KUNGEN OCH JAG

Det låter som en film, men det är det inte, det är mitt liv.
Eller ja, likande.
För ett tag sen skulle jag spela på STCC i Göteborg. Då var Carl-Philip där, ajg var på väg mot honom för att hälsa, jag tänkte att jag var tvungen, eftersom det var en gammal klasskompis. Det var först när hans pappa dök upp bakom honom som ajg insåg att det inte var en klasskompis, utan en prins. Vår prins.
Jag skämdes och gick med raska steg därifrån.
Jag gillar inte kungahuset så, jag är inte rojalist.
Men jag tycker att det är spännande. Jag tror att det finns så måpnga hemligheter där på slottet, inte bara om prinsessor som sover i 100 år, utan snarare om frysta ägg och sparade spermier (jag menar, de måste ju ha fryst lite ägg från prinsessorna för att säkra arvsföljden).
Det känns ju så långt bort och gammalt liksom, att fråga pappa och stadsministern om en får gifta sig, men varje familj har sina traditioner. Deras är bara lite konstigare än de vi har i min, så att säga.
Nu har Madde i alla fall förlovat sig och jag fick prata om det i radio i torsdags.
Det går att lyssna på här.

Annonser

VÅR SOCIALA TV

En låda skjuts in, en annan dras ut.
Besticken sorteras. Knivarna låter minst för de är lättast.
Spisen knäpper till ibland när den just varit på och det gör den nu också. Knäpp!
Det lyser i vardagsrummet men jag orkar inte gå dit och släcka.
Det står en TV där nu. Första gången på över ett år finns det en TV här. På bara några timmar har vi sett mer skit än på två år utan. Jag svär att det aldrig blir någon TV igen. Att den här ska utså fort det Amerikanskea valet är över.
Någon timme senare pratar pappa om TV:n som en social sammankopplade. Hn berättar hur grannarna samlades hos dem för de var något av få hushåll med TV då. Då hör jag mig säga att jag inte ska förvägra mina barn en TV, men att jag inte vill ha den fula möbeln hemma bara.
Det är inte sant. Jag hade tänkt att förvägra mina barn såväl TV som kött och socker. Men när pappa pratar om ett 50-tal där TV:n var en social varelse, då har jag svårt att säga nej. Trots att det var långt innan skit om Ensamma mammor som söker kärlek eller poliser som jagar tjyvar.
Spisen knäpper igen och diskmaskinens lucka stängs. Den liksom sugs in i något slags vakuum.
Och i vardagsrummet står den där TV:n alldeles tyst och stilla. Inte minsta social eller trevlig.

ETT LITET BREV TILL EHSAN FADAKAR OCH NYHETER 24.

Hej Ehsan Fadakar och Nyheter 24.
Jag var inne på Nyheter24 häromdagen. Det är jag ofta, faktiskt, det ska jag erkänna.
Jag minns inte vad jag läste om, men plötsligt såg jag en länk till en artikel om kändiskvinnor och deras vikt.
Jag vågade inte trycka på den länken.
Inte av anledningen att jag var rädd att bli sur och irriterad.

Utan för att jag inte klarar av vikthetsen.

Jag är 25 år gammal och tänker flera gånger dagligen på vad jag stoppar i mig.
Jag jämför vad jag  äter mot hur mycket jag rör mig. I slutet av dagen har jag ofta dåligt samvete eller ångest över vad jag stoppat i mig, och hur lite jag rört på mig i förhållande till det.

Jag förstår inte varför ni väljer att publicera en sådan artikel.
Jag skulle kunna sträcka mig så långt att jag tycker att det är vedervärdigt.
Att jag inte över huvudet taget jag tänka mig att den ger någonting annat än ångest.

Det är så många frågor som dyker upp i mitt huvud, förutom den självklara om varför ni vljer att publicera artikeln.
Jag undrar hur ni tänker, och om ni tänker.
Om ni inser vad den här artikeln gör och lämnar för känsla.
Och varför ni väljer att objektifiera kvinnokroppen så mycket. Jag är väldigt sugen på att se ett gäng kändis-killars BMI, om jag nu måste matas med kändis-tjejers.

