IBLAND STRAFFAR JAG MIN KILLE FÖR ALLA ANDRA KILLARS SYNDER

Och ibland kallar jag mig Gud.

Hemma hos oss gör min kille mest. Han går upp först, han sätter på kaffet (till sig) och tevatten (till mig. Han dukar fram vanlig yoghurt (till sig) och soyghurt (till mig) sen springer vi båda från bordet illa kvickt när allt är klart och går till jobben med disken fortfarande på bordet.

När vi kommer hem sen lagar han oftast mat. Eller nej, det gör vi lika ofta, men han städar alltid undan efter. Plockar in i diskmaskinen, tar ur diskmaskinen, ställer tillbaka karotter och kastruller.
Sen torkar han av bordet och sen möts vi i soffan där jag redan sitter. Då har han nog hunnit ut med soporna också redan. Och komposten.

Från och med idag ska vi börja spela ett jämställdhetsspel. Vi ska bygga figurer av magneter, och varje magnet förtjänar vi genom olika sysslor vi gjort. Vi har magneter i olika färger. Så att vi vet vem som gjort vad. Figurerna kommer nog bli enfärgade i min killes färg.
Jag funderar över det lite.
I min egen familj hade det varit tvärtom. Min mammas färg hade helt dominerat eller tagit över figurerna. Hon hade utklassat pappas färg på direkten. För hemma hos mina föräldrar gör min mamma allt.
Nu, hemma hos Love och mig, gör han allt. Och jag tycker att det  är ganska okej  inte bara för att det betyder att jag kan ta mer tid till mitt funderande och mitt skrivande. Till mitt ego. Utan också av den anledning att min kille bär oket få andra män burit.

Eftersom kvinnor så länge gjort allt, tycker jag att det  är okej att min kille gör allt nu. Han får väga upp helt enkelt. För andra mäns misstag och lättja. Själv lägger jag upp fötterna på soffbordet och knäpper händerna ovanför huvudet. Det brukar min pappa nämligen också göra och det känns ganska gött. Och så tänker jag att jag ju faktiskt brukar vara den som städar hos våra fåglar i alla fall. Och soffan är ju så skön.

Annonser

INGEN VILL VETA ATT DU HAR PÅ DIG DINA TROSOR – JAKTEN PÅ TROSKANTEN

Hoola bandoola, titta under kjola!
Vad finns där?
En naken militär!
Med snopp och gevär!
(Skön sång jag lärde mig i lågstadiet och som skrålades högt på skolgården när vi var sisådär 7 år gamla)

Jag minns inte alls första gången, men jag minns orden:
Oj, dina trosor syns. 
Och det var inte bara över byxlinningen, i det då moderiktiga hänget de syntes. Utan också under byxorna, över skinkorna. Det syntes helt enkelt att jag hade trosor på mig. Ve och fasa!

Vem bär inte trosor, okej, jag har en kompis som gått naken under kappan till matbutiken, men förutom det. Vem bär inte trosor. Det är det som gör det hela så roligt. Att vi ska låtsats om som om att vi inte bär dem. Nakenheten under byxorna eller kjolen ska bjuda in till interaktion och fantasier. 
Jag minns inte när jag hörde talas om troskanten första gången, men jag minns hur jag resonerade över trosvalet när jag var yngre. Yngre som i att det-börjar-pratas-om-sexdebuten, så kanske en sådär 13-14 år med andra ord. Debuten kom senare, men det pratade om den och när vi åkte på lägerskola och skolresa packades de snyggaste trosorna ner. De som hade stringtrosor packade dem, och vi som inte vågat köpa ett fempack stingisar för 19:50 på HM (ofta med söta, barnanpassade motiv som Snobben eller Hello Kitty) för att mammorna inte tyckte det var okej, packade det sexigaste i större modell. Det betydde att jag valde ett par utan små bamsebjörnar eller hjärtan på, utan istället ett par i spets. Och jag minns hur jag tänkte, ju fulare de är, desto snabbare åker de av. Ett sätt att försvara det dåliga tros-utbudet i min byrålåda hemma. Alla inköpa av min mamma. (Mina första stringtrosor var svarta och slinkiga och dem fick jag i julklapp i årskurs 6 av min kompis Josephine, jag gav bort dem, eftersom jag tyckte att ”det åkte för mycket in i rumpan”)

Det är ju så lustigt det här. Att våra trosor inte ska synas eller märkas. När jag ser personer med osynliga trosor stannar jag ofta upp och funderar över om personen bär trosor, eller om hen helt enkelt valt att gå med rumpan bar. Antagligen har personen bara införskaffat sig något av plaggen som kan ses i den här artikeln.

