JAG ÅT EN SNORKRÅKA AND I LIKED IT

Det har hänt ganska många gånger det senaste. Jag vaknar i panik. Det jag drömmer är alltid samma sak. Att jag blir påkommen.
Jag kan bli påkommen med vad som helst, att inte jobba, att inte vara den jag utsäger mig att vara. Eller som i morse. Att jag äter snorkråkor.
I drömmen sitter jag i min systers vita soffa i hennes perfekt inredda hem (åh hon har sån känsla den här systern att jag blir grön av avund), vi pratar om saker som vi brukar prata om, livet och män och roller och minnen. Hon står i köket, vid diskbänken med ryggen åt mig, men plötsligt vänder hon sig om och frågar:
Åt du just en snorkråka.
Jag vet inte vad jag ska svara. För det är sant. Jag stoppade i min snorkråkan som om att det var rester av en måltid. Inte glupskt, men som något som var tråkigt om det förgicks.
Hon frågar igen. Jag är tyst. Det är nu jag vaknar.
Jag har tänkt på drömmen sen i morse. När jag satt på toaletten insåg jag att jag var rädd att dörren skulle ryckas upp och att jag skulle bli påkommen med att kissa.

När det kommer till snorkråkorna finns det en annan historia. Min syster och ajg ligger i våra föräldrars gigantiska säng. Bland fluffiga täcken och miljoner kuddar pratar vi om ditt och datt, vi är inte tillräckligt stora för att prata om män eller liv eller minnen, så vi pratar nog om något annat, men pratar gör vi i alla fall. Honfrågar om jag gillar snorkråkor. Och så petar hon in fingret i näsan och gräver runt och stoppar det sen i munnen.
Jag gör samma sak.
Efteråt säger jag:
Smarrigt!
Det finns bara en hake. Min syster har inte alls petat in fingret i näsan, utan hon har haft det på andra sidan näsborren, en synvilla. Hon har helt enkelt lurat mig.
Jag får panik när jag inser vad jag gjort.
Jag får henne att svära att aldrig berätta och att aldrig använda ordet ”smarrigt” mer.
Och när mamma eller pappa vid middagen säger att måltiden var smarrig får jag spel.
Efter det är inget längre smarrigt i mitt liv. Ordet är utraderat.
Det värsta? Jag gillade snorkråkan. ”Smarrigt” var genuint och äkta menat. Det var inte hittepå eller charad. Det kom från hjärtat. Jag åt en snorkråka and I liked it.

Annonser

SPEJLLISTOR

Egentligen tycker jag inte så himla mycket om att dela med mig av musik alltid. Jag har blivit som en missunnsam gammal frilansare, vågar inte dela med mig av jobb med rädsla av att någon annan ska ta över min tron, ungefär så.
Men till kvällen Musikguiden har jag gjort en spellista med det bästa jag vet. Det var roligt och en del är nytt och annat är sprillans och en del finns inte att hitta så lätt. Så då känns det helt okej, när materialet är lite svår-stulet med andra ord.

Här går det perfekt att lyssna. 
Och här är låtlistan:
Syket- Algarve
Sidechild- Take it Leave it
Jonas Schwartz+Rebel Rebel- Lover
Sebastien Tellier – Cochon Ville Das Moth Remix
Axel Boman- Klinsmann
Lindström & Todd Terje- Lanzarote
La Fleur- Veris
The Embassy- Related artist
Duvchi-  Whole Life Tour
Placebo- Running up that hill
Mö- Glass
Lindström- Vossakorv
Fou de Toi Payami Remix – Pick up your phone
Röyksopp & Susanne Sundför- Running to The Sea
Niki & The Dove- Tomorrow

NÄTHATET

Det är så skönt att det kommit upp, att de går att ta på och att folk plötsligt verkar vara intresserade av att prata om det här. Första gången någonsin behöver jag inte skämmas, inte titta under lugg, inte fundera över hur folk kommer reagera. Om jag kommer få höra ”men det är inte så farligt, kom igen nu” eller som det var när jag var yngre ”han tycker bara om dig”.
Jag är trött på att hatet viftas bort som avundsjuka.
Jag är trött på att sexualisering viftas bort som kärlek och förälskelse.
Jag är trött på att mobbning viftas bort med ”de ser dig som ett hot”.
Oavsett hur hotad jag känt mig, hur kär jag varit eller hur avundsjuk jag upplevt mig vara, så har jag aldrig hatat med den kraft jag idag stöter på dagligen.
Jag har aldrig skrivit ett mail om att någon annan ”borde berikas i varje hål, så kan vi se sen hur du känner inför flyktingstormen”  jag har inte heller skrivit ”jag skulle vilja sära på skinkorna och se hur det ser ut där”. Det har inte fallit mig in. Inte funnits i min natur, inte känts direkt motiverat.

Från dagen jag började göra min röst hörd och synas har jag fått höra att ”det kommer komma några käftsmällar” och sen har någon mumlat ”vänd andra kinden till”.
Jag har vants in i att det är helt okej att dra ner mina byxor inför klassen, eftersom det är ett tecken på kärlek. Eller grannpojken som var så fixerad vid kvinnligt kön ”för att det var spännande”. Det var varken kärleksfullt eller spännande för mig. Det var skämmigt och sexualiserande. Jag minns hur jag inte ville prata om det, teg ihjäl det. Precis som med näthatet.
Jag har fått höra att det ”kommer med jobbet” och därför aldrig dryftat det.
Jag ser mig själv, och andra kvinnor, säga till GP att ”jag inte kan ta det seriöst med en lista” eller ”om de irriterar sig så på mig, då har jag gjort något bra”. Det där hotfulla och obehagliga blir alltså vårt kvitto på att vi gjort avtryck. Att vi lyckats agitera, att vi klarat av att hålla ut och framhäva vår egen åsikt.
Samma som i skolan alltså, att få byxorna neddragna, brösten nypna i, snippan ofredad, det har bara ändrat form, till en lista och till mail och brev.

Jag skulle kunna skriva ner allt som folk sagt till mig, allt jag hört, allt jag läst, men det spelar inte så stor roll.
När jag var med i Vem Vet Mest vände tongångarna, från att ha hatats för att var PK, eller att ta flyktingar i försvar, ställa politiker mot väggen, fick jag plötsligt höra hur snygg jag var, gullig, genuina ögon, smart. Men så kom det, efter ett slag. Hur mycket de ville stoppa kuken i mig. Hur mycket de ville sära på mina skinkor. Jag hörde hur jag själv sa ”men nu har det ändå vänt, det är ju skönt att de tycker om mig” det slog mig direkt hur jag, precis som alla andra i mitt liv, ursäktat deras dåliga beteende. Hur jag, som avskytt och känt mig kränkt, plötsligt sa att det var okej.
Jag har ändrat mig. Det är inte okej. Jag vill inte höra de där sakerna. Oavsett om det ”kommer med jobbet” eller inte. Jag vill få tycka vad jag vill, jag vill få se ut hur jag vill och jag vill kunna säga det högt. Utan att någon vill sära på mina skinkor, berika mig i varje hål, se mig våldtas eller trakassera mig om nätterna.

Men för att jag ska kunna göra det krävs en förändring som jag inte riktigt vågar hoppas på, för det tar tid.
För att mina döttrar ska kunna göra det krävs att ingen säger att tafsande, nypande, mobbning och sexualiserande är tecken på att någon tycker om dem, deras lärare till exempel skulle kunna sluta ursäkta de elever som tafsar, sexualiserar, hånar och mobbar som kärleksfulla personer.
För det här är ingenting annat än hat, kompisar.