BLADET FRÅN MUNNEN

Med tanke på dagens P3 Nyhetsguiden känner jag att jag behöver skriva om det här. Kanske inte för att vi har pratat om det i radio, utan för att de jag pratat med när vi researchat alla verkat känna sig så ensamma i situationen.
Varför jag inte skrivit något innan, kanske någon annan undrar. Jag förstår funderingen, men det finns ett enkelt svar. Jag har blivit avrådd.
Avrådd att prata om det eftersom det kan göra att ingen vill anställa mig. För någon som tjallar vill ingen jobba med.
Nu gör jag det ändå. Och den dagen jag inte längre är på P3 hoppas jag att jag kan få ett jobb, trots detta.

Min historia.
Jag började ny på ett jobb, och var sådär nyanställd och glad.

Jag tänkte liksom att ”här är jag och jag har fått jobb mitt i lågkonjan som alla pratar om!”
Det var liksom skönt och fantastiskt och var inte en av dem som pluggat färdigt och sen inte fick något jobb utan fick vandra runt och inte göra något.

Men plötsligt hände det.
Från att ha gått i godan ro och tänkt att allt funkat så himla bra, det gick bra på jobbet, det gick bra hemma. Det fanns liksom ingenting som talade emot mig. Trodde jag.
Tills dagen jag hörde någon prata om mig.

Det var kväll och jag hörde mitt namn där jag satt bakom min reklambyråstora-datorskärm.
Det var upptakten till något jag fortfarande nog inte kunnat greppa.
Efter hand märkte jag hur jag plockades bort ur arbetsgrupper, och den som tidigare stått på min sida, jobbade inte länger kvar.
Jag försökte ta diskussioner i det öppna, men öppna dörrar, eller mitt i kontorlandskapet, för jag hade i alla fall inget att dölja.

De flesta av dagar var jag så trött och utmattad när jag kom hem att jag inte gjorde någonting.
Jag låg i soffan eller i sängen och stirrade in i väggen.
Morgonen efter fick min pojkvän klä på mig, trä armarna i ärmarna och knyta skorna.
Men sen stod jag där, och försökte le när jag väl slått koden och kommit in genom jobbporten.
Jag försökte ta det med en klackspark, och tänka att den här nya dagen, den skulle minsann bli annorlunda.

Efter ett tag började jag gå hos en psykolog.
Vårdcentralen konstaterade att jag var inne i en depression.
Och jag skulle samtala med en KBT-terapeut en gång i veckan.
Det var ofta om fredagarna och jag orkade aldrig gå tillbaka till jobbet efter det.
Men jag jobbade hemifrån. Som alltid när jag var sjuk.
Jag var ofta sjuk. För immunförsvaret försvann tillsammans med orken.
Jag pratade med min chef om det, för att vara förutseende, lovade att jobba hemifrån de dagarna.
Att lämna in det jag skulle lämna in. Att vara med på de möten jag hade. Att inte missköta mitt jobb, bara för att jag misskötte mig själv.

En dag frågade chefen varför jag var borta så mycket. Han sa att han trodde att det var för att jag var ute och drack om torsdagarna. Det var det hårdaste slaget. För när han trodde att jag var ute och drack, låg jag hemma och grät. Eller än oftare, bara var tyst.

I efterhand vet jag inte varför jag kämpade så länge, när jag slutade högstadiet bestämde jag mig för att om jag någonsin upplevde samma sak som där, så skulle jag byta tillvaro direkt. Inte försöka vinna över någon annan, bara för att alla andra säger att jag inte skulle förlora, eller erkänna mig besegrad.
Men trots det löftet till mig själv, stannade jag alltså alltså kvar. Jag ångrar det idag. Men vad skulle jag göra. Jag kunde ju inte vara arbetslös mitt i lågkonjunkturen.

 

 

Annonser

2 thoughts on “BLADET FRÅN MUNNEN

  1. Pingback: SAKER JAG SKRIVIT//WORDS « Hallå hej anställ mig

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s