LYCKAN I ETT NAGELLACK

Bild 2014-04-26 kl. 19.02 #5

Aldrig förstått uttrycket att tillbedja porslinsguden, tycker liksom att det låter vulgärt på ett trist sätt. Inte för att det inte är vulgärt att tillbringa hela dagen med stor hink som luktar hundmat framför ansiktet.
Så, efter nu ha fått i mig tre skivor vitt formbröd med vallmofrön på insåg jag att jag i alla fall har världens finaste nagellack.
Något att glädjas över i alla fall.

LÄR KÄNNA DIG SJÄLV – SVARA PÅ EN ENKÄT

Jag försöker ta mig igenom SIFOs enkät om medievanor, bara det att den är 30 sidor tjock och skittråkig.

Så istället stal jag en från Sandra och gör min egen kvalitativa Gallup.

jag gillar att läsa, skriva, prata. Och gosa med min hund.
jag sjunger på en fras av en låt jag hittat på men aldrig gjort något av.
jag älskar skriva. Tangentbords-smattret, rispandet av en bra penna mot pappret. Känslan av att öppna en ny skrivbok och det faller ut små klisterlappar och en vår ta bort det där snöret och lägga det längst fram och sen bara: börja om.
jag är inte speciellt bra på sticka. Jag vill verkligen, men ack så pilligt på ett sätt jag inte riktigt manövrerar känner jag. Borde lära mig ordentligt, behöver ju minst en halsduk per år och att göra den själv vore ekonomiskt.
jag föredrar förrätt framför dessert.
jag tycker om mustascher -snälla låt mustaschen vara kvar trots att hipsterskägget försvinner!
jag är beroende av pyschvatten. Att köpa en kolsyremaskin kändes först som en onödig lyx, men jag klarar mig inte utan den. Kanske borde montera in en riktig kran. Fast det kanske är dyrt? Jag måste kolla upp det där känner jag.
jag har på mig  ett svart nattlinne som inte får mig att känna mig sexig, men fri. Fri är bättre än allt.
jag dricker vi kan dela upp det. Hemma: pyschvatten. Ute: pastis, bloody mary, cava
jag lyssnar på Veckans Viktigaste Intervju. Mest för att jag intresserade mig för kokain-historien med Kringlan, hans nya åsikter och att jag själv tänker att jag nog vill göra barnprogram i framtiden.
jag blir arg på att många svenska politiker är så mjäkiga. Att många inte inser vikten av mångfald. Att jag själv är lat och inte ringer nya människor utan kör på i gamla hjulspår.
jag är rädd för väder. Så opåverkbart, att vara mitt i en tyfon får mig att känna mig så maktlös. Samtidigt som det var häftigt. Jag går gärna ut i regnet, står på klippan när det stormar, badar när det spöregnar, men när helvetet verkligen är där: då är det lite väl mäktigt.
jag önskar mig en sån Hövdig cykelhjälm, en uppblåsbar som inte får mig, som den tönt jag är, att känna mig töntig.
jag är pinsamt dålig på att vara tyst.
jag är uppväxt i Göteborg, på första toppen av en lång gata som när vi dragit upp cyklarna hela vägen upp kändes som avgrundslång, längst där nere låg döden och därför cyklade vi bara till första puckeln och tvärnitade utanför vårt hus.

 

VAR ÄR POLITIKERNAS FÖRDÖMANDE?

Att SverigeDemokraterna inte fördömer är väl egentligen inte direkt förvånande tänker ni, även om en kanske trott det lite i alla fall med tanke på hur de låtsats städa upp. Dock verkar det mer vara en städning ala Emerentia 6 år då allt hemma hos kompisen Oscar åker in i lådan under sängen, litei garderoben och med under täcket i sängen. Men vi försökte i alla fall.

Men när jag scrollar igenom twitterflödet #granskning igår lyser de med sin frånvaro, blåsipporna.
Enda gången de säger till är när de säger att de ser fram emot nästa veckas granskning av vänsterextremisterna.
I min artikel på Nyheter24 efterlyste jag det parti som först pratar om nazismen i riksdagen.
Det verkar vara ganska långt bort.
Eller kanske till efter valet om F! tar sig över spärren.
Jag har letat så gott jag kunnat. Politiker som reagerat ska självklart in på listan de med. Men antalet tysta är skrämmande.

