DET PERSONLIGA BREVET//PERSONLIG MEN ALDRIG PRIVAT

Personlig, men inte privat.
Det är så krångligt det där. Hur gör en egentligen det? Hur går det att vara personlig, men inte privat.
Jag har alltid pratat för mycket. Alltid fört handen till munnen för sent när jag insett att jag sagt något jag kanske egentligen inte borde sagt. Inte för att det varit en hemlighet jag yppat, utan för att jag liksom svikit mig själv. Mitt eget förtroende.
Det handlar om någon gräns. En gräns som varken jag eller andra bör gå över, men som jag ändå korsar varje dag.
Säga för mycket.
När jag gick i skolan lovade jag mig varje kväll att vara tystare. Att sitta tystare. Att inte öppna munnen. Dagen efter i skolbänken såg jag hur min egen hand sträcktes längre och längre, ivrigare och ivrigare om det ljudisolerade skoltaket på Skårsskolan. Samma sak några år efter på Böskolan, sen på Schillerska, senare på Universitetet och Berghs. I slutet hade jag slutat räcka upp handen. Jag pratade bara rakt ut. Som om att det vore min rättighet. Och någonstans min skyldighet. Jag kände att jag behövde berätta för andra om hur saker och ting var. Jag behövde ge en vidare bild. Behövde rätta lärare eller komma med ytterligare ett perspektiv. Jag behövde glänsa och visa att jag, jag kan.
Om kvällarna. Alltid samma löfte: i morgon ska jag vara tyst. Eller i alla fall tystare.
Dagen efter: samma sak. Prat och handuppräckning. Rättelser och utsvävande svar.
Jag kan fläka ut hela mitt liv, eller hela fantasier till främmande taxichaufförer. Men jag kan inte prata om riktiga saker med de som betyder mest.
Jag skriver hellre och pratar på. Så mycket som möjligt. Om det som inte spelar någon roll för mig, men kanske för andra. För att få reaktioner.
Och kanske inte alltid provocera, utan snarare gillande.
Jag pratar för att jag vill att du ska tycka om mig.
Jag berättar personliga saker för att du ska gilla mig.
Jag går över den privata gränsen, för att du ska känna förtroende.
Men sen efteråt. På väg hem, då bannar jag alltid mig själv för att jag pratat så mycket. För att jag sagt så mycket och tänkt efter så lite.
Personlig och alltid privat.
Imorgon ska jag prata mindre.
Det lovar jag mig.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s