SVAR PÅ (ETT ANNAT) TAL

Det finns inget jag tycker är roligare än att skriva.
Att säga att någonting gör en hel är cirka det töntigaste jag vet, men jag är bra nära att uttrycka mig så när det kommer till att skriva.
Egentligen kan det vara att skriva vad som helst. Utom dikter.
Jag har nog bara skrivit en dikt i hela mitt liv. Den handlade om Amerika (som jag inte besökt, bara sett i Utvandrarna typ) och lät ungefär såhär:
Titta ut genom ditt fönster,
en blomsteräng du ser,
det är Amerika det.

Ja, ni förstår, det är inte diktandet jag pratar om när det handlar om att skrivandet gör mig hel. Det är något annat.
Som att skriva ursinnigt och få svar.
Även om jag anser att svaret P3’s programchef gett mig är lite bortom målet.
Att program utan UTTALAD nyhets- och aktualitetsprofil inte är det jag pratar om.
Han duckar helt enkelt.
Den vita mannen duckar undan kritik kring att vita män inte kan vara de enda som rapporterar, analyserar och fördjupar nyheter och aktualiteter under ett valår.
Jag ska svara honom.
För det gör mig hel. Eller ja, det är åtminstone min plikt.

DET SOM BARA VILLE UT

Det som Emmy bad mig vänta med.
Här är det.
Supervalåret är det vita män som gäller. 

Som vanligt emottages kommentarer glädjeligen här nedanför.

Hittills har den stora reaktionen kommit från ett troll som ville prata mycket om #förtrycket och en annan tyckte att det var jag som kunde ses som rasistisk och ofeministisk när jag såg kön+färg.

När folk säger att jag är en sån som vill döda/förbjuda män brukar jag ofta fundera över hur det hade varit om det var så. Jag vill det ju inte, men tänk om.
Allt jag vill är ju att föra in andra perspektiv i nyhetsfördjupningen. Det tycker jag är viktigt.
Och trots att jag mött motstånd så mycket, så ofta, förvånar det mig fortfarande när andra inte förstår, när det blir upprörda känslor över viljan att ta in FLER perspektiv. Inte färre.

NU! NU! NU!

Ungefär som bandet NoNoNo, men inte riktigt samma.
Allt ska altid gå så snabbt.
Eller en del saker, jag kan gilla att läsa en bok långsamt, men det mesta andra: huxflux färdigt!
Därför glömmer jag ibland att jag kan höra av mig med mina texter till tidningar, jag slänger upp dem här istället och får 400 trevliga besökare.
Idag lade jag band på mig, eller Emmy lade band på mig. Hon sa åt mig att va lugn.
LUGN
skrev hon i versaler på Facebook-chatten, och jag tänkte att så mycket har blivit så mycket bättre i mitt liv sen jag började lyssna på henne så jag gjorde det idag med. (bland annat påminner hon mig om att vara trevlig och det försöker jag med numera)
Nu blir det istället en lång väntan till torsdag då min text publiceras hos GT Kultur.
Men det kanske det är värt ändå.
Även om det är skönare att bara trycka på send och sen se det på skärmen, tillgängligt för alla.

EGENMÄKTIGT FÖRFARANDE

Idag har jag läst, det gjorde jag igår också, men idag blev jag klar med Egenmäktigt Förfarande.


Jag hade länge tänkt att låna boken på biblioteket, men eftersom jag aldrig kom mig iväg dit var det lika bra att köpa den.
Sagt och gjort, igår köpte jag den i bokaffären nere i mitt område (jag försöker hålla mig så nära hemma som möjligt, det vore roligt om stadsdelen blev mer än Condecco och söndagsmiddagar för 89:-. Så jag gynnar helt enkelt de i närområdet.