När jag frågade er varför ni publicerat det svarar ni att den är publicerad 2011.
Men vet ni, det spelar faktiskt ingen som helst roll.
2011, 2012 eller 2020. Det gör inte saken bättre eller mer okej.
Ni säger också att det inte går att svara på 140 tecken. Så jag hoppas att ni svarar på det här.
Det är mer än 140 tecken, och vill ni inte svara i kommentarsfältet nedan, är ni välkomna att maila mig på emerentiall(at)gmail.com.
Hälsningar
Emerentia Leifsdotter Lund

IDAG ÄR EN ANNAN DAG ÄN IGÅR, OCH IMORGON KANSKE JAG GLÖMT IDAG

”Vi får ta en kaffe” säger hon
”Ja, kanske det” säger jag.
Det är inte mycket mer med det.
Jag är inte så intresserad av att umgås tänker jag.
Eller snarare: jag är inte så intresserad av att engagera mig.
Men det stämmer ju inte. Det är jag ju visst det, i alla fall oftast.
Jag läser bloggar och tittar på bilder. Undrar vart i allt det här jag själv tog vägen.
Om någon glömde mig, eller om jag bara själv inte längre tar någon plats.
Men det stämmer ju inte. För det gör jag ju.
Jag lever mitt och du lever ditt.
Det låter som en låttext det där. Tänker jag.
Man tänker sitt.
Ja, så är det i alla fall.

BLADET FRÅN MUNNEN

Med tanke på dagens P3 Nyhetsguiden känner jag att jag behöver skriva om det här. Kanske inte för att vi har pratat om det i radio, utan för att de jag pratat med när vi researchat alla verkat känna sig så ensamma i situationen.
Varför jag inte skrivit något innan, kanske någon annan undrar. Jag förstår funderingen, men det finns ett enkelt svar. Jag har blivit avrådd.
Avrådd att prata om det eftersom det kan göra att ingen vill anställa mig. För någon som tjallar vill ingen jobba med.
Nu gör jag det ändå. Och den dagen jag inte längre är på P3 hoppas jag att jag kan få ett jobb, trots detta.

Min historia.
Jag började ny på ett jobb, och var sådär nyanställd och glad.

Jag tänkte liksom att ”här är jag och jag har fått jobb mitt i lågkonjan som alla pratar om!”
Det var liksom skönt och fantastiskt och var inte en av dem som pluggat färdigt och sen inte fick något jobb utan fick vandra runt och inte göra något.

Men plötsligt hände det.
Från att ha gått i godan ro och tänkt att allt funkat så himla bra, det gick bra på jobbet, det gick bra hemma. Det fanns liksom ingenting som talade emot mig. Trodde jag.
Tills dagen jag hörde någon prata om mig.

Det var kväll och jag hörde mitt namn där jag satt bakom min reklambyråstora-datorskärm.
Det var upptakten till något jag fortfarande nog inte kunnat greppa.
Efter hand märkte jag hur jag plockades bort ur arbetsgrupper, och den som tidigare stått på min sida, jobbade inte länger kvar.
Jag försökte ta diskussioner i det öppna, men öppna dörrar, eller mitt i kontorlandskapet, för jag hade i alla fall inget att dölja.

De flesta av dagar var jag så trött och utmattad när jag kom hem att jag inte gjorde någonting.
Jag låg i soffan eller i sängen och stirrade in i väggen.
Morgonen efter fick min pojkvän klä på mig, trä armarna i ärmarna och knyta skorna.
Men sen stod jag där, och försökte le när jag väl slått koden och kommit in genom jobbporten.
Jag försökte ta det med en klackspark, och tänka att den här nya dagen, den skulle minsann bli annorlunda.

Efter ett tag började jag gå hos en psykolog.
Vårdcentralen konstaterade att jag var inne i en depression.
Och jag skulle samtala med en KBT-terapeut en gång i veckan.
Det var ofta om fredagarna och jag orkade aldrig gå tillbaka till jobbet efter det.
Men jag jobbade hemifrån. Som alltid när jag var sjuk.
Jag var ofta sjuk. För immunförsvaret försvann tillsammans med orken.
Jag pratade med min chef om det, för att vara förutseende, lovade att jobba hemifrån de dagarna.
Att lämna in det jag skulle lämna in. Att vara med på de möten jag hade. Att inte missköta mitt jobb, bara för att jag misskötte mig själv.

