HEJ DÄR LIVET, DU ÄR EN SJUHELVETES UTMANING

Det finns så mycket jag tänker att jag borde uttrycka.
Som att jag grät till sista avsnittet av Gossip Girl.
Eller att jag vill prata om kvinnohatet. Jag tänker skriva om det. För det är, enligt mig vad de senaste dagarna handlar m. Kvinnohat. Förakt.
Men innan det, något annat.
Nästa vecka gör jag de sista programmen av P3 Nyhetsguiden. Nästa år går jag över till en annan guide på P3, nytt och lite spännande och ganska annorlunda. Jag trodde ju aldrig att jag skulle kunna prata nyheter en timme om dagen. Men det funkade ju. Jag försöker tänka att det inte spelar så stor roll, att alla är nybörjare någon gång och att alla gör fel. Jag glömmer så ofta att vem som helst kan lyssna. Att vem som helst som lyssnar kan tycka vad som helst. Men plötsligt märker jag att det jag gör syns och hörs. Att fler än jag och de närmast tar del av mig och mina ord.
Det är samma sak med Vem Vet Mest. En rolig sak. Jag älskar att se hur saker fungerar. Jag älskar att lära mig och jag älskar att se hur saker går till. Bakom kulisserna. Jag vill iaktta och förstå. Oavsett vad det gäller. Ett TVprogram, radion, Melodifestivalen eller natten. Sen plötsligt minns jag att andra ser och att andra tar del.
Det här är ingen ursäkt till dumma svar om innebandy eller krångliga uttal på Vladimir Putin. Jag vet inte ens vad det är, men något är det.
En utmaning kanske.
Eller en uppmaning.
Att våga ta mig för saker. Att fortsätta att inte se allvaret i ting och våga prova.
Ångra mig kan jag ju göra när jag är död.
Och då vill jag helst ångra det jag gjort, och inte det jag inte vågat prova.

Annonser

I’M INKVOTERAD, AND I LOVE IT (ETT BREV TILL TIMBRO)

Idag skojade jag med studenterna från JMG om att Valeria är kvoterad. Hon är både ryss och kvinna. Då få en plats fort på SR skojade jag. Hon skrattade, så jag tror att hon tyckte det var ganska roligt hon med.
Läser Att Timbro pratar om att Rättviseförmedlingen vill kvotera in tjejer och diskriminera män på sommarens festivaler. Som om att det vore en nyhet.
De ifrågasätter också Rättviseförmedlingen, och vikten av den.
Men hej Timbro, nu ska jag berätta för er.
Jag har fått jobb genom Rättviseförmedlingen.
Vad jag vet har ni, Timbro inte gett mig några jobb eller jobberbjudanden alls.
Bland annat så ringe Backa Teater mig och frågade om jag inte kunde spela skivor på en premiär de hade.
Och det är inte enda gången, men senaste.
När jag frågar varför de frågar mig och de säger att de såg mitt namn på Rättviseförmedlingen, googlade mig, gillade vad de hittade och sen ringde, ja, då blir jag glad. Inte som argumenten mot kvotering så ofta säger, sur eller ledsen över att jag inte kommer dit på samma principer som männen. Jag blir inte besviken över att bli kvoterad och jag känner mig inte heller förfördelad. Jag känner mig mer förfördelad när jag inte kvoteras, eller tänks på för att jag är kvinna.
Det är en värre känsla. Att bli uppringd på grund av Rättviseförmedlingen känns egentligen inte alls. Det känns mest naturligt och bra.
Och Timbro, jag tror inte att jag är unik. Jag tror att det finns fler som jag. Fler som blivit uppringda tack vare Rättvieförmedlingen. Fler som blir glada att ens få frågan.