SVAR PÅ KOMMENTAR OM HUR MAN SKALL BEMÖTA DET JAG SKRIVER.

Cecila kommenterade min text i GT idag här på bloggen. Jag firade ett av mina bästa barn som fyllde åtta och hade inte riktigt tid att svara då, men plötsligt infann jag och mina mens-kompisar (mer om detta senare) i en vild diskussion om vad Cecilia skrivit.
Så jag kände att det var viktigt för mig att svara utförligt. Nu gör jag det.

Cecilia skrev:
Hej! Hur skall man kunna bemöta det du skriver? Du är ung (ser det ut om man tittar på ditt foto… ). Jag är femtio plus, arbetar som specialpedagog – uppväxt i en arbetarfamilj och aktiv i kvinnorörelsen under 80- talet… Jag läser dina artiklar och blir så ledsen – så mycket sorg, ilska och så lite tilltro till människor. Vår önskan då var inte en ökad segregering 💡utan en värld där människor bedömdes utifrån son kompetens och inte sitt kön. Sorgligt att läsa dina krönikor som bara fokuserar på männens framträdande positioner och inte på hur kvinnor tar för sig. För tyvärr måste jag säga har er generation en väldigt tillbakalutad inställning – klaga går bra – men gör nu något? Skiver en artikel? Säger något? Uppfostrade i ett samhälle där ni fick allt serverat – och vad gjorde ni? Media fullt av kränkande kvinnobilder, tv – serier etc. Vi som levt denna tid har upplevt en tillbakagång – men du kritiserar oss för detta… Aj,aj sorgligt…

Hej Cecilia!
Tänkte svara på dina frågor och funderingar en och en.
Hur ska man kunna bemöta det du skriver?
Jag tycker att du bemött det hela ganska bra i din kommentar här.
Du skriver Du är ung… 
Jag är 26 år. Det är ungt för mycket, men gammalt för mycket.
Du läser mina texter och blir så ledsen. 
Jag blir ledsen av att du blir det. Jag hade hoppats att du som kämpat och varit en del av kvinnorörelsen skulle tycka att jag fortsätter den kampen du själv varit en del av.
Jag undrar också varför du inte är en del av den längre.
Du skriver att jag bara fokuserar på männens stora roll och inte kvinnornas
Det kan jag ta åt mig av, du har rätt. Jag bör oftare lyfta fram kvinnor, men jag tycker att det är viktigt att belysa männens privilegium. Jag är inte nöjd. Jag tycker inte att jämställdheten är på en nivå som vi ska vara nöjda med. Jag ser ett ständigt kvinnoförtryck och jag känner mig själv förtryckt ofta, för att inte säga dagligen. Jag tycker att det är viktigt att vi belyser hur mycket männen får gratis, och hur vi kvinnor ständigt står minst ett steg bakom.
Du skriver att min generation har en tillbakalutad inställning  att det går bra att klaga, men du undrar om vi gör någonting.
Ja, det tycker jag att vi gör. Om vi pratar om hela generationen kvinnor så har en i min generation startat Rättviseförmedlingen, ett himla bra maskineri. Jag har vänner som är komiker, läkare, journalister, ensamstående mammor. De står upp varje dag, kämpar och vägrar vika sig. Själv så skriver jag artiklar, för det är det jag kan. Men jag har också jobbat med att stödja och stötta unga tjejer, jag spelar skivor, undervisar tjejer i DJ-teknik och debatterar könsroller, jämställdhet och feminism. Där tycker jag verkligen att jag gör någonting. Vad mer skulle du önska att jag gjorde?
Du skriver att vi fått allt serverat. 
Det kan jag inte hålla med om. De flesta jag känner kämpar åt själva helvete. Mot arbetslösheten, mot maktlöshet, mot förtryck.
Du skriver slutligen att ni som levt denna tid har upplevt en tillbakagång och att jag kritiserar er för det. 
Jag förstår inte. Var har jag kritiserat dig Cecilia?
Jag har skrivit om ett TV-program som marknadsförs med en fråga som lätt upplevs som en kritik. Var i min text kritiserar jag dig? Det har blivit en tillbakagång, det har det. Män har mer makt, mer pengar, fler jobb. Kvinnor har det sämre, kvinnor mördas. Men i det ligger det en kritik mot patriarkalet, inte mot dig.
Om du syftar mot att du var en del av en kvinnorörelse på 80-talet som var Fittstims-feminismen så tycker jag det är sorgligt att du inte kan se dig som en del av samma rörelse. Jag ser mig som en del av den rörelsen, en fortsättning. Men många gånge rupplever jag att de som var 26 för 10-15 år sedan inte ser att min kamp är den samma. Det är det som är sorgligt. Inte jag. Jag kämpar bara vidare. Tar kampen vidare. Annars kunde vi lagt av när vi fått rösträtt. Då kunde vi vart nöjda.
Jag är inte nöjd.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s