MALE GAZE OCH SÅNT//TJEJER SOM HÅNGLAR

Ving gör en reklam just nu där två tjejer kysser varann.
Det har kommit en massa glada utrop kring detta, ”Ving skiter i vem du ligger med” och så vidare.
Och det är ju flott.
Jag har ju varit i den där branschen och förstår stoltheten hos byrån, för ibland när en jobbar med kunder som anmärker på modellers hudfärg eller kroppstyp stup i kvarten blir en jäkligt glad när något ”utanför ramen” går igenom. Typ som att det är en pappa som storhandlar i reklamen. Eller en mamma som måste hinna med flyget till sitt jobb. Små saker som utmanar lite granna. Ni fattar.
Men när jag tittar på Ving-reklamen ser jag inte ett lesbiskt par, ledsen, men jag ser två sexiga tjejer som hånglar loss. Kanske hånglar de loss på ett dansgolv och väcker kåta killars gillande. Kanske hånglar de loss för att det inte finns så mycket att göra.
Men det jag ser är i alla fall kroppshållningar och attribut som skriker man.
Jag vet inte vem som har fotograferat eller varit AD på jobbet. Men jag kan tänka mig att minst en av dem är män.

Och visst, vi kan vara glada, och se på det här som framtiden. Men tjejer som hånglar sexigt inför publik har funnits ganska länge. Och sexualiserats av män precis lika länge.

Ett steg på vägen, ja kanske, men det är då tusan i mig precis samma väg som vi vandrat innan.

NÄR DET FEMINISTISKA ALIBIT ÄR EN ”MULLIG” TJEJ

Girls girls girls. Boys boys boys.

Jag ser på Girls, precis som ”alla” andra ser jag på Girls. Jag kan inte låta bli, jag vill vara med i diskussionerna på jobbet, jag vill förstå artiklarna i Nöjesguiden. Jag vill fatta vad alla pratar om och jag vill hänga med. Så jag ser på Girls. TV-serien av Lena Dunham som alla pratar om. Som alla känner igen sig i. Som alla tar till sina hjärtan.

Men när jag ser Girls kan jag inte låta bli att tänka på brösten som hoppar fram och tillbaka i TV-rutan. Jag kan inte heller låta bli att tänka på Lena Dunham, förlåt, Hannahs stringtrosor. Jag kan inte låta bli att tänka att hur stor skillnad är det på den här serien och på andra serier med tjejgäng i huvudrollen?
De pratar om killar.
De pratar om relationer.
De pratar om relationer till killar och till föräldrar och till kollegor och chefer.
Chefer som tafsar och föräldrar som slutar ge ekonomisk support.
De pratar om killar som sviker om och om igen och inte verkar veta vad de vill ha. Eller killar som har olika sexuella fetischer.

Vad är det för skillnad på Adam i Girls och hans manshaftiga sätt och politikern i Sex&The City som tänder på att Carrie kissar på honom?
Finns det ens någon skillnad?

Sex & The City är skriven av Candacee Bushnell.
Girls är skriven av Lena Dunham.
Sex & The City var en HBO-produktion.
Girls är en HBO-produktion.

Så länge är det egentligen inga större skillnader.
Men där Lena Dunhams skapelse visar ett gäng yngre tjejer som pratar om killar, är Candace Bushnells några år äldre, och pratar om samma sak.

Men någon karaktär likt Samanta i Sex & The City har inte Girls. Det finns ingen kvinna i Girls som pratar om sex på samma sätt. det finns ingen kvinna i Girls som pratar öppet om njutning.
Det finns ingen kvinna i Girls som får mig att tänka att det är helt okej att ha en massa sex om jag är tjej och skitsamma om någon säger någonting om det.
I Girls finns bara panik över förlorad oskuld.
Eller över killar som inte röstar rätt politiskt.

