt och stort, men också för att jag liksom vill visa att den här personen, den har faktiskt valt mig, precis som jag har valt den.
Sen vill jag inte göra det för andra, men för oss alla tillsammans.
Folk frågar det så ofta, varför jag vill gifta mig. Och jag vet egentligen inte varför. Men jag vet att jag vill och jag tror att det är en kombo av lite olika saker.
Till exempel:
Säkerhet (kan fixas med samboförord och sånt med, och det har vi redan)
Statement-grejjen
Romantiskt-blaha
Lite större än något annat jag gjort, typ.
Och någonstans kanske ett sätt att liksom låsa Love till mig, vad som än händer kan jag ändå luta mig tillbaka o ba ”en gång var vi gifta”, det där förutsätter att jag är olycklig och greppar efter halmstrån, försöker förringa någon ny människa i hans liv, och inte sur och förbannad och helst vill glömma hela kalaset.
På tal om kalas: bröllopsfesten. Det kan ju också vara en anledning.
Sen är det ju det som kanske är viktigast, eller för mig, bara en ren förutsättning: att jag älskar honom.

Och för att vara ärlig känns det skönt att vara ihop igen, inte bara i hemlighet, utan också på Facebook.

Vill ni lyssna gör ni det här.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s