SVAR PÅ KOMMENTAR OM HUR MAN SKALL BEMÖTA DET JAG SKRIVER.

Cecila kommenterade min text i GT idag här på bloggen. Jag firade ett av mina bästa barn som fyllde åtta och hade inte riktigt tid att svara då, men plötsligt infann jag och mina mens-kompisar (mer om detta senare) i en vild diskussion om vad Cecilia skrivit.
Så jag kände att det var viktigt för mig att svara utförligt. Nu gör jag det.

Cecilia skrev:
Hej! Hur skall man kunna bemöta det du skriver? Du är ung (ser det ut om man tittar på ditt foto… ). Jag är femtio plus, arbetar som specialpedagog – uppväxt i en arbetarfamilj och aktiv i kvinnorörelsen under 80- talet… Jag läser dina artiklar och blir så ledsen – så mycket sorg, ilska och så lite tilltro till människor. Vår önskan då var inte en ökad segregering 💡utan en värld där människor bedömdes utifrån son kompetens och inte sitt kön. Sorgligt att läsa dina krönikor som bara fokuserar på männens framträdande positioner och inte på hur kvinnor tar för sig. För tyvärr måste jag säga har er generation en väldigt tillbakalutad inställning – klaga går bra – men gör nu något? Skiver en artikel? Säger något? Uppfostrade i ett samhälle där ni fick allt serverat – och vad gjorde ni? Media fullt av kränkande kvinnobilder, tv – serier etc. Vi som levt denna tid har upplevt en tillbakagång – men du kritiserar oss för detta… Aj,aj sorgligt…

Hej Cecilia!
Tänkte svara på dina frågor och funderingar en och en.
Hur ska man kunna bemöta det du skriver?
Jag tycker att du bemött det hela ganska bra i din kommentar här.
Du skriver Du är ung… 
Jag är 26 år. Det är ungt för mycket, men gammalt för mycket.
Du läser mina texter och blir så ledsen. 
Jag blir ledsen av att du blir det. Jag hade hoppats att du som kämpat och varit en del av kvinnorörelsen skulle tycka att jag fortsätter den kampen du själv varit en del av.
Jag undrar också varför du inte är en del av den längre.
Du skriver att jag bara fokuserar på männens stora roll och inte kvinnornas
Det kan jag ta åt mig av, du har rätt. Jag bör oftare lyfta fram kvinnor, men jag tycker att det är viktigt att belysa männens privilegium. Jag är inte nöjd. Jag tycker inte att jämställdheten är på en nivå som vi ska vara nöjda med. Jag ser ett ständigt kvinnoförtryck och jag känner mig själv förtryckt ofta, för att inte säga dagligen. Jag tycker att det är viktigt att vi belyser hur mycket männen får gratis, och hur vi kvinnor ständigt står minst ett steg bakom.
Du skriver att min generation har en tillbakalutad inställning  att det går bra att klaga, men du undrar om vi gör någonting.
Ja, det tycker jag att vi gör. Om vi pratar om hela generationen kvinnor så har en i min generation startat Rättviseförmedlingen, ett himla bra maskineri. Jag har vänner som är komiker, läkare, journalister, ensamstående mammor. De står upp varje dag, kämpar och vägrar vika sig. Själv så skriver jag artiklar, för det är det jag kan. Men jag har också jobbat med att stödja och stötta unga tjejer, jag spelar skivor, undervisar tjejer i DJ-teknik och debatterar könsroller, jämställdhet och feminism. Där tycker jag verkligen att jag gör någonting. Vad mer skulle du önska att jag gjorde?
Du skriver att vi fått allt serverat. 
Det kan jag inte hålla med om. De flesta jag känner kämpar åt själva helvete. Mot arbetslösheten, mot maktlöshet, mot förtryck.
Du skriver slutligen att ni som levt denna tid har upplevt en tillbakagång och att jag kritiserar er för det. 
Jag förstår inte. Var har jag kritiserat dig Cecilia?
Jag har skrivit om ett TV-program som marknadsförs med en fråga som lätt upplevs som en kritik. Var i min text kritiserar jag dig? Det har blivit en tillbakagång, det har det. Män har mer makt, mer pengar, fler jobb. Kvinnor har det sämre, kvinnor mördas. Men i det ligger det en kritik mot patriarkalet, inte mot dig.
Om du syftar mot att du var en del av en kvinnorörelse på 80-talet som var Fittstims-feminismen så tycker jag det är sorgligt att du inte kan se dig som en del av samma rörelse. Jag ser mig som en del av den rörelsen, en fortsättning. Men många gånge rupplever jag att de som var 26 för 10-15 år sedan inte ser att min kamp är den samma. Det är det som är sorgligt. Inte jag. Jag kämpar bara vidare. Tar kampen vidare. Annars kunde vi lagt av när vi fått rösträtt. Då kunde vi vart nöjda.
Jag är inte nöjd.