I alla fall, nu är den läst.
Jag uttryckte mitt motstånd ganska tidigt, jag smsade Cecilia om att jag inte riktigt visste vad jag kände.
Det är nackdelen med att dra ut på ett bokköp, alla andra har tyckt någonting.
Och ska jag vara ärlig är jag trött på äldre-erkända-män-vs-unga-ambitiösa-kvinnor-som-förlorar-sig-romaner.
Det första som slår mig är att jag konstant slungas tillbaka till 30-40-talet och plötsligt dyker det upp en mobiltelefon. Det irriterar mig. Jag kanske borde ta det som att kärlek är oföränderlig, men det är svårt. Så där besatt förälskad går det att vara  oavsett tidsålder. Kanske betedde sig dinosaurierna på precis samma sätt. Det är visserligen svårt för mig att veta just det där om dinosaurierna.
Det blir en sån där bok jag inte släpper, men konstant tänker att jag borde sakta ner takten på läsningen. Jag ville liksom dra ut på det, hinna tänka mer, men när jag kunde lägga den ifrån mig var jag någonstans ändå mätt. Jag hade nog inte orkat läsa mer om mig själv.

För så är det.
Jag har varit precis sådär kär som Ester är i boken. Jag har gått varv efter varv efter varv runt kvarter för att se om personen som bor där inne bara kanske skulle ta en promenad. Jag har suttit i trappen mitt emot och väntat tills det tänts i trappan på andra sidan gatan bara för att förstå att det är någon av personens kanske 15 grannar som är på väg ut.
Jag har erbjudit allt, min kropp eller bara en omgång TV-spel.
Och jag har fått nej, men ändå hört av mig igen.

Jag har varit Ester. Fast kanske inte så stark ändå, jag har förlorat mig mer. Jag har aldrig klarat av att anklaga någon för egenmäktigt förfarande. Jag har snarare sagt att ”du kan ju höra av dig när du vill” och sen gått med hoppet som en brosch på jackan.

Och visserligen är det fantastiskt skönt med igenkänning, men åh vad lyxigt det vore att läsa något om en helt skrupelfri kvinna.

Nu tänker jag låna min vän Sebastians ord:
”För den som är kär fungerar varje kärleksskildring som ett horoskop.”
Och för den som heter Emerentia går det bra att läsa vilken sida som helst i Egenmäktigt förfarande för att känna sig träffad och analyserad. 

SKRIVARFEJS

Bild 2014-02-18 kl. 12.06

Här försöker jag se ut som att jag funderar på något. Det gjorde jag ju ca 15 sekunder innan fotot togs, och kanske såg jag ungefär såhär ut då. Antagligen inte. Det går ju inte att ta omedvetna bilder i photobooth, så resultatet blir helt enkelt vad jag gör det till.
Men det mest intressanta i bilden är ändå (förutom ringarna under ögonen) mitt hår.
Det hade idag inte tvättats sen fredag morgon. Det är otroligt mitt nya organiska schampoo, nu får jag tvätta det bara för att tvätta det, inte för att är smutsigt.
Min mamma tycker att jag ska hålla koll på No Poo, men jag hänvisade till detta mirakulösa schampoo och slapp.
Förutom att idag skicka in min bok till Cecilian har jag också skrivit lite frilansjobb, och sett klart House of Cards.
Är det dags för True Detective nu undrar jag, men jag är inte så sugen på fler män just nu.
Jag vill ha fler kvinnor i mitt liv.
De har alltid varit en bristvara.
Jag har varit en sån som prioriterat männen i mitt liv. Pojkvänner, killkompisar, pappa.
Det är först nu senare som jag insett att männen ändå kommer dö först, så eftersom jag har problem med både yngre män och med ensamhet är det ju dags att satsa på tjejer.
Gärna i både serie-format och i verklighet då.
Jag börjar nu med de senaste avsnitten av GIRLS. Trots att den inte kommer under mitt skinn på det braiga sättet.

GENERATION Y

Jag tillhör visst den.
Men jag måste googla lite ändå.
Trots att jag skrivit om det i min bok (som jag skickade in på runda 2 idag!!!).
Och kallat den Generationsromanen.

Jag har blivit tillfrågad att skriva i en antologi om just Generation Y.

Tydligen är det stora med Generation Y internet, i alla fall enligt Wikipedia.
Jag använder internet hela tiden.
Men tycker det är lite skönt att vara utan det ändå, om det är jag som valt det.

Enligt SvD är Generation Y det här:
Generation Y surfar mellan stilar, experimenterar med olika identiteter och kan tillhöra olika subkulturer, allt beroende på vilket humör man är på när man vaknar på morgonen.

Jag vet inte jag, jag tittar i garderoben och känner att det hänger samma svarta klänningar där som alltid.
Jag får fortsätta fundera.
Sen kan jag skriva.