Det är inte så att jag inte gillar Girls, jag tycker att det är en trevlig serie, en serie jag ser på för att hänga med. Men jag kan inte se serien i sig som ett feministiskt statement.
Fint att den är skriven av en ung tjej.
Fint att den är regisserad av samma tjej.
Fint att huvudrollen spelas av just den tjejen.

Men gud vad fint det kommer vara i kanske säsong 10, då vi går ta del av den tjejens framgång. När vi kommit fram till idag då Lena Dunham ska driva populärkulturen framåt. Då hon ska prata om annat än killar. Kanske om serier. Eller om karriär.
Tills dess kommer jag att fortsätta se på Girls, och tänka att det nog, förhoppningsvis, kommer, en dag då vi har en serie med ett gäng kvinnor i huvudrollen som pratar om sina relationer till män och familj. Men också till sin karriär och sina tankar.  När feminismen blir något mer än att Hannahs kroppstyp inte är en supersmal modellkropp.
Hypen av Girls visar allra mest på hur svältfödda vi är på serier med tjejer i fokus.

TWIN PEAKS

Vi ser på Twin Peaks. Det är vår nya serie efter fem säsonger av Ally McBeal. Jag anammar så ofta beteende och manér från filmer och roller, men jag hoppas inte att det händer den här gången. När jag läste En dåre fri fick jag för mig att jag var huvudrollen. Jag liksom lever mig in så pass mycket att rollerna och karaktärerna växer in i mig.
Jag började med ett themesong, som i All McBeal, något att nynna på för att må bra. Det hade jag visserligen haft innan. Cottonfield med Creedence, det lustiga var att eftersom jag sjöng den låten varje gång jag tänkte på något dåligt och ledsamt så var det plötsligt så att den låten, likt Pavlos hundar, blev betingad. När jag nynnade ‘When I was a little pretty baby, my moma used to rock me in the craddle…’ Så mådde jag så illa att jag ville kräkas. Allt det dåliga liksom växte med den där sången.
När det kommer till Twin Peaks minns jag inte mycket mer än ledmotivet. Jag minns det och det till Dallas. Mina föräldrar såg båda serierna, jag gillade båda ledmotiven, men förstod mig mer på Dallas än Twin Peaks, men det hindrade mig inte från att sova i en t-shirt med ”I didn’t kill Laura Palmer” tryckt på ryggen.
Vissa låtar ger ju en vissa känslor. Påhittade eller verkliga. Men ofta, påtagliga. Som den där Creedence-låten, eller som att jag inte kan sluta tänka på svettiga seglarlägersnätter i tält när jag hör När vi två blir en. Samtidigt tänker jag mest bara på min sommarförälskelse när jag hör just den låten.
Och jag kan fortfarande inte lyssna på Kings of Leon utan att tänka på hur blöt asfalt i Stockholm luktade helt annorlunda än den Göteborg.

Det om det. Godnatt. Nu ska jag se färdigt på Twin Peaks här.

TAXI! TAXI!

Det finns dagar då man varken orkar cykla, gå eller åka kollektivt. De dagarna, vilka oftast är sena nätter, brukar jag åka taxi. det känns lite kontinentalt och jag tycker om den känslan. Som att sova på hotell i sin egen stad.

Jag försöker alltid ringa det billigaste, men ändå mest pålitliga taxibolaget. I Göteborg åker jag alltid speciellt bolag för det är så hiskeligt billigt. Och i Stockholm med ett annat. Jag ringer och beställer en bil, står och väntar och sen hoppar jag in i framsätet. Jag har bara suttit i baksätet kanske två gånger. Båda gångerna har jag hånglat. Sen frågar taxichauffören vart jag ska och då svarar jag någon av mina adresser. Och då börjar det. För att resan inte ska bli olidlig eller pinsamt tyst brukar jag dra upp något intressant. Berätta något. Och sen är det som att det inte finns något stopp. Munnen går i ett. Det är som att hela resan blir en verklighetsflykt undan det faktum att man varit ute och antagligen druckit för mycket.