Richard Jomshof fokuserar hellre på Islam: (Retweetas också av Markus Weichel)
Skärmavbild 2014-04-24 kl. 09.44.43
Kent Ekeroth skriver hellre om hur mångkulturen berikar än hur nationalisterna mördar:Skärmavbild 2014-04-24 kl. 08.57.11
Erik Almqvist och Josef Fransson retweetar Niklas Svensson
Skärmavbild 2014-04-24 kl. 08.57.46
Erik Almqvist retweetar också Timbros Johan Lundberg och och ser fram emot granskningen av Vänsterextremisterna.
Skärmavbild 2014-04-24 kl. 08.57.57
Paula Bieler mår illa av attacken mot Fidel Ogu, men skriver inget om programmet.
Skärmavbild 2014-04-24 kl. 09.11.04
Hjältefiguren Mannen på gatan  (med blåsippa på tröjan) tycker att det värsta med ”nationalisterna” i  Uppdrag Granskning är att de beter sig som ”kriminella invandrargäng”. 
Skärmavbild 2014-04-24 kl. 08.52.23Skärmavbild 2014-04-24 kl. 08.52.42
Allra mest poppis att retweeta känns (säger känns pga räknade ej utan fick en uppfattning av) det som att denna tweet varit:
Skärmavbild 2014-04-24 kl. 09.19.46 Skärmavbild 2014-04-24 kl. 09.19.39

Listan på futtighet är milslång:
Linus Bylund, SD, skriver ingenting
Camilla Jonasson, SDU Dalarna, skriver ingenting
Anton Stigermark, utskottledare SDU, skriver ingenting
Dennis Dioukarev, SD Kronoberg Östra, skriver ingenting
Josefin Helander, kandidirar till Riksdagen, skriver ingenting
Angelika Bengtsson, SD#30 på riksdagslistan, skriver ingenting,
Johan Nissinen, SD Jönköping, skriver ingenting
Annie Lööf, C, skriver ingenting
Birgitta Olsson, FP, skriver ingenting
Mikael Gustafsson, EU-parlamentariker för V, skriver ingenting
Maria Abrahamsson, M, skriver ingenting
Martin Solberg, Grön Ungdom mår fortfarande illa.
Morgan Johansson, S, skriver ingenting
Alexander Bengtsson, MUF, vill ha skarpare straff.
Victor Ahlén, SSU, fördömer
Barn- och Ungdomsminister Maria Larsson, KD, skriver ingenting
Carl Bildt, M, skriver ingenting
Veronica Palm, S, skriver inget om programmet men att nazisterna enligt aftonbladet får bombutbildning
Fredrik Federley, C, skriver ingenting
Maria Ferm, MP, skriver ingenting
Rosanna Dinamarca, V, skriver ingenting
Jens Holm, V, skriver ingenting
Carolina Szyber, KD, skriver ingenting
Ylva Johansson, S, skriver ingenting
Max Andersson, MP, skriver ingenting
Wiwi-Anne Johansson, V, skriver ingenting
Cecilia Dalman Eek, S, skriver ingenting
Agneta Börjesson, MP, skriver ingenting
Henrik von Sydow, M, skriver ingenting
Ilona Waldau, V, skriver ingenting
Mehmet Kaplan, MP, skriver ingenting
Anna Kinberg Batra, M, skriver ingenting
Mats Pertoft, MP, skriver ingenting
Rickard Nordin, C, skriver ingenting
Tomas Tobé, M, skriver ingenting
Desiree Pethrus, KD, skriver ingenting
Fredrik Lundh Sammeli, S, demonstrerade i Luleå mot nazismen.
Katarina Brännström, M, berömmer Janne Josefsson genom att retweeta att Niklas Svensson är glad att Josefsson kommer till Barpol dagen efter.
Staffan Danielsson, C, skriver ingenting
Monica Green, S, skriver ingenting
Cecilia Widegren, M, skriver ingenting
Jan Ericson, M, skriver ingenting
Christian Holm, M, skriver ingenting
Johan Forsell, M, skriver ingenting
Lena Hallengren, S, skriver ingenting
Jessica Rosencrantz, M, skriver ingenting
Christer Nylander, FP, skriver ingenting
Pernilla Gunter, KD, skriver ingenting
Adam Cwejman, FP, skriver ingenting
Integrationsministern Erik Ullenhag, FP, skriver ingenting
Morgan Johansson, S, skriver ingenting

