ALLT ÄR ETT SKÄMT/KONST/PÅ LÅTSATS/ARTISTERI

Jag skoja ba.
Min syster kunde säga vad som helst och sen avsluta med ”jag skoja ba” och allt var förlåtet. Själv kunde jag utan att blinka säga ”inte för att vara dum alltså” och sen vara riktigt vidrigt elak efteråt.
Jag skoja ba och inte för att vara dum alltså, användes som undanflykter och ursäkter för att kunna bete sig precis hur som helst mot andra.
Någonstans hoppades jag att det skulle förändras i framtiden, att det hela skulle försvinna med mognad, men det verkar inte så. Det verkar snarare som om att det frodas och växer sig starkare, de bleka ursäkterna för att kunna bete sig lite hur som helst.
Det hela verkar bara handla om alibin.

Säger jag ”inte för att vara dum alltså” innan jag säger ”men du har verkligen blivit tjock det senaste” så funkar det, för jag säger ju att jag inte gör det för att vara dum.
Och säger jag ”du är fanimej den tråkigaste person jag träffat” och sen illa kvickt tillägger ”jag skoja ba” så är det ju också okej, för jag skojade ju ba.
Eller?

Jag reagerar på saker dagligen, på twitter och vad folk säger och vad andra skriver och tycker och tänker. Jag låter mig provoceras. Ibland önskar jag att jag var kall och sval och inte brydde mig alls. Men jag är inte sån. Jag upprörs, blir ledsen, sur, irriterad och alldeles alldeles svettig av irritationen.

Jag vill protestera. Sätta ner foten. Visa att jag, jag tycker inte att det är okej. Jag tycker att det är fel. Jag håller inte med.

Ni må stå där och titta på mig, skratta och peka. Tänka att ”gick hon på den lätta” när ni skriver något jag irriterar mig på, något jag upprörs över. Men jag väljer att reagera.
Jag väljer att kanske gå på det där ”konstverket” Alex Wasim håller på med när han kallar tjejer för Rosenlunds-horor och frågar vad det kostade deras pojkvänner att köpa dem. Jag väljer att gå på Jonas Indes ”experiment” (om det nu inte är på allvar) när han säger att han tycker att så många kvinnor är (jag citerar) ”Herregud vad mycket tråkiga fula feta kvinnor det finns. Om dom ändå kunde göra sig lite fina och knulliga och våta i fittan för oss killar.”

Jag kanske är en idiot som inte fattar, jag kanske är en idiot som reagerar på att tjejer ska vara knulliga och våta och fina och inte fula och feta. Men jag tar åt mig. För även om det bara är experiment eller provokationer eller konstverk så tycker jag inte att det är det minsta okej. Och jag har tröttnat på att alltid behöva ifrågasätta om det är ett konstverk eller ett experiment, för det är bara alibin. Det är som de goa killarna som är så jäkla goa när andra lyssnar, men som hemma beter sig som as. Som AA Milne som skrev världens finaste barnsagor, men som inte brydde sig om sin egen unge. Det är bara alibin som gör det okej att bete sig illa för att personen som gör det har ”ett högre syfte” eller ”något större” i tankarna. Det handlar om att ”genialiska” personer kan ursäktas för vad som helst bara för att de i sin proffession är så ”genialiska” ”egensinniga” eller ”ensamma om sitt uttryck”.

Ja, jag kanske går på ”de här lätta” jag kanske tar åt mig och reagerar för starkt, men vissa personer är som killarna i lågstadiet. De som en aldrig kunde nå. De som hånlog och skrattade oavsett vad en än sa tillbaka. Vilka skällsord eller svordomar en än svängde sig med. De stod bara kvar, tittade på en och utbrast ”du é fan ful” och så försvann allt det en försökt säga om deras mammor som låg med någon annan, om deras fula framtänder, om deras snoriga näsor. Ingenting bet.

Jag kanske reagerar för mycket, jag borde lära mig att pressa ihop tummen och pekfingret och andras lite extra och sen glömma det. Glömma att jag helst av allt hade velat skriva ett mail, en tweet eller försökte uppmärksamma någon tidning på det hela. Få alla på ”min sida”. Få alla att reagera.
Men jag har inte lugnet att svälja och blunda.

Men jag borde kanske lära mig att säga ”jag skoja ba”.