Jag hittar i alla fall på historier bättre än Hemingway. Här följer mina favoriter:

Jag påstår att jag har barn, tre styckna närmare bestämt, och så pratar jag lite om den kvinnliga kroppens förfall efter att ha fött barn. Jag frågar hur hans fru ser ut, om han har några barn och så fortsätter jag. Jag brukar säga att barnen heter Henning, Fia och Ismael. Det är en lagom bra blandning. Och så brukar det fortsätta så. Jag grämer mig över att jag varit ute och lämnat ungarna hemma. Några gånger har jag dragit upp tröjan, visat min platta mage och frågat om han tycker att det synts att det bott tre personer där inne. Oftast säger de nej. En sa ja.

Om jag inte är redo för ung-mamma-15-historien brukar jag lägga ut en harrang om att det är dyrt att köpa hus. De håller oftast med och jag berättar då ivrigt att jag precis köpt mitt första hus. Jag brukar fråga lite om hantverkare för att verka trovärdig. Och så säger jag att huset egentligen är lite för stort för bara en person de frågar då hur stort huset är och jag säger fyra våningar. Då drar de så kvickt efter andan att det bildas ett vakuum i bilen. Jag säger att det låter konstigt, men att jag ärvde väldigt mycket pengar från en farbror i Nigeria. Och då säger de att det kanske kan löna sig att svara på Nigeriabrev då och då. Vi enas om det.

Ibland känns det så tråkigt att jag hittar på något helt annat. Som att jag precis var på fest med kungen, eller kanske hans älskarinna, eller någon annan kändis. Jag brukar låtsats som att det är min storebror som haft festen, och att han också är känd. Mest populärt brukar det vara om man säger att Robert Gustafsson är ens farbror. Då frågar de om han brukar skämta och jag säger då att han faktiskt är väldigt tråkig privat och inte har så mycket tillövers för taxichaufförer.

Sen finns det gånger då det är helt betydelselösa lögner, som när jag skulle på konsert i konserthuset och var tvungen att säga at det var min pojkvän som skulle spela, vilket det inte alls var.

Eller gången då jag hade med mig min gitarr och spelade en truddilutt i framsätet från min kommande skiva. Eller gången då jag gråtande åkte hem till Mattias och sa till taxichauffören att det var för att jag var så lycklig för att jag just fått ett syskonbarn. Men oftast byter jag bara dialekt och låtsats som att jag är nyinflyttad och inte har någon aning om något som när jag pekar på busshållplatser och frågar om tunnelbanan går på marken i Göteborg.
Eller gången då jag fick frågan om jag höll på att spy, förnekade det och sen kräktes i min egen väska.

LANZAROTE!

Jag har egentligen inga planer på att göra detta till en musikblogg, men eftersom det är musik jag jobbar med numera blir det lätt så ändå.

På fredag har vi P3 Bar på Pustervik, jag kommer spela skivor med min Skelettkvinne-partner Maria.

Jag tror jag nästan kan lova att spela den här Todd Terje+Lindstrøm-låten, döpt efter semesterparadiset Lanzarote.

Ikväll lovar jag också att spela en extra bra och ny låt med Junip i Popologen.

