JAG KÄNNER INTE DIG, MEN JAG KÄNNER FÖR DIG, STURE.

Jag känner inte Sture Bergwall på annat sätt än att han ibland retweetar saker jag skriver på twitter, eller tipsar sina följare om texter jag skrivit.
Men förra året bestämde jag mig för att göra det som Sture Bergwall önskade att journalister och media skulle göra, bara kalla honom för Sture Bergwall, och inte för det namn han använt under tiden han varit påverkad av droger och tagit på sig mord han inte begått.
Under en radiosändning pratade Alexander Gustafsson och jag om att kalla saker vid dess rätta namn, vi pratade om oönskade smeknamn och rätten att välja sitt eget namn.
Som tack fick jag en bok och en hälsning från Sture Bergwall.
Av någon anledning känns det stort på ett personligt plan. Så stort att jag smsar till både Love och Maria att han friges. Så pass stort att jag får gåshud när det tillkännages.
Och förutom att fria Sture Bergwall ber de under presskonferensen idag att kalla Sture Bergwall för Sture Bergwall. Att kalla Sture Bergwall för han rätta namn, hans eget namn.
Jag är stolt över att jag gjorde det redan förra sommaren.

Annonser

GAY OK

bildImorgon ska jag spela och köra på Pride. Så nu sitter jag och repar in refränger och funderar på vad jag ska ha på mig. Kanske köpte jag fel byxdress igår ändå, kanske är skorna lite väl varma, kanske är mitt hår för kort. Så många tankar, så lite tid. 
K
anske får jag gå i den här t-shirten och bara trosor. Ändå så jag tillbringar 50% av mina dagar.
Isa efterfrågade bilder på mina fåglar, som just nu bor hos min vän Charlotte i Göteborg, eftersom jag själv är i Stockholm och jag saknar dem lika mycket som hon gör, så här kommer en fågelbild, eller tre:
bild (3) bild (2) bild (1)

LILLE GRISEN

Tänk, 10 senare är han nästan helt rumsren och sitter still när vi säger det och har inte bitit sönder en endaste sko.
Men guuuuuuu så stor han blivit. Jag känner mig som en tråkig småbarnsmamma som bara pratar om hur snabbt allt går och hur fort barnen växer, fast det gåååååååår fort. Hiskeligt fort.
Titta bara, så liten:
Evert1 evert4 evert2

AH AH AAAAAAH SOMMARTID

Det blir aldrig som en tänkt sig. Det blir aldrig som jag tänkt mig. Fast jag vet inte riktigt vad jag tänkt.
Nu senast hade jag tänkt att jag skulle skriva en krönika som började i Ingrid Carlqvist sjuka påstående att den värsta gruppvåldtäkten är den genomförd av afghaner och som skulle sluta i Robert E. Browns teori om att världsmusik skulle skapa världsfred.
Så blev det inte, det slutade med att jag kom ut som musikalisk rasist. Min stora feta vita skivsamling.

Och några dagar innan krönikan jag just skrivit klart för GT inte blev som jag tänkt mig var det livet. Nu sitter jag i en källare i Stockholm, lyssnar på Magnus Ugglas kanske enda riktigt bra låt och vet inte riktigt hur jag ska göra med hösten. Flytta eller inte flytta, pendla eller inte pendla. Det hade ju inte skadat att vara som Evert, finna sig i allt och strunta i om du bodde i en flyttkartong, bara du var bland de du gillade. Nej, här kommer jag, bortskämd och bekväm, vill ha lägenhet med balkong på bra ställe under lång tid. (Lycka till)

IMG_1840

KÄNN INGEN SORG FÖR MIG GÖTEBORG

20130714-161808.jpg

Det blev så att jag köpte Håkan Hellströms skiva idag, det blev så att jag köpte den på både vinyl och på CD, när en ändå köper en fysisk skiva kan en ju lika gärna köpa en hög. Eller nåt. Det är något visst med att köpa skivor, kanske mest egentligen när det kommer till Håkan Hellströms, jag köade i timmar utanför CD-specialisten i randig t-shirt och min syster hade hatt och hängslen. Jag minns att när vi förstod att Daniel Gilbert jobbade i skivbutiken blev nervösa av bara tanken att gå in dit igen. Det vore så jobbigt om han förstod att jag gillade både Håkan, BD och Celine Dion. Någon letade fram numret till Håkans föräldrar i en gammal telefonbok och jag hade det inskrivet i min telefon i flera år under namnet ”Håkan”, men använde det aldrig.

