NÄR DET FEMINISTISKA ALIBIT ÄR EN ”MULLIG” TJEJ

Girls girls girls. Boys boys boys.

Jag ser på Girls, precis som ”alla” andra ser jag på Girls. Jag kan inte låta bli, jag vill vara med i diskussionerna på jobbet, jag vill förstå artiklarna i Nöjesguiden. Jag vill fatta vad alla pratar om och jag vill hänga med. Så jag ser på Girls. TV-serien av Lena Dunham som alla pratar om. Som alla känner igen sig i. Som alla tar till sina hjärtan.

Men när jag ser Girls kan jag inte låta bli att tänka på brösten som hoppar fram och tillbaka i TV-rutan. Jag kan inte heller låta bli att tänka på Lena Dunham, förlåt, Hannahs stringtrosor. Jag kan inte låta bli att tänka att hur stor skillnad är det på den här serien och på andra serier med tjejgäng i huvudrollen?
De pratar om killar.
De pratar om relationer.
De pratar om relationer till killar och till föräldrar och till kollegor och chefer.
Chefer som tafsar och föräldrar som slutar ge ekonomisk support.
De pratar om killar som sviker om och om igen och inte verkar veta vad de vill ha. Eller killar som har olika sexuella fetischer.

Vad är det för skillnad på Adam i Girls och hans manshaftiga sätt och politikern i Sex&The City som tänder på att Carrie kissar på honom?
Finns det ens någon skillnad?

Sex & The City är skriven av Candacee Bushnell.
Girls är skriven av Lena Dunham.
Sex & The City var en HBO-produktion.
Girls är en HBO-produktion.

Så länge är det egentligen inga större skillnader.
Men där Lena Dunhams skapelse visar ett gäng yngre tjejer som pratar om killar, är Candace Bushnells några år äldre, och pratar om samma sak.

Men någon karaktär likt Samanta i Sex & The City har inte Girls. Det finns ingen kvinna i Girls som pratar om sex på samma sätt. det finns ingen kvinna i Girls som pratar öppet om njutning.
Det finns ingen kvinna i Girls som får mig att tänka att det är helt okej att ha en massa sex om jag är tjej och skitsamma om någon säger någonting om det.
I Girls finns bara panik över förlorad oskuld.
Eller över killar som inte röstar rätt politiskt.

Det är inte så att jag inte gillar Girls, jag tycker att det är en trevlig serie, en serie jag ser på för att hänga med. Men jag kan inte se serien i sig som ett feministiskt statement.
Fint att den är skriven av en ung tjej.
Fint att den är regisserad av samma tjej.
Fint att huvudrollen spelas av just den tjejen.

Men gud vad fint det kommer vara i kanske säsong 10, då vi går ta del av den tjejens framgång. När vi kommit fram till idag då Lena Dunham ska driva populärkulturen framåt. Då hon ska prata om annat än killar. Kanske om serier. Eller om karriär.
Tills dess kommer jag att fortsätta se på Girls, och tänka att det nog, förhoppningsvis, kommer, en dag då vi har en serie med ett gäng kvinnor i huvudrollen som pratar om sina relationer till män och familj. Men också till sin karriär och sina tankar.  När feminismen blir något mer än att Hannahs kroppstyp inte är en supersmal modellkropp.
Hypen av Girls visar allra mest på hur svältfödda vi är på serier med tjejer i fokus.

2 thoughts on “NÄR DET FEMINISTISKA ALIBIT ÄR EN ”MULLIG” TJEJ

  1. Hon brittiska hippien är väl den sexuellt frigjorda och njutningssökande karaktären som du letade efter?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s