En dag frågade chefen varför jag var borta så mycket. Han sa att han trodde att det var för att jag var ute och drack om torsdagarna. Det var det hårdaste slaget. För när han trodde att jag var ute och drack, låg jag hemma och grät. Eller än oftare, bara var tyst.

I efterhand vet jag inte varför jag kämpade så länge, när jag slutade högstadiet bestämde jag mig för att om jag någonsin upplevde samma sak som där, så skulle jag byta tillvaro direkt. Inte försöka vinna över någon annan, bara för att alla andra säger att jag inte skulle förlora, eller erkänna mig besegrad.
Men trots det löftet till mig själv, stannade jag alltså alltså kvar. Jag ångrar det idag. Men vad skulle jag göra. Jag kunde ju inte vara arbetslös mitt i lågkonjunkturen.

 

 

EMERENTIA FUNDERAR PÅ DET HÄR MED: UNGDOMSBÖCKER

Allvarligt talat, låter det inte så himla vansinnigt tråkigt.
UNGDOMSBOK.
Jag vill inte skriva en jävla ungdomsbok. Jag vill skriva en roman.
Ungdomsböcker handlar bara om Hitler och judarna och om kärlek och high school. Det handlar liksom om ingenting och ska alltid lära en så himla mycket. Jag är så trött på det.
Det senaste har jag läst Hanna Jedviks Kurt Cobain finns inte mer. Och Lisa Bjärbos Det är så logiskt alla fattar.
Och det liksom kanske börjar ta sig ändå, tänker jag.
Ungdomsböcker kanske inte är så där himla tråkiga som de var när jag var yngre och allt bara handlade om Hitler eller om baler på highschool.
Jag tänker en del på det, varför ungdomsböcker måste vara just ungdomar. När jag var 13 vill jag inte läsa ungdomsböcker, utan vuxenböcker. Spännande böcker om riktiga saker, som jobb, karriär och sex. Inte så intresserad av tonårs-baler eller så.
Det är få företag som förstår det, för flera år sen skulle jag hjälpa en tidning att förnya deras ungdomssatsning. Jag ville stryka den helt. Göra en satsning för vem som helst som kände sig ung. De köpte inte idén och anställde barn istället, barn attraherar barn, men inte unga vuxna, så där föll det. Jag tänker att det är samma sak med ungdomsböcker. När du är 13-14-15-16-17-18 eller så, så vill du ju inte läsa om andra unga, du vill läsa om dem du vill vara, dem du kan vara och dem du kan bli. Vuxna helt enkelt. Eller snarare: personer som blir tagna på allvar.
För det är nog där det faller. Eller i alla fall föll för mig.
Jag tröttnade på att läsa eller höra om personer som togs på lika litet allvar som jag. Jag vill höra om dem jag kunde bli eller dem jag ville bli, senare. Någon att ta på allvar. Med känslor och åsikter som spelade roll. Jag struntade i andras tonårsrevolter eller frigörelseförsök.
Jag ville läsa om verkligheten.

Så nu har jag tänkt på det ett slag, och det har nog kommit till mig när jag läst både Jedviks och Bjärbos böcker, att de kan läsas av de flesta. Att det inte är åldern som spelar någon roll där. Utan andra saker. Som beskrivningarna och tankarna.
Skit i ungdomsböckerna, ungdomsböckerna är döda. Eller nåt.
För unga vill inte läsa om andra tonåringar. De har ju nog med sig själva och sina vänner.

Jag tänker också på att ungdomsböcker är lite lågstatus. Jag undrar varför. Unga är inte dumma. Det är deras föräldrar som frågar efter böcker utan sex som fördummar dem. Jag vet inte om det är så, men det känns som att det är fler kvinnor än män som skriver ungdomsböcker. Är det därför det är lågstatus undrar jag. Eller får kvinnor skriva ungdomslitteratur, just för att det är längre status?
Jag ska ta reda på detta och återkomma. Det lovar jag.
Tills dess ska jag skriva en bok för alla. En generationsroman.