SYSSLOLÖSHETENS TYSTNAD OCH LITTERÄRA KLASSIKER

IMG_9847
Jag vet inte riktigt när jag vaknade i morse, Evert sov längre än vad jag gjorde och jag hade lite tid att läsa Svindlande Höjder som jag kanske har en sisådär 100-sidor kvar av.

Jag har alltid avskytt klassiker, skytt dem som elden, tyckt att de varit djävulens påfund.  Vi pratade om det i helgen, min mamma och jag. Om motståndet mot Klassikerna egentligen bara var ett uppror mot vuxenvärlden och etablissemanget eller om det för mig var ett verkligt motstånd. När jag väl började läsa läste jag böcker på tre röda sekunder, mamma fick förhöra mig på handlingarna i böckerna för att se så att jag verkligen läst dem och inte bara hittade på. HCF-böckerna byttes ut mot HCG, som var litelite svårare och jag minns när jag fick läsa min första vuxenbok. En bok helt utan bilder och som inte handlade om unga vuxna eller Hitler eller Anne Frank. Den boken hette Rosy och handlade om en man som ärvde en rosa, alkoholiserad elefant av en långväga släkting. Jag älskade boken, mest älskade jag känslan av att läsa något vuxet, trots att jag bara var 9 år kanske. Efter det läste jag allt, och det tänkte jag skulle gynna mig, mina bokhyllor lyste röda av Wahlströms-ungdomsböcker med röda ryggar, Kitty-böckerna, jag ville alltid vara Kitty eller kanske hennes kusin, och sen med Fem-böckerna där jag hellre var George än Anne, eftersom hon var mycket mer rättfram. Men det var nog också då konflikten blossade upp, för i takt med att jag läste Kitty-bok efter Kitty-bok skrev jag upp antalet lästa sidor i min loggbok i skolbiblioteket. De sidorna skulle sen ge mig diplom. 100-sidor, 1000 sidor, 10 000 sidor och sen kanske 15 000 sidor. Jag fyllde i och fyllde i, läste och läste. Men så tog det stop. När jag ville kvittera ut mitt diplom gick det inte för sig. Kitty-böckerna grundade nämligen inte för något läsdiplom. För att få ett läsdiplom krävdes det ”riktig” litteratur. Böcker godkända av skolans bibliotekarie, eller min fröken Agneta.

Det blev inga läsdiplom, jag tröttnade på böcker av Astrid Lindgren och En häst i huset-serien ganska fort och om det inte handlade om pilutta eller om hästar så var det enda det gick att läsa om Andra Världskriget och judeförföljelserna. Ingenting för äventyrslystna och spänningstörstande 8-9-10-åringar med andra ord.
Motsåndet höll i sig över gymnasiet då jag vägrade läsa böcker ur den bokkanon min lärare satte ihop, istället läste jag Modesty Blaise i romanform. Tills i helgen. Då jag hittade Brontës Svindlande Höjder. Det enda jag egentligen kan invända är att alla har så hiskeligt likadana namn, Hareton, Hindley, Heathcliff, något svårt att hålla reda på.

Så mellan kissning på gården, planterar jag om, lagar diskmaskinen och läser min första klassiker någonsin.
Det var kanske dags, så att säga.

IMG_9855

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s