FÖR+EFTERNAMN//ATT BENÄMNA SAKER VID DESS RÄTTA NAMN

För flera år sedan skulle jag i GP:s regi prata om vad som händer med Göteborgs paradgata Avenyn. Då jobbade jag på en idag död ungdomsredaktion och alla som var där skulle ha namnskyltar.
Jag fick en där bara mitt förnamn var med, och tänkte inte på det. Det var helt okej tyckte jag. En av redaktörerna där ursäktade sig och sa att det var för att mina namn var så långa, men att hon tyckte det var tråkigt, att arn och unga alltid reducerades till sina förnamn. Som om att de spelade mindre roll. En vuxen person, sa hon, var alltid för+efternamn.
Jag tänkte inte så mycket på det just då. Och med tiden blev det att jag alltid bara presenterade mig med Emerentia. Jag tyckte att det räckte. Jag tyckte att jag var tillräckligt identifierad med bara mitt namn. Det berodde säkert en del på att min förnamn är relativt ovanligt, men oavsett, så ansåg jag mitt förnamn vara tillräckligt.
Men nu har det gått flera år, och jag har fortsatt fundera över det som jag från början ryckte på axlarna åt.
Det är så ofta jag är mitt förnamn. Det är så ofta jag bara är Emerentia.
Det är så ofta som jag igen känner mig som om att jag är 10 eller 11 eller 12 och sitter i ett klassrum och ställs till svars inför vuxna.
Men faktum är ju att jag faktiskt är 25 och en person. En person med både för- och efternamn. Men det verkar få tänka på.
För jag är också kvinna.
Det är sällan män blir förnamn.
Jag brukar skoja med det, bara för att. Jag brukar säga Reinis om Reinfeldt och Lövis om Löfven, bara för att reducera dem, precis som alla tidningar idag reducerar Annie Lööf till bara Annie. För Annie är oskuldsfull och enkelt att hacka på. Annie Lööf däremot, är en person med ett ämbete. Annie kan vara 1000 olika Annies, med Fredrik Reinfeldt, det kan ju bara vara en enda person. Med förnamn anonymiseras alltså också personen.
I och med våra för och efternamn blir vi professionella personer.
Män blir ett med sina efternamn, om inte tidigare, så i Lumpen. Kvinnor har inget efternamn någonsin, eftersom vi ofta väntas byta när vi gift oss. Då vi blir ett med våra män som är ett med sina efternamn.
Min vän Hedda tänker aldrig byta namn. Hon anser sig vara Hedda Båverud Olsson så in i märgen att det aldrig kommer att gå att byta, tvättas bort eller göras om. Hon kommer alltid var Hedda Båverud Olsson, varesig hon är gift eller skild eller ingenting. Hon är hon. Och det är befriande. Men tillvardags är hon bara Hedda.
För hon är ju tjej.

MISSVISANDE STATISTIK

Ack så glad jag var över min trafik här igår, så många besökare. Och så visade det sig att alla, så klart, letade efter min bästa vän Azra Osmancevic och inte efter mig. 
Azra är en bra tjej, den smartaste jag vet tror jag. Hon kommer vara en av gudisarna till mina framtida barn. Och de kommer älska henne. 
En gång glömde ajg Azras födelsedag. 
Jag skrev lite om det då.
”Idag glömde jag av Azras födelsedag för andra gången i våra liv. Hon kom hem svettig till mig efter ett joggingpass och var glad i hågen. Vi kramades lite för hon har ju just kommit hem från New York. Och sen satt vi i fina rosa soffan och fnissade. Tittade på bilder på killar vi gillar och så åt vi soppa. Sen frågade jag henne hur det kändes att vara 23. Hon sa fint. Sen ringde hennes telefon. Då hörde jag sången. Ja-må-hon-leva-sången. Ja visst tusan! Hon fyller ju 23 idag, inte för längesen. Herregud. Då blev det fart på min lilla lata rumpa. Och jag tog fram två Piggelins ur kylskåpet. Så skrattade vi lite mer.” 
Jag hade glömt/förträngt det nu. Ångesten där alltså. Gången innan jag glömde den ringde jag henne o ba ”gu va du låter gla”, men en gång på min födelsedag så ringde jag henne innan. Då fick vi börja om. 
Så det kanske inte är jämnt, men ändå, lite jämnt. 

Men ja, då vet ni, och välkommen alla männsker som vill läsa om Azra, personen som jag förärade med ett milslångt tal på hennes examensfest. Jag grät. Kristin grät. Knappt ett öga var torrt. (Det var fler i lokalen)

Nu ska jag sätta mig ner och planera P3Guld-helgen. Denna musikeranstormning av regnstaden. Vi på Musikguiden i P3 kommer ju självklart att göra ett hejdundrandes program under själva kvällen.