HAR FEMINISMEN SPÅRAT UR?

Skrev lite för GT Kultur idag (ja, vi kan prata länge om allt tveksamt den tidningen gör och skriver, men Kultursidorna är lite undantagna.)
Tänk om feminismen skulle spåra ur. På riktigt liksom.
Om vi hade kvinnor som var högre avlönade än män, satt i fler styrelser, våldförde sig på män.
Tänk.
Nu är det inte så. Det är tvärtom.
Jag läser under #mörkertalet och tänker på de som ingår i #mörkertalets mörkertal. De som inte ens orkar/vågar/kan berätta när andra berättar. De som tänker på vad föräldrar ska göra, vad kompisar ska tycka, vad andra ska säga.
Tänk om feminismen spårat ur. Tänk om världen varit bättre.

TA HAND OM DIG

Fick ett ryck och infann mig på eko-hyllan i mataffären.
Jag försöker köpa eko-grönsaker och sånt oftast, men lite väl ofta får halvtidsplånboken styra och det blir långfärdstomater och miljöbovs-lime. Jag skäms lite när jag radar upp mina eldorado-varor på bandet, men försöker tänka att det bara är för nu. Att det blir andra bullar sen. När jag har ett fast jobb och sånt. När jag inte går på tre-månaders-projekt och får borsta ihop det som finns.
Men igår kunde jag inte hålla mig, jag gick loss på shampoo och deo och hela faderuttan.
Nu luktar jag lavendel under armen och känner mig frisk som en nötkärna.
Vad enkelt det var. Ska nog omvärdera här.
Det var ungefär det.
Nytt nyårslöfte: ta hand om dig, ta hand om andra, köp eko. (ja, jag är copywriter, och ja, ni kan låna meningen om ni vill)

2013 PHOTOBOOTH

Okej, blev visst bara från oktober, gu va trist.
Evert bet mig i fingret.
Bild 2013-10-29 kl. 17.26 #2
Jag sportade öppen mun, stora tänder och peace-tecken.Bild 2013-10-30 kl. 18.23 #4
Stora tänder och stor hatt. Ganska stor näsa också.Bild 2013-11-11 kl. 21.34 #2
Stora glasögon, mindre hatt, fin tavla.
Bild 2013-11-12 kl. 17.47
Gullig hund, ullig tröja, trött blick.
Bild 2013-11-16 kl. 13.14
En perfekt keps, stöddigt tuggummi och irrig blick.Bild 2013-11-21 kl. 16.36
Yoga och någon slags Lisa-inspirerad sjalett.
Bild 2013-11-21 kl. 21.13
Billiga lakan och dödstrött.
Bild 2013-11-29 kl. 14.08
Sjuk och finnig.
Bild 2013-11-30 kl. 15.35
Trött och sliten. Den där tröjan alltså. 65 kr på Myrornas. Har burit den ca varje dag sen dess. Det är sant. Bild 2013-12-04 kl. 09.49
Galet stora näsborrar. De där lakanen hängde visst med ett tag. Kanske pga vi ej har tvättmaskin i sthlm. Bild 2013-12-18 kl. 14.47
Och idag. Tänkte föreviga mitt hår, det kändes bra, såg sämre ut än känslan dock. Bild 2013-12-28 kl. 13.15

INGEN KAN TA IFRÅN DIG DIN HJÄRNA

Emmy sa det igår, eller OKEJ, hon sa typ det. Hon sa att jag alltid kommer att kunna skriva. Och så sa hon att jag kanske bara skull lägga ner det här med att söka jobb ett tag för det gör allra mest bara ont att få nej hela tiden. Det är så fruktansvärt nedbrytande att söka jobb som en tror en kanske har en liten chans att få och sen så blir det inte så ändå.
Så nu slutar jag med det ett slag tror jag. Ska bara skicka ett mail till.
Sen: Januari. Då ska jag bara skriva. För det kan ingen ta ifrån mig. Emmy har rätt.