Annonser

1997

Jag skulle fylla 10 år under sommaren 1997, det är helt logiskt eftersom jag är förr 1987. Jag såg fram emot den där födelsedagen.
Det var dags att bli stor, kanske inte vuxen, men stor.
Jag minns det med skräckblandad förtjusning, för lika mycket som jag såg fram emot det, lika mycket skrämde det. Jag hade läst lite böcker om bröst och mens och vissa tjejer fick, som jag då uttryckte det ”blod i kissen” ganska tidigt. Att jag var kort till växten och inte så troligt skulle få vare sig mens eller bröst på 10-årsdagen, det funderade jag inte så mycket över. Men, som sagt, lite skräckblandad förtjusning.
Men innan jag skulle fylla 10 skulle jag hinna gå en hel vårtermin i trean. Slutetappen. Sista månaderna på lågstadiet. För det var ju också en grej på den tiden, när en blev 10 och började fyran, då var lågstadieåren över. Vi skulle plötsligt bli nästnästnäst äldst på skolan och det kanske inte innebar makt, men det innebar någonting i alla fall vill jag minnas att jag kände. Fyrorna fick ansvara för luciatåget, bland annat.
Men i alla fall. Det skulle skolfotograferas. Det görs det ju varje år och flickrona kammades av mammor hemma och kilarna vattenkammade sig på toaletten innan de gick in till fotografen. Kanske var det någon som lånat en storebrors vax, jag minns inte det.
Men jag minns att min mamma satte upp mitt då råttfärgade hår, och att jag tog på mig en gul jeansjacka, jeans i samma gula nyans (de var ett set) och en stickad tröja från Chippie under. Och sen de dära sportsockarna. Jag vet inte var de kom ifrån, men jag hade dem, dessa sportsockar i frotté som töjdes ut så till den milda grad att de i slutet av dagen låg som en handduk längst fram i skon. Kanske var det att de knölat ihop sig som gjorde att jag tog av mig skorna på skolfotot. Ingen annan hade gjort det, men jag satt i strumplästen med mina korta ben dinglande i luften.

På skolfotot bränner jag av ett skratt, jag har lutat huvudet bakåt, dragit upp läpparna, fått till en dubbelhaka och en lustig uppsyn. Och mellan strumporna och byxorna syns huden. Som att detta inte vore nog har jag inte heller haft vett att lyssna på fotografen och sträckt på mig. Bland smala, söta, näpna Örgryte-flickor sitter jag på kanten i en kycklinggul dress och skrattar. Viktigt är att det inte är en kanariefågel som sitter där, nej det är en välgödd slaktkyckling.

Det går inte att ana hur en blir på foto, det kan jag fortfarande inte. Men den här gången, 1997 kom det som en chock. Sådär såg jag ju inte ut tyckte jag.
Medan fröken prickade av oss i klasslistan deklarerade hon högljutt att skolan bestämt att det skulle tryckas kataloger i år, för ovanlighetens skull, och att vi skulle vara tacksamma för detta. Och så säger hon att nästa gång det blir en katalog, det är först om tre år.
Tre år.
I den sekunden inser 9-åriga jag att det där kycklinggula (som i katalogen visserligen ser smutsvitt ut, eftersom katalogen är svartvit) flinet och dubbelhakan och glipan mellan frottéstrumpan och byxorna och den dåliga hållningen, det kommer jag att få dras med i tre år.
Det är bilden alla andra kommer att ha av mig för alla framtid.
Jag ville dö.
Jag tittar fortfarande inte i den katalogen. Jag har gömt den och jag har inte visat den ens för min kille.
Jag vill för allt i världen glömma 1997 och mina frottésockar.

SUNDAY MORNING FEELS LIKE I’M GOING DOWN

Fast det ska ju vara Monday morning egentligen, om Bad Cash Quartet får bestämma. Men nu är det söndag och så bestämmer jag. Dessutom känns det inte
Idag publicerades min andra text på GTs Kultursidor. Det känns som att jag debuterar ändå, trots att det är nummer två, men det var så längesen och inte riktigt på riktigt eller nåt.
Nu är det på riktigt och jag har inte hunnit eller vågat mig ner till kiosken på gatan för att köpa tidningen än. Finns också en risk att när jag precis köpt den kommer börja skryta inför personen i kassan och visa upp mitt porträtt. Så jag får helt enkelt skicka ner Love. För att slippa bli en galning.

Om 10 dagar slutar jag på Sveriges Radio. Tänk att det gick så fort ändå. När den dagen kommer tänker jag skriva hela dagarna, spela skivor hela nätterna och fundera på VEM JAG ÄR lite extra och sen bestämma mig. Jag vill inte vara obeslutsam, det är det värsta jag vet.

HELLO GOTLAND!

Igår åkte jag till Gotland för första gången i mitt liv.
Först tåg, sen buss, sen båt.

Visby1visby2_ljusvisby4visby5

Jag vandrade runt på gatorna och försökte hitta till Radiohuset här. Det var inte så värst långt.love2
Sen hade jag sån hiskelig tur att den här personen kom hit med flyg. Vi bestämde oss för att göra stan och gå ut och äta något. Mat brukar se så oaptitligt ut när jag fotograferar, men den här gången gick det riktigt bra!mat3mat770Lovegränd

Sen gick vi hem till vårt hotell!