HAN, HON, HEN, DEN, DET OCH UNGDOMSÅRENS UPPROR

IMG_7813Förra året vid den här tiden förberedde jag mig in i det sista för att våga stiga in i en studio på Sveriges Radio och göra vårt sommarprogram P3 Känner. Det var vid den här tiden förra året som jag lärde känna Hanna Jedvik. 

Hanna är inte bara en lysande producent (ingen har fått mig så lugn, samlad och samtidigt så peppad som Hanna, ingen har heller haft sånt överseende med hur saker blivit, eller inte blivit, mitt i sändning, eller efter eller innan. Ingen har bara låtit mig vara så mycket jag som Hanna har tror jag) hon är också en fantastiskt ungdomsboksförfattare.

I höstas firades hennes bok Kurt Cobain finns inte mer, ett stycke alldeles perfekt ungdomslitteratur.

Idag bloggade Hanna om hur huvudrollen Alex inte har något kön i början. Jag måste leta upp boken i bokhyllan och läsa de inledande sidorna igen. Men det stämmer. De har inga kön. Jag stör mig på det. Eller nej, det gör jag inte, jag stör mig inte alls på det. Jag stör mig på mig. Jag stör mig på att jag direkt steg in och tänkte att det handlade om en tjej och en kille. Jag hade vänskapen från tonåren så klar och problematisk för mig att jag direkt bestämde att Alex inte var en förkortning av Alexandra utan en förkortad Alexander.

Jag vävde in så mycket av mig själv i Hannas berättelse att min verklighet blev bokens fiktion.

Jag hade flest killkompisar i tonåren, vill jag minnas. Och därför ser jag Alex och Lovis som Jonas och mig. Det är mig själv jag läser om. Min egen verklighet.

Kanske är det dålig fantasi, eller bara ett stängt sinne. Men mig passade det bäst att läsa de inledande sidorna så.

Jag vet inte varför, men det här får mig att tänka på Husby. Angelika Bengtsson (ordförande för SDU Malmö) skrev på Twitter att hon låg och sov kl 22 när hon var 15. Jag sa emot, att det är få nu, och få 2002, när jag var 15, som faktiskt sov kl 22. Jörgen Fogelklou säger att hans 15-åriga son inte sover, men inte är ute och ränner kl 22.
Jag tänker att Jörgen Fogelklou borde glädjas över det, att hans son vill och kan vara hemma. Det vill eller kan inte alla 15-åringar.
Alla 15-åringar har ingenstans att ta vägen eller någonstans att lyssnas på.
Det är viktigt att inte glömma av det, för även om Alex är en kille för mig, och Angelika Bengtsson låg i sängen kl 22 när hon var 15, så är det inte så för alla.
Någon annan tolkar Hannas romanfigur Alex som en tjej och andra sover inte kl 22 utan oroar sig för framtiden och känner att det inte går att ligga stilla i en säng och bara stirra i taket.

Annonser

SYSSLOLÖSHETENS TYSTNAD OCH LITTERÄRA KLASSIKER

IMG_9847
Jag vet inte riktigt när jag vaknade i morse, Evert sov längre än vad jag gjorde och jag hade lite tid att läsa Svindlande Höjder som jag kanske har en sisådär 100-sidor kvar av.

Jag har alltid avskytt klassiker, skytt dem som elden, tyckt att de varit djävulens påfund.  Vi pratade om det i helgen, min mamma och jag. Om motståndet mot Klassikerna egentligen bara var ett uppror mot vuxenvärlden och etablissemanget eller om det för mig var ett verkligt motstånd. När jag väl började läsa läste jag böcker på tre röda sekunder, mamma fick förhöra mig på handlingarna i böckerna för att se så att jag verkligen läst dem och inte bara hittade på. HCF-böckerna byttes ut mot HCG, som var litelite svårare och jag minns när jag fick läsa min första vuxenbok. En bok helt utan bilder och som inte handlade om unga vuxna eller Hitler eller Anne Frank. Den boken hette Rosy och handlade om en man som ärvde en rosa, alkoholiserad elefant av en långväga släkting. Jag älskade boken, mest älskade jag känslan av att läsa något vuxet, trots att jag bara var 9 år kanske. Efter det läste jag allt, och det tänkte jag skulle gynna mig, mina bokhyllor lyste röda av Wahlströms-ungdomsböcker med röda ryggar, Kitty-böckerna, jag ville alltid vara Kitty eller kanske hennes kusin, och sen med Fem-böckerna där jag hellre var George än Anne, eftersom hon var mycket mer rättfram. Men det var nog också då konflikten blossade upp, för i takt med att jag läste Kitty-bok efter Kitty-bok skrev jag upp antalet lästa sidor i min loggbok i skolbiblioteket. De sidorna skulle sen ge mig diplom. 100-sidor, 1000 sidor, 10 000 sidor och sen kanske 15 000 sidor. Jag fyllde i och fyllde i, läste och läste. Men så tog det stop. När jag ville kvittera ut mitt diplom gick det inte för sig. Kitty-böckerna grundade nämligen inte för något läsdiplom. För att få ett läsdiplom krävdes det ”riktig” litteratur. Böcker godkända av skolans bibliotekarie, eller min fröken Agneta.