PACK MY BAGS AND LET’S GET MOVING

Klockan är 11:23 och jag sitter och tittar ut över Göteborg. Från andra hållet. Från Hisingen.
Jag har bar två dagar kvar att jobba nu, den 27e och den 30de. Sen är det över, igen.
Nu väntar jag bara på gårdagens tittarsiffror. Jag vill jubla över det tomma kontorslandskapet så jag hoppas att de är höga och imponerande.
Jag lyssnar på min spellista som jag döpt till Perfekt. Det är ordet jag använt mest sen april 2011. Ibland känns det utnött, men ibland inte. Jag försöker att minska användandet, men det är svårt. Det har liksom satt sig. Det är som med verkligen. Verkligen säger jag verkligen alldeles för mycket. På slentrian.
Det är så mycket som händer på slentrian tänker jag, så mycket som bara sker, och det verkar sällan finnas någon egentlig förklaring till mycket. Jag brukar tänka att jag får skylla mig själv, men orkar ibland inte med mig när jag hör hur jag låter som Katrin Zytomierska i sann reda-sig-själv-anda. Det är klart att jag har mig själv mycket att skylla. Men omvärlden runt omkring påverkar, varesig jag vill det eller inte. Ganska svårt att påverka är det också oftast.

Inför nästa år tänker jag lova en massa. Jag tänker strunta i att jag så ofta tänker att jag inte ska lova något för att det är svårt för någon så flyktig som jag att hålla saker, men nu ska jag lova så att hjärtat brister.

Jag ska stå närmre mig själv. Säga till när jag blir ledsen, eller arg, eller irriterad, eller glad för den delen också. Jag ska tala ur det obefintliga skägget med andra ord.
Och så ska jag skriva. Hela tiden. Här och på papper och i block och på tavlor. Jag ska skriva dagbok, blogg, krönikor och TV-idéer. Jag ska sluta tänka att jag redan skrivit det bästa jag haft att ge när jag var 22. 26 är inte sån big deal ändå, och jag är fortfarande ganska ung.

Det var det. Nu hoppas vi att vi tickar på över 200 000 tittningar för gårdagens program och sen tar vi jul. Jag kommer inleda morgondagen med att laga frukost, servera den och diska bort resterna på en frukost för de som inte har någon att fira med.
God Jul

ÄR DU INTE GO O GLA GUBBE O VIT ÄR DU INGET FÖR OSS//ÅRETS GÖTEBORGARE

Årets Göteborgare är utsedd.
Vinnare är Lasse Kronér.
Vi lämnar honom personligen och pratar om det hela i stort tycker jag.

Jag räknade lite. Det visade sig att 16 män har blivit utsedda till Årets Göteborgare och 6 kvinnor.
Sen 1993 har Goteborg&CO, SR och GT prisat 73% män och 27% kvinnor.
Av dessa har fyra (Dudamel, Tregaro, Selimovic, Nigar Ibrahim) haft annan etnisk bakgrund än svensk.
Av de 22 personer som valts till årets Göteborgare har alla utom en egna wikipedia-artiklar. Den enda som saknar är Nigar Ibrahim, den kvinna som vann priset 2009 med motiveringen ”Nigar Ibrahim arbetar med framtidens göteborgare. För att Göteborg ska bli en integrerad stad där människor respekterar varandra. Många har fått stöd och hjälp av henne att hitta rätt väg i livet och vardagen. Några av dem är hjältar som för budskapet om respekt, jämställdhet och kärlek vidare. Nigar Ibrahim har en viktig roll i att göra en bra stad bättre vilket gör henne till en god ambassadör för Göteborg och en värdig Årets Göteborgare 2009.”

Den kanske bästa pristagaren har alltså inte ens en Wikipedia-artikel. Hon beskrevs också i GT som den minst kända pristagaren genom tiderna. Och de verkar ju stämma, när ingen ens orkat skriva en wikipedia-artikel om henne.

Kvinnor och invandrare ska inte göra sig besvär. Det är vad det utstrålar.

Den nya bild som Goteborg&CO vill ta fram (ja, jag har suttit i möte om det här), av annat än räkor och goa gubbar motarbetas av dem själva.
GT som tidning kunde ju använt sig av sin egen serie där de uppmärksammar Göteborgare med olika bakgrunder som underlag.
SR borde också veta bättre.

Nästa år kanske ni kunde välja någon annan. Se utanför boxen kanske.