I hate reklamradio men I love reklam

När den är smart.
Reklam måste vara smart.
Eller ja, i alla fall bra.
Inte gråtande-barn-som-inte-får-gå-på-Liseberg-ens-plump eller ogenomtänkt.
Ibland, eller jätteofta, saknar jag att jobba med smart reklam.
Jag är faktiskt en bra copywriter, tänker jag ibland, även om jag inte jobbat som det på ett tag.
En annan bra copy heter Stephanie Moradi, vi gick på Berghs samtidigt och hon har gjort det där som är så enkelt och så bra.
En radiospot för Hjärt- och Lungfonden.
Du kan lyssna på den här.

Och där ska du också rösta på den spoten, så att hon vinner pris. Det är hon värd.

YOGIYOGI

Så dundrade det första sura mailet in för dagen om min text om ordet våldtäkt och Lundsberg. Författaren till mailet undrade hur jag visste att alla kvinnor som våldtas känner så som jag skrev och hen tyckte det var elakt att ge sig på en ung elevrådsordförande. Jag förstår honom på det sista. Lite. Jag har ju också varit elevrådsordförande, men det finns en skillnad, jag skrev aldrig brev till media från hela skola och sa att någon kändes som en våldtäkt. Nej jag hade mer empati än så. Tur för mig, och tur för världen tänker jag.
När det gäller våldtäktsfrågan har jag ju ingen rätt att uttala mig för alla kvinnor. Men de som jag talat med som varit med om en våldtäkt känner sig så som jag skrev. Det vet jag i alla fall. Och några av dem har faktiskt tackat mig idag. Det är för oss jag gör det här.
För mig själv lite ytterligare yogade jag efter det där mailet. Kände mig stark inne, men svag i musklerna. Så efter 45 minuter på den fula rosa mattan tog jag en bild där jag spänner mig. Kanske tar jag en till om några veckor. Då hoppas vi att jag är starkare än idag.
Bild 2013-08-30 kl. 15.46 #2
PS. Tack alla ni som delat, hejjat och berömt. Det gör mig stolt och lite mer rakryggad. Nu ska jag bli serverad fisksoppa av han särbon som kommit till Göteborg.
PS. 2 Nu är jag på Expressens förstasida. Scrolla ner lite ba. MVH Leifsdotter Lund

Unnandets dag+någon slags obeskrivlig trötthet

Jag unnar mig mitt bästa tilltugg idag, selleri och jordnötssmör:
IMG_2945

Ja, jag kanske borde bjuda på detta på bröllopet. Det enda jag vill är ju att alla ska äta det Love och jag tycker bäst om. Även om kombinationen inte är så god alltid med sill och jordnötter och potatis och selleri. Men vi gillar ju det. Jag vägra en bit sladdrig lax bara för att det är någonslags standard med korslagda sparrisar.

Så vill jag kan vi säga att jag idag provar vår meny. Det går att säga så, men det är ju inte så. Jag tyckte bara att efter att ha dammsugit+våttorkat två rum och diskat faktiskt fick bestämma helt vad jag ville ha som lunch. Jag dricker te till. Och lite är det ju också så att min text på GT Kultur snart blivit rekommenderad ca 100 gånger och att jag hoppas på att det blir någon slags klickmaskin. Det vore roligt. Det kanske hade gjort mig mindre trött. Men texten tog musten ur mig, och som grädden på moset drogs jag in i en bröst-diskusison på Facebook som resulterade i att en massa killar tyckte att bröst får det stirras på pga det är det vi vill och enda sättet för oss tjejer att få självsäkerhet är mannens uppmuntrande blick. Jag kräktes lite i munnen och kände att kombon av allt detta samt att jag drömt mardrömmar om skolåren och att jag förflyttades till Lundsberg bara var för mycket.

Jag borde yoga, då känner jag mig stark.

Nej, Gustaf Littorin, jag tror inte att du vet hur det känns att bli våldtagen //GT

IMG_2943
Efter att igår först ha pratat om min text med SVT Debatt, jag skickade dem min första version kl 7, och sen på eftermiddagen hörde GP av sig och ville ha texten de med. Men de ville inte betala.
Jag har tidigare varit dålig på att kräva betalt, men de senaste dagarna har jag liksom blivit lite peppad, fått lite sån jävlaranamma sommin mamma alltid pratat om och jag svarade dem helt enkelt att jag är en frilansande skribent, att jag inte kan skriva gratis för en tidning i deras storlek och att det där ”utrymmet” det tyckte va så ”bra” för mig har jag redan.

Så kom GT och köpte den istället. Så idag kan ni läsa texten där.

Jag tror inte att Gustaf Littorin och hans skolkamrater känner sig smutsiga in i benmärgen, att varje minne av något behöver gnuggas, tvagas bort. Jag tror inte att han känner sig maktlös, på gränsen till obefintlig. Jag tror inte att Gustaf Littorin känner att det antagligen inte finns någon i hela världen han kan prata med om det som hänt. Jag tror inte att han känner sig så ensam att alla ögonpar han möter känns som främlingar som talar annat språk, och inte kan vara i närheten av att förstå. Jag tror inte att det svartnar för hans ögon när han påminns, att han blir yr och vill kräkas, kanske kräks. Jag tror inte att han helst av allt vill uppnå sömn.

