INSTAGRAMMET OCH JAG

Annonser

JAG ORKAR INTE TITTA PÅ DOX: BULLYS.

Det tar emot, jag orkar verkligen inte genomleva det där igen. Det kommer göra så himla ont. 
I våras frågade SVT om jag ville vara med i en serie om mobbning. Jag tackade ja, men kunde sen inte vara med. 
Det är konstigt att genomleva de där åren om och om igen. Och när det i februari i år gick upp för mig att precis samma sak hände igen, fast nu på min arbetsplats, när jag snart skulle fylla 25, och alla andra var mer än vuxna. Då hände det igen. Det pratades illa, det viskades och jag fick till slut sluta. 
Jag trodde och tänkte hela tiden att det någon gång skulle ta slut, att någon gång måste vara den sista, för jag tänkte att vuxna, de håller väl inte på som barn gör. Hur jag nu kunde vara så dum, när vuxna hela tiden bekräftar och godkänner barn och ungdomars mobbning av vänner. När det är vuxna som säger till barn att ”hen slår dig bara för att hen gillar dig” eller ”men det är ingenting att bli så upprörd över” som min pappa fick höra av min lärare när en i min klass dragit ner byxorna på mig, mitt i gympasalen. Inget att bli upprörd över. Eller när vi senare skulle bli vänner, dra ett sträck och ta i hand, säga att allt var okej och glömt. Jag har fortfarande inte glömt, och när jag går förbi personens barndomshem ryser jag. 

Jag skrev en krönika om det här när jag just gått ut gymnasiet, gymnasiet där jag inför sista läsåret fick ett brev i mitt skåp som handlade om vilken vidrig och illa omtyckt person jag var. Så vuxet var det där. 
Det här är andra gången jag repriserar den här krönikan, men det skiter jag i, för den är sann och viktig:

En häst med neddragna byxor

JAG VAR 7 år när jag började skolan. Det var 1994, sista året innan 6-årsverksamheten trädde i kraft och den förra skolrevolutionen var ung och nytänkande. Jag var 8 år när en kille drog ner mina byxor inför resten av klassen. Det var då lärarna första gången sa åt mig att det inte var på allvar, att han lekte. Jag var 9 när jag första gången kände att jag inte ville mer. Jag var 10 när vi började fightas på riktigt.

Jag var 11 när jag första gången ville döda med mina slag. Samma år ville jag ge upp, men eftersom 90-talet fortfarande hägrade, trodde skolan på Friends, klass-samtal och att man inte skulle låta mobbarna vinna. De skulle inte få lov att ha tryckt ner en tjej till botten och trots att de redan lyckats så trodde lärarlag och samarbetspartners att det viktiga för mig var att segra. Jag tänkte på överlevnad, samtidigt som jag inte ville vara med längre. Hästen som visade sig när jag kollade i spegeln orkade inte mer.

JAG VAR 12 när jag fick byta skola, lät mobbarna segra, lät de som tyckte att jag såg ut som en bondflicka segra. Jag hade förlorat, men segervittringen var stark, jag hade klarat mig! Jag var 13 år och blev ett ”kommunist-svin” med hela brateliten i mitt område, jag var annorlunda och omtalad och ökänd. Men jag var någon som hade klarat sig.
Jag var 14 år när jag kände att det var nog. Nervositeten steg till max, jag var livrädd. Rädd för klasskamrater, men än värre, rädd för dem som var yngre. Jag mötte döden och lovade farmor att aldrig mer släpa fötterna efter mig. Då gick startskottet för livet i samma sekund som jag inte orkade. 

Jag var 15 år när Erik skrek att jag var en FITTA, när någon höjde freestylen så att trumhinnorna höll på att sprängas, då livet sprängdes i 1000 fucking jävla bitar.

Nu, elva år efter det att jag stod utan byxor i gympasalen, och tolv år efter det att jag fick vara häst när vi skulle leka stallskötare, vet jag. Jag vet att 90-tals- eran inte finns, att den bubbla utav kassa fantasier och hopplösa klass-samtal faktiskt har slutat existera. Det hade inte rektorn på min gymnasieskola fattat, hon trodde att 18-årigar löste problem i klassen genom att prata. 

LYSSNA NU RIKTIGT noga. Våga förlora. Jag är trött på alla som snackar om att man inte skall låta någon annan vinna. Det är fel. Helt fel. Byt klass! Byt skola! Det är inte 5 personer utav 20 som mobbar, det är ett battle om livet, 19 mot 1. Förlora, och erkänn att din fiende är övermäktig. Aldrig hade jag velat gå kvar med dem som höll käft, med dem som inte berättade för läraren när jag själv skämdes, de som satt tysta när någon högt berättade för mig hur ful jag var. Och aldrig skulle jag stanna i en klass som för alltid gett mig komplex för livet. Aldrig skulle jag stanna i en klass med de som inte röstade på varandra i Lucia-valet för att någon hade för feta läppar. Jag hade bytt. Och jag hade bytt så mycket tidigare om någon hade berättat för mig. Om någon hade haft något emellan pannbenen. Om någon vågat.