Själv bär jag alltid trosor. Från och med nu superhöga gördeltrosor. Det läste ajg behövdes för att hålla magen platt efter en graviditet. Jag har inte varit gravid, men det är de skönaste trosor jag burit. Känns som att konstant få en kram. Dock är de lite svåra att tråckla på dig efter ett toalettbesök. Men de syns i alla fall. Så att ingen behöver undra om jag glömt trosor eller inte. Om jag ”alltid är redo” eller inte. 

 

TILL KATRIN Z

Jag minns inte hur det kom sig, men jag tyckte att mina lår var tjocka. Jag tänker på det fortfarande ibland. Jag bär aldrig jeans, för tycker att jag ser rund ut då.
Jag försöker träna och springa och ta trapporna.
Jag försöker äta sunt och balanserat.
Jag skippar chipsen och godiset.
Men jag blir inte nöjd.
Och varje dag ser jag artiklar och böcker och tips om hur jag blir smalare, sundare och mer perfekt.
Ibland är det inte artiklar, böcker eller tips.
Ibland är det hån.
Som det Katrin Zytomierska skrev i sin blogg häromdagen.
Katrin Zytomierska väljer att rättfärdiga sitt vikthån med att det är mängder av personer som mailar henne varje dag och ber henne om hjälp att gå ner i vikt.
Men lika många som mailar Katrin om att de vill ha hjälp att gå ner några sunda kilon i vikt, lika många är det som är som jag. Såna som inte kan låta bli att påverkas av det smala idealet. Såna som känner skuld vid middagsbordet, eller när lampan är släckt varje kväll.
Lika många, eller antagligen fler, än de som mailar Katrin om hjälp söker årligen hjälp för ätstörningar.
Men hon kanske hellre har det så, kan släppa några böcker, rädda några från fetmans klor och dessutom tjäna lite pengar på det, vad vet jag.
Jag vet bara att jag inte vill ha fler tips om hur mina centimetrar ska minska, eller hur det ska dallra mindre. Jag vet bara att jag vill må bra, och vara nöjd med mig och min kropp, oavsett hur den ser ut.

Att McDonalds och Lekmer har förstått att det finns de som känner som jag, att det finns de som inte tycker att Zytomierskas påhopp och utspel är varken roligt, eller smart, eller ens fascinerande provocerande hedrar dem.  Det visar att de inte bara är varumärken som skiter i människors värderingar, och vilka de kopplas ihop med. Fler borde göra som dem. Förslagsvis även Finest.se.

DET PERSONLIGA BREVET//PERSONLIG MEN ALDRIG PRIVAT

Personlig, men inte privat.
Det är så krångligt det där. Hur gör en egentligen det? Hur går det att vara personlig, men inte privat.
Jag har alltid pratat för mycket. Alltid fört handen till munnen för sent när jag insett att jag sagt något jag kanske egentligen inte borde sagt. Inte för att det varit en hemlighet jag yppat, utan för att jag liksom svikit mig själv. Mitt eget förtroende.
Det handlar om någon gräns. En gräns som varken jag eller andra bör gå över, men som jag ändå korsar varje dag.
Säga för mycket.
När jag gick i skolan lovade jag mig varje kväll att vara tystare. Att sitta tystare. Att inte öppna munnen. Dagen efter i skolbänken såg jag hur min egen hand sträcktes längre och längre, ivrigare och ivrigare om det ljudisolerade skoltaket på Skårsskolan. Samma sak några år efter på Böskolan, sen på Schillerska, senare på Universitetet och Berghs. I slutet hade jag slutat räcka upp handen. Jag pratade bara rakt ut. Som om att det vore min rättighet. Och någonstans min skyldighet. Jag kände att jag behövde berätta för andra om hur saker och ting var. Jag behövde ge en vidare bild. Behövde rätta lärare eller komma med ytterligare ett perspektiv. Jag behövde glänsa och visa att jag, jag kan.
Om kvällarna. Alltid samma löfte: i morgon ska jag vara tyst. Eller i alla fall tystare.
Dagen efter: samma sak. Prat och handuppräckning. Rättelser och utsvävande svar.
Jag kan fläka ut hela mitt liv, eller hela fantasier till främmande taxichaufförer. Men jag kan inte prata om riktiga saker med de som betyder mest.
Jag skriver hellre och pratar på. Så mycket som möjligt. Om det som inte spelar någon roll för mig, men kanske för andra. För att få reaktioner.
Och kanske inte alltid provocera, utan snarare gillande.
Jag pratar för att jag vill att du ska tycka om mig.
Jag berättar personliga saker för att du ska gilla mig.
Jag går över den privata gränsen, för att du ska känna förtroende.
Men sen efteråt. På väg hem, då bannar jag alltid mig själv för att jag pratat så mycket. För att jag sagt så mycket och tänkt efter så lite.
Personlig och alltid privat.
Imorgon ska jag prata mindre.
Det lovar jag mig.