Det blev inga läsdiplom, jag tröttnade på böcker av Astrid Lindgren och En häst i huset-serien ganska fort och om det inte handlade om pilutta eller om hästar så var det enda det gick att läsa om Andra Världskriget och judeförföljelserna. Ingenting för äventyrslystna och spänningstörstande 8-9-10-åringar med andra ord.
Motsåndet höll i sig över gymnasiet då jag vägrade läsa böcker ur den bokkanon min lärare satte ihop, istället läste jag Modesty Blaise i romanform. Tills i helgen. Då jag hittade Brontës Svindlande Höjder. Det enda jag egentligen kan invända är att alla har så hiskeligt likadana namn, Hareton, Hindley, Heathcliff, något svårt att hålla reda på.

Så mellan kissning på gården, planterar jag om, lagar diskmaskinen och läser min första klassiker någonsin.
Det var kanske dags, så att säga.

IMG_9855

LITE FOTBOLL, LITE MUSIK, LITE HUND PÅ LANDET

Jag måste tvätta håret. Jag måste tvätta håret. Det är verkligen dags.  Idag ska jag för ovanlighetens skull faktiskt inte skrota runt hemma hela dagen. Jag ska jobba. Skriva copy, rätta det sista och sen ska jag fakturera. Jag måste med andra ord se fräsch ut. Jag måste alltså tvätta håret. Men det är så tråkigt. Duscha och tvätta håret, inte det minsta roligt.
Mer roligt var att igår spela på Levande Sittplats och att IFK vann mot Kalmar. Det var, så att säga, underbart. Mindre underbart var det att jag senare skulle köpa med mig mat från Max och att jag inte fick det jag beställde och därför blev utan mat. Det var tråkigt. Nu ska jag ringa och klaga, jag älskar att klaga, det är mitt kall. Jag kanske borde börja jobba på Konsumentverket.

IMG_9772 IMG_9775 IMG_9784 IMG_9789 IMG_9806 IMG_9839 IMG_9840

DET TAR SÅN KORT TID ATT BLI GALEN

I och med mitt nya liv tillsammans med hunden Evert har jag tid att läsa igen, tid att läsa så som i att jag-kan-inte-ta-med-iPaden-ut-i-solen-för-jag-ser-ändå-ingenting-på-skärmen.
Det betyder att jag har tid att läsa en massa. Helst om mord. Jag älskar mord. Kanske för att det ligger så långt från min egen verklighet. Jag menar: jag hade ju på allvar inte ens förstått att det var ett skott som avlossades utanför om det nu gjort det. Hur hade det låtit här mitt i Linnéstan liksom om någon blev skjuten? Precis. Ingen aning.

Hur som helst, det här med äkta, riktiga, olösta mord, det är inte alltid så hälsosamt.
En period när jag låg hemma i lunginflammation läste jag för mycket om Palmemordet. Jag läste allt, jag snöade in, jag läste böcker, trådar på internet, blogginlägg, hela hemsidor som privatspanare snickrat ihop. Jag läste det jag kom över. Jag såg film och dokumentär och jag tänkte på mordet på Sveavägen, precis utanför min skola, nästan jämt.
När vi reste till Paris bar jag med mig Lars Borgnäs bok om Catrin Da Costa, och samma sak hände då. Jag kund einte släppa boken, och parallellt med boken sträckläste jag tråden om mordet på Flashback. Det kryper liksom under huden på mig. Jag fastnar.
Jag önskar att jag kunde fastna i andra saker lika mycket, att jag någonsin kunnat fastna på samma sätt när det kom till att läsa läxor, eller tabeller eller det jag behövt läsa för att få bra betyg, men då är motivationen som bortblåst. Jag kanske borde bli nästa Leif GW, få en anledning att anlägga en mage, andas tungt och bära väst, och samtidigt kunna berätta allt om mördare utan att egentligen veta så särskilt mycket.