Det var det. 
Hejdå för idag!

HEN KAN DU VARA SJÄLV, GUBBKÄRRING!

Hen hen hen. Eller HEEN som jag tydligen uttalar det.
Jag gillar ordet, inte bara för att det är kortare i tweets när en ska skriva han/hon. (4 tecken kortare!)
Jag var pojkflicka ett slag, eller ganska länge, jag ville inte ha rosa, utan blått, jag ville ha baggy-jeans istället för kjol och klänning. Jag gick i pappas Timberland-tröja, trots att det var så stor att jag drunknade i den.
Min pappa lärde mig slåss och jag ville inte ha några tjejiga intressen. Jag ville spela fotboll istället för att dansa. Men samtidigt gillade jag att sy. Jag gillade att pyssla och jag gillade att sjunga. Men jag gillade också att spela gitarr. Och jag minns att jag läste ett reportage där journalisten skrev om en tjej som spelade gitarr ”jag trodde hon spelade bas, för så bra kan inte tjejer spela gitarr”. Jag var alldeles ny tonåring och jag visste kanske inte riktigt vart jag var på väg. Jag blev fnissig när Anders i min klass tittade på mig, och jag tyckte det var spännande med smink, men jag ville inte vara tjejig och sitta och fnissa i ett hörn.

Jag kanske inte var någon hen i meningen att jag inte kände någon könstillhörighet, jag gick inte och kände mig fångad i min kropp eller i mitt kön. Men jag kände mig fångad av vad de andra tänkte och tyckte. Att jag var för vild, att jag var för galen, att jag var för aggressiv, att jag var för killig. Att jag inte hade tjejkompisar. Att jag inte hade tighta tröjor eller att jag hellre spelade fotboll och försökte hänga på killarna.
Att vara vän och snäll fungerade liksom inte. Att inte vara pratig och rättfram och högljudd, det funkade inte.

När jag var 11, 12, 13, 14, 15, 16 år kanske det inte hade hjälpt med ett ord som Hen. Men kanske hade det gjort det. Kanske hade jag känt att det varit enklare att välja, om jag just inte var tvungen att välja.
Kanske hade jag då känt att allt var lite öppnare, och världen var lite mer full av möjligheter.
Men vad vet jag.
Hen fanns ju inte i min värld när jag var 11, 12, 13, 14, 15 eller 16 år.

EMORENTIA: DÄR SITTER DU, OCH INTE SJUTTON SPELAR DET MIG NÅGON ROLL ALLS

Det är så lustigt förstår ni, att saker kan sluta spela roll.

Den där killen en trodde att en aldrig skulle glömma, vips! så spelar han ingen roll alls. En fnissar mest när en ser hans ryggtavla och minns kanske hur han petade näsan någon gång och åt upp kråkan när han trodde att en inte såg. Eller nåt sånt.

Det blir lätt så, folk försvinner, spelar mindre roll. Också den där vännen som en trodde skulle spela mest roll i hela världen, tala på en bröllop eller så. Vips! Puff! Fjong! Borta, inte minnena, men vikten kanske. Den kanske har bleknat och försvunnit, nötts ut som ett par Converse, som alltid får sån där bananform när de knutits för hårt för många gånger och vandrat för många mil på gator och vägar.

Först tänker ajg att det är tråkigt, det hugger i hjärtat när jag ser foton på gamla vänner och gamla killar, men sen, asch, vad tusan, det spelar väl ingen som helst roll. Det kommer ju nya. Och vad gör det om en förlorar någon på vägen. De riktiga, de har en ju kvar.

Det är bara det att jag tänkt så sen högstadiet, när alla grät över splittringen från bästisarna i och med gymnasiet, ja, då tänkte jag att jag väl allt skulle träffa dem jag gillade, men nej. Och jag tänkte så om gymnasiet, men nej. Och nu tänker jag så igen. Men nej.

Saker förändras och folk förändras och det gör väl inte så mycket. Bara en har några att ty sig till tänker jag. Och det är ju skönt att skratta åt han som var en sån jubelidiot eller känna att vännen som aldrig ringde ändå inte saknas så värst. Det är skönt att känna att saker som sårat går över.
Att tiden läker, även om jag inte trodde det från början.
Även om jag tyckte att pappa var ett litet pucko som sa att ”står en och gråter, kommer tusen åter” när det tagit slut någon gång.