JAG SKRATTAR PÅ MIG!!!!!!

Min mamma har miljoner uttryck och saker hon säger hela dagarna utan att veta om det.
Som när hon svarar i telefonen och säger
– Jaaaa hallåhallåhallååå.

Eller som när hon skrattar hur mycket som helst och utbrister
– Jag skrattar PÅ mig!!!!!

Jag skrattade på mig idag.
Och kanske var det lite tillfället också, när jag i panik packade, precis hade kommit överrens om en lön och sagt ja till ett jobb och kvitterat ut en gammal telefon och hunnit boka tågbiljetter och insett att jag på onsdag inte bara filmar en tv-produktion utan också ska göra det utomhus.
Så jag var väl lite stressad där mitt i allt, men hunden i tratt och väskan halvpackad.
bild

Annonser

EN PR-KUPP ÄR ALLTID EN PR-KUPP

Jaha, så restuarangen DILL var en PR-kupp. Då vet vi det.
Och Tommy Nilsson är bara betald av Marabou/Forsman&Bodenfors.
Och Miss Skinny var ju, precis som ovanstående att greppa efter halmstrået uppmärksamhet.

Men jag kan inte låta bli att tänka på de som inte läser Dagens Media eller Resumé.
De som inte blir uppdaterade på byråernas finurligheter. De som bara ser ett par smala ben och en trigger?
De som inte nås av upplysningen att det bara var hitte-på.

Jag tror att Shout (som reklambyrån som gjort det hela) kunde gjort ett bättre jobb, om de velat, om de faktiskt förstått och pratat med drabbade. De som tänker på mat varje dag, de som mår dåligt när den de är ihop med går ut och springer men de själva inte har lust. De som drabbas av dåligt samvete så fort de ser någon annan lägga upp en svettig gymbild på Instagram. De som inte orkar läsa bloggar längre för att alla bilder är så smala, oavsett om texten ibland säger att alla duger.
Dessutom är inte duga så roligt längre, det är ungefär lika tråkigt som lagom. För duger och lagom är inte perfekt, och det är dit de flesta strävar, även om det begreppet är luddigt i sig. För vad är perfekt? Miss Skinny i mångas fall.

Jag hoppas att en hel drös börjar stötta Frisk&Fri, det verkar vara en bra sak. Men jag hoppas också på lite mer eftertänksamhet från de som skriver under på det här, ansikten utåt, reklambyråer, producenter. Tänk på vad ni sysslar med, för ett gott syfte spelar ibland inte sån stor roll om analysen inte finns.

För försäljningen av Marabou Lakrits kanske går upp några veckor, för vi måste ju prova, nu när alla pratar om det. Och restaurangen DILL fick besökare och de som hann gå dit får halva priset på LIDL’s oxfilé så de säljer lite mer i någon vecka och Frisk&Fri är på några människors läppar ett slag. Men den bestående PR-effekten? Var är den, och hur presenteras den för kunden? Hur blir ”en rolig grej” något mer? De brukar kallas one-shot, vi kör en rolig grej en gång, som inte har så mycket annat med vår kommunikation att göra och ser vad som händer.
Vad händer?
Några skrattar, AIK tar åt sig äran och vrider på det och gör det bättre än originalet, P1 pratar om det och det släpps en video som förklarar allt. Men det känns som att vi går ifrån begrepper Public Relations, vi stryker s:et, det blir en public relation, en gång, ett försök, utan långsiktighet. Vad handlar Tommy Nilssons nästa skiva om? Att vara vit man i svart eyeliner eller är det en skiva med bröllopssånger? Och Miss Skinny, för oss som lyckats förstå att det hela bara var fejk, vad ger det oss?

Jag är så urbota trött på reklambyråer och PR-firmor som tänker kort, som tänker roligt. Som gör någonting för sig själva och klappar sig på axeln ”men alla pratar om det”. Alla bor inte på Twitter, alla lyssnar inte på P1, alla pratar inte om det. Det är du som hör det du själv jobbar med, är intresserad av och lever med.

LÄS OCKSÅ:
Colors of the world
Pelle Tamleht

OM MISS SKINNY INTE VARIT EN PR-BLUFF//ATT KÄNNA SIG TJOCK

Tänk om.

Egentligen är det inte så himla svårt att tänka om. Det verkar ha varit svårare att inte tänka om.
Så många som gått igång på att prata om det här, och bara för att det för en gångs skull faktiskt skrevs ut.
Size Zero-idealet var så tydligt uttalat hos Miss Skinny att det inte gick att slingra sig.

Det går att tala om hur tydligt hela PR-kuppen var, men det är ju en annan fråga, hade det varit en riktig butik hade Kissie varit deras affischnamn, för ingen annan har så rakt ut ansett att du inte passar in om dina lår går ihop. Klädmärken, designers, kedjor gör det, men inte så rakt på, de är lite mer fina i kanten, så att säga.

När HM, Lindex, Gina Tricot och de andra kedjorna anklagas för samma sak vänder de ofta på steken, säger att deras skyltdockor är smala, men att det i butiken finns mängder med kläder i större storlekar. Miss Skinny gjorde inte det, därför kunde vi fortsätta förfäras. Och så hade vi inte trätt på oss deras billiga kläder än heller. Det fanns ingen relation till det hela.