Det går inte att kommentera texten där, så vill ni diskutera får ni helt enkelt göra det här.

Ikväll gråter jag inte för att min kille inte är här, utan för att så många far så illa och förnekas

Att vara mobbad innebär en kris.
Någonstans, någon gång, inser du att du är mobbad.
Det kan komma år senare, när en psykolog förklarar att du mobbats.
Eller några dagar efter att huvudet tryckts ner i toaletten.

Men någon gång kommer den, krisen och insikten.
För innan dess: förnekelse.

Det finns mängder av anledningar till förnekelsen.
Som att inte ligga sina föräldrar till last.
Som att inte vilja vara ”den”.
Som att inte vara svag, för ingen ska förlora.

När insikten kommit händer det att en vågar prata om det. Det händer att orken att prata om det finns.
Kanske med en förälder, en rektor, en lärare, någon annan vuxen, eller kanske en vän som finns någon annanstans.

Och det är liksom nu det blir så svårt.
Att först ha förnekat det hela, sen hittat fel och skuldbelagt sig själv.
Jag får inte vara med för att jag har konstiga jeans.
Jag har ingen att vara med för att mitt namn är konstigt.
Det är för att jag inte ser ut som alla andra som de skriker efter mig.
Eller för att min pappa inte har något jobb.

Det är ett helvete att komma till insikt om att en mobbas.

Men helvetet kommer över en igen när det förnekas av andra.
Att det inte hänt.
Att det var ett pojkstreck.
Att det egentligen är avundsjuka.

Eller som på Debatt ikväll.
Där en förälder säger till en kille som berättar om tortyr att hon minsann vet att ingenting händer på Lundsberg.
Då gråter jag. För där sitter han, modiga modiga killen, och vågar berätta och så har en vuxen människa mage att förneka honom hans upplevelser, hans ångest, hans liv.
Du borde tamejfan skämmas männska! Inte för att du skickar dina barn till Lundsberg utan för att du förnekar en ung människa hans rätt till hans historia.

 

Nej Gustaf Littorin, jag tror inte du vet hur det verkligen känns att känna sig våldtagen

Gustaf Littorin, jag tror inte att du vet hur det känns att känna sig våldtagen.

Lundsbergs elevrådsordförande säger att han och hans skolkamrater känner sig våldtagna  efter att deras skola stängt.
Men jag tror inte att det stämmer.

Jag tror inte att Gustaf Littorin och hans skolkamrater känner sig smutsiga in i benmärgen, att varje minne av något behöver gnuggas, tvagas bort. Jag tror inte att han känner sig maktlös, på gränsen till obefintlig. Jag tror inte att Gustaf Littorin känner att det antagligen inte finns någon i hela världen han kan prata med om det som hänt. Jag tror inte att han känner sig så ensam att alla ögonpar han möter känns som främlingar som talar annat språk, och inte kan vara i närheten av att förstå. Jag tror inte att det svartnar för hans ögon när han påminns, att han blir yr och vill kräkas, kanske kräks. Jag tror inte att han helst av allt vill uppnå sömn.
Jag tror inte att Gustaf Littorin känner att han lika gärna kan dö.
Det är klart att det måste vara tråkigt att bli av med sin skola. Jag tycker att varje elev, varje barn, har rätt till sin skolgång. Till sin utbildning. Att Lundsberg stänger blir självklart komplicerat. Vart ska dessa unga människor nu ta vägen? Deras föräldrar jobbar ofta utomlands. Deras terminer har varit planerade i månader, kanske år i förväg. Nu ruckas de planerna.

Ungefär som efter en våldtäkt, kan tyckas. Men det finns en skillnad. De här eleverna, de får nu någonstans att gå. De kommer få en skola. Vissa föräldrar hämtar dem, andra har Gränna erbjudit en plats. De kommer att ha en plats i samhället, vad som än händer.

De kommer nog inte känna sig ohörda, osynliga, eller döende. De kommer nog inte att känna att känna att alkohol, det är ett bra sätt att glömma det här. Eller att det kanske går att tvätta sig länge, länge, för att bli av med det hela. De kommer nog inte att tappa fotfästet när påminnelsen kommer så starkt tillbaka att det enda som går att göra, det är att lägga sig raklång och bara försöka andas.
Nej. De kommer nog inte känna att de lika gärna kan dö.

För att bli av med sin skolplats på sitt internat. Det är inte samma som att bli våldtagen.
Det är något helt annat.
Den som är våldtagen på Lundsberg är den som blev bränd med strykjärnet.

Ingen annan.

Varför jag väljer att publicera hans namn?
Jo, han har i egenskap av Elevrådsordförande skrivit ett uttalande till media.

PS. Lundsberg! jag sitter gärna i er styrelse. Jag har erfarenheter av mobbning och trakasserier, men också av styrelsearbete.