När jag spelade En vän med en bil första gången i skolan frågade någon om jag var riktigt dum i huvudet, musiken var ju askass. Nu stod samma kille och skrek efter Känn ingen sorg för mig Göteborg igår när jag spelade skivor.
Tider och saker förändras, jag vet inte om det är skivan, eller mina minnen till den som gör Försent för Edelweiss till min favorit, kanske är det mest minnet av att sitta på cykeln ner för backen mitt i sommaren eller euforin över att någon från stan kunde fylla hela Skandinavium två gånger. Kanske är det minnet av räkmackan vi åt på Heaven23 efteråt. Eller så är det musiken, Tro och Tvivels intro och Zigernarliv Dreamin’s gitarrer.

Jag spelade Känn ingen sorg för mig Göteborg igår, inte för honom utan för mig. Kanske är jag på väg bort igen kände jag. Kanske är det dags att göra någonting annat ett slag.

NU ÄR DET SOMMAR, NU ÄR DET SOL, NU ÄR DET KOSKIT I HAGEN.

20130712-190138.jpg

Varenda sommar sen jag var 13 har jag jobbat, men inte i år. Nu gör jag ingenting. Absolut ingenting. Jag går upp i tid, sitter på baksidan av huset och äter frukost, läser GP och konstaterar att det är smart att de inte kör på en del tre när den ändå var så tunn och trist. Värre när alla här ska dela tidning dock, jag kan snart allt vad XXL sport annonserar om och BYGGMAX och allt vad alla varuhus nu heter som skickar med bilaga efter bilaga. Livet har sin stilla gång, fungerar digitalboxen kan vi se på fotboll och skrika och hytta med näven åt TV:n när straffarna inte går som vi vill. Eller så fastnar jag vid Alaska-mord mitt i natten som är en helt fruktansvärt dålig dramadokumentär. Men det är sommar och då är det meningen att jag ska somna i soffan mitt i natten och att fönstret av misstag ska ha stått öppet så att myggorna har bitit sönder mina ben och jag ska somna i solen och bli lite för bränd, för så har det alltid varit.

Jag borde bada, kanske ikväll, kanske när Love och Charlotte kommer ut och håller mig sällskap. Kanske när jag får någon som räknar ner innan jag hoppar i vattnet, någon som pushar mig lite. Då kanske jag badar. Jag gillar ju egentligen att bada, men det har hänt något. Min mamma har alltid sagt det, att något händer runt 20, då liksom lossnar badlusten, den försvinner, förtvinar och dör. Det är då du börjar prata om 20-25 grader i vattnet innan du doppar dig. Det är då du inte ens går ner till stranden för det är en för lång promenad och solen skiner ju lika mycket i trädgården. Och i trädgården, där ligger jag och försöker sola magen, det har aldrig gått, jag får ingen färg på magen, och så tröttnar jag så fort, det finns ju inget tråkigare än att sola egentligen. ”Ligga och pressa” sånt fantastiskt tråkigt påfund. Jag minns att jag tyckte det lät sexuellt när jag var liten ”ligga och pressa” att det liksom var någon skämmigt, hemligt och förbjudet över det. Jag tänkte på inoljade brunsolade kroppar och strinbikini (just strinbikini-bilden hade jag fått från någon av Sällskapsresorna tror jag, en yppig kvinna med en vit bikini med bara smala småsnören som höll ihop trianglarna, och i rumpan: bara en tråd)

Det händer inte så mycket här, det enda samtal som tagit sig igenom den dåliga täckningen här var ett från SR som tyckte att det var dags att diskutera kulturkalaset. Jag tycker detsamma, men Kulturkalaset är inte färdiga med sina bokningar förrän i augusti, så jag blirkvar här ute. Det blir så lätt så, att en fastnar här, för när solen skiner finns det inget bättre.

20130712-190248.jpg

20130712-190219.jpg

<a