För det är som med lönerna till textilarbetarna. Vi glömmer dem och idealen kedjorna pumpar ut sekunden vi kan köpa ett par jeans för 149 kronor och ”fyndar” en ulltröja för 299. Då glömmer vi att kedjan har så solbrända modeller att de riskerar att få cancer, att alla är mikroskpiskt smala och att de när de ser normala ut är PLUSSIZE och vi glömmer att vi tycker att alla ska ha en lön värdig att leva på.

Det var ju skönt, trots allt, att reklamen bara var en PR-kupp, att det inte var på riktigt. Men ja, det kunde ju lika gärna varit det. Lika gärna som att modellagenturer raggar modeller utanför anorexiakliniker kunde det här vara verklighet, för det är verklighet.

Att ha storlek 24 i jeans garanterar dig inte från att känna dig tjock. När mina lår pressas samman när jag ligger i soffan tänker jag ibland att jag är riktigt fläskig. Det ändrar inte Miss Skinny på. Det hade kanske en riktig kedja, riktiga märken, riktiga kläder gjort på olika sorters kroppar. En ändring på riktigt. Det kanske hade hjälpt.

FACK YOU, FACK YOU VERY MUCH.

Jag har bestämt mig att jag den här gången ska få tummen ur och gå med i facket.

Efter en anställning med 10000kr lägre i lön än min manliga, jämnåriga, likvärdiga kollega, ett ställe med en mobbningssituation och en väldigt konstig kontraktshistoria känns det som det verkligen är dags. Kanske till och med för sent. Av de tre händelserna kanske jag har lärt mig allt och klarar mig själv. Men nu kör vi.

Jag kommer inte från en familj med tradition att vara med i facket. Jag visste tills nyligen knappt hur det funkade, att det inte var samma som a-kassan och att det faktiskt kunde vara till nytta. Jag har helt enkelt litat på att jag är så pass bra på det jag gör att mina chefer, kollegor och medarbetare inte skulle bete sig illa, särbehandla mig eller missgynna mig.
Men så träffade jag en vän som berättade hur hen i månade försökt prata med sin chef, att det aldrig går fram, att ingen verkar bry sig. Och då tänkte jag: nej nu är det baskemej jag som går med i facket och inte bara sitter och grinar på toaletten nästa gång någonting händer på ett ställe jag jobbar på.

Så: kom igen nu Unionen och få hem papprena till mig.
Tack och hej.

NÅT STORT HAR HÄNT!

Jag gick till frissan första gången när jag var 16 år och två månader. Det var precis när jag skulle börja gymnasiet och jag klippte av de två dreadsen som bildats när jag varit i Indien under sommaren, badad i klor-fylld pool och svettats för mycket. Jag gillade korvarna, min mamma gjorde det inte.
När jag gick tillf risören den där gången hade jag med mig en bild på Jill Johnson. Det är första gången jag säger det. För när jag var 16 var inte Jill Johnsson med i ett program producerat av Agnes-Lo Åkerlind och hängde i Nashville med Kakan, nej, då sjöng hon schlagers och jag skulle precis börja på Schillerska jag var tupp i för små t-shirts och utsvängsa manchester-jeans. Jag var inte en Jill Johnson-person, men min mamma tyckte att hon var ”sååå fräck alltså”, så det blev så. Jag gick till frissan med den här i huvudet.
1334168_520_292 jill-179646-318882_368
Skratta ni.
Men nu har Jennie gått och klippt sig. Med mig i huvudet. Det ni. Det är att uppnå nåt.

(Senast jag klippte mig bestämde min vän Charlotte hur jag skulle se ut, jag slutade upp som någon mellanting av hon Hedvig med långa näsan och en Charleston-dansare. Men innan det tog jag en gång med mig ett foto av en tjej som gick i min skola som jag tyckte var tuff. Tänk om hon vetat. Jag rev sönder bilden jag kopierat från hennes blogg sen. Tusen bitar och såpratade jag aldrig mer om det igen. Förrän idag då.)

FREEEEEEEEEDAG

Och jag bara gottar ner mig i någonting jag kan läsa om och om igen.
Tänk om alla ämnen var lika spännande som Palme-mordet. Ja, då hade ju livet varit lite mer spännande.
Jag har kokat kaffe. Det låter som en liten sak, jag förstår, men jag är uppvuxen på dåligt automatkaffe. Nej vi hade inte en dålig automat hemma, men jag har aldrig druckit kaffe hemma. Jag har bara druckit kaffe när jag varit tvungen. För att passa in, bli pigg eller verka lite kool.
Men idag gjorde jag det. I mocca-bryggaren av alla bryggare också. Det börjar bli kallt här hemma, men det tar emot att slå på elementen. Det kan ju vara en varm höst på intåg ändå känner jag. Och någon sa att det är bra att frysa in hösten o svettas in våren. Så jag kör med tjocktröja och raggsockar.
Filter dundrade in i hallen idag. Jag har alla nummer utom två. De har försvunnit någon gång, jag behöver lösa det. Någon gång kommer säkert Filters gamla nummer bli värda en förmögenhet. Det borde alla bra skrivna texter bli.
Jag tror jag ska börja skriva en till bok. Kanske en deckare. Det tjänas det ju pengar på, speciellt i Tyskland. De kan behöva en bra deckare efter Läckbergs verk. Och även nu när deras valrörelse verkar vara så tråkig. Tråkigt med tråkig valrörelse. Valrörelse ska ju vara rafflande, spännande och initierad, ungefär som i Brottet, fast gärna utan kvinnomord. Ja ni fattar.

Bild 2013-09-20 kl. 10.45 #2 Bild 2013-09-20 kl. 14.21