Ibland försöker jag läsa nåt som inte är så verkligt, som Gift för nybörjare av Eiríkur Örn Norddahl som jag läser nu. Den handlar om gift, och om Halldór som blir så besatt av giftet att han till slut kokar te av det och dricker det. Och det är ungefär ända gången jag riktigt fastnar för en bok, en bok som inte handlar om mord, men om någon som också blir besatt.

Jag borde börja läsa något annat. Eller så ger någon mig bara ett nytt olöst mord att läsa om, så blir jag också nöjd. Det är ju ändå snart sommar, och som andra svenskar borde jag läsa en deckare, eller två.

Snälla, någon av er har väl nåt intressant mord att dela med er av? Va?

ÄTA LITE, BAJSA LITE, TUGGA LITE, KISSA LITE

Jag har träningsvärk efter att ha promenerat trapporna upp och ner minst tio gånger om dagen de senaste två dagarna.
Men det gör ingenting, för anledningen till springet är så fin. Känner mig mer frälst än Carola, men åh vad tacksam jag är över vädret. Att inte behöva ta på regnjacka och stövlar och stå på gården i pissregn och snålblåst.
När han sover hinner jag skriva copy och sälja Volvo-bilar, det passar perfekt.
Precis som bebisar luktar valpar så speciellt, jag hade liksom glömt lukten, lite kiss, men mest helt ny päls som inte varit med så mycket.

Evert4 evert2Evert1 Evert3

JA, JA, JAAAAAA!!!! + LITE LYCKLIG GRÅT

Saker en aldrig trodde skulle hända:
att jag varje nytt år köper en bra almanacka
eller att jag faktiskt är noga med att klippa naglarna.

Och så var det dettahära med att min kille, min kille som kysste mig under ett körsbärsträd på Järntorget för lite mer än två år sen snart, att han med en flaska champagne, en baguette och en ring i en gammal puderdosa i plåt friade på ett golv i Paris.

Här är trädet. Lite mindre i blom än för två år och tretton dagar sen. Men ändå. Vårt träd. En kort liten promenad från vår lägenhet.
600918_10152788657435333_1444150462_nOch som svaret på frågan nästan alla mina vänner ställt nervöst: ja, klart att jag sa ja. Dum vore jag ju annars.

NAGELLACKEN OCH JAG SAMT EN VÄLDIGT BRA PRESENT

Min pappas faster hade en liten skönhetsstudio uppe i hennes lägenhet i Köpenhamn. När vi rensade ut deras dödsbo minns jag hur jag hittade fransk manikyr-pennor, som jag smugglade med mig i fickan, hur pappiljotter och hårspännen trängdes i små pappakartonger och hur det luktade lite av läggningsväska.

Min morfar var alltid extremt pedant när det kom till handhygien och hand estetik. Han var pedantisk i sin manikyr. Han synade min mammas händer efter sorgerander och skickade henne till tvättstället för skrubb om hon ver smutsig vid matbordet.

Och när jag för några år sen kom i kontakt med min första sån där fila/polera/göra fint kub, som alla säljer insåg jag att jag tyckte att det var något rofyllt över att få sitta och polera andras naglar. Att händer kan vara så sköna. Men samtidigt hatar jag att fila mina egna. Jag vill knipsa av naglarna med en nagelknipsare. Knips knips. Jag tyckte till och med att det var karaktärsdanande att Klara som jag bodde med i New York också klippte naglarna på det sättet. Att hon inte satt och filade naglarna likt de i Clueless.
Jag gillar att pilla, jag gillar småpill helt enkelt.
Men jag önskar ändå att det var billigare med manikyr i Sverige. Att det var lite mer att bara svänga förbi.
Tills dess att det är det, då överkonsumerar jag Essie-nagellack och bygger min egna manikyrstudio i badrummet. En där det är billigt och nästan gratis för mig själv, om vi räknar bort kostnaden för nagellacken då. Men att använda det här är alldeles gratis. Det var nämligen en present från LA. Som jag budat på OPI:s original. Detta är nästan som Rainbow Connection, och nära är bra nog i just detta fallet.
Nu när jag tänker efter känner jag mig lite löjlig. Jag har ju tyckt att det varit så töntigt med de som kallar nagellack för godis och som samlar på dem. Nu är jag ju precis likadan känner jag. Åh vad har hänt med mig?IMG_9333 IMG_9338
PS. Tänker ju verkligen inte bli nagelteknolog alltså. Jag hatar ju långa naglar. Fy så ohygieniskt!