JAG VET ATT JAG HAR RÄTT, BARA DET ATT NÅGRA SOM HAR FEL OCKSÅ HÖRS

Skärmavbild 2014-04-24 kl. 08.15.26
Det är egentligen inte så svårt att skriva när en vet att en har rätt. Men att formulera sig utan att det låter som en ointressant lärare under en oinitierad lektion är en annan.

Det hela går att läsa här.

Det tillhör historien att jag är vit, likblek ofta, (en lärare i gymnasiet sa en gång till mig att jag hade tur som hade mina blå ögon, men att mitt namn och hårfärg var problematisk för mig, att jag lätt kunde tas för att inte vara så svensk som jag var. Det var samma lärare som berättade vad för fel Somalierna gjorde som inte fick jobb och som mer än gärna pratade hud- hår- och ögonfärg som något vetenskapligt.) I andras verklighet har nazismen och rasismen funnits som ett kantband hela livet. För mig är det inte så. Den är inte riktad mot mig, men jag hör den mot andra.
Som lärarvikarien jag skriver om,
eller han vars efternamn började på B, vi kan säga att han egentligen hette Calle Bengtsson, men kallades för Calle Bajsbrun bara för att han inte var lika ljus som oss andra.
Rasismen i dess första led drabbar inte mig.

Men den drabbar mina vänner och då kan jag inte hålla käften.
För vi hade lovat att berätta vad nazismen leder till.

 

ATT FÖRSVINNA

Det har liksom alltid förundrat mig, hur det vore att bara försvinna.
Hur det skulle kännas att bara bestämma sig för att inte svara, inte kontaktas, inte närvara.
Därför ser jag på Saknad och läser om folk som vaknar ur koma och pratar svenska trots att de är amerikaner egentligen.
Det fascinerar så mycket.
Ibland önskar jag att jag kanske kände mindre ansvar och själv bara försvann.
Men det går ju inte, inte på riktigt.
Men det händer något med en när en tänker så, hur skulle det vara egentligen?
Personer vi minns men inte längre känner eller ens vet någonting om. Personer vars namn försvunnit ur huvudet trots att de sitter bredvid en på skolfotot i sexan.
Någon som inte längre är.

FRÅN SHANGHAI OCH TILLBAKA

nudelklocka
Jag har aldrig varit bra på tidskillnader. Blivit sur på vänner som verkat trött när jag varit pigg men glömt att jag bott i New York och de i Sverige, eller inte förstått varför min pappa trott att något allvarligt hänt när jag ringer honom mitt i natten, men det bara var ett vanligt hej-hur-mår-du-samtal men jag glömt att tiden är annorlunda i Indien är här.

Samma är det nu. Jag ringer Love prick 00:00 och sjunger födelsedagssånger men förstår inte riktigt varför han svarar med företagsnamnet först. Fast då var klockan visst 6:30 i Shanghai och han hade jetlag.

Det är som att tiden går långsammare när en är i två olika länder, som att tidszonerna gör det hela värre. Att inte ens vara i samma tid samtidigt. Det kan göra mig snurrig, det blir som ett existentiellt experiment. Har han upplevt det jag ska uppleva tidigare än jag gjort? Tänk hur det han gör där påverkar min dag i förväg. Och sånt.
Åh jorden snurrar så fort att det ibland ens är svårt att tänka alls.
Så jag försöker att inte göra det så mycket,
jag går ut med hunden, skriver ner namn och platser och händelser, spionerar på alla i parken utanför fönstret och skrattar åt en 10 meter lång nudel Love tydligen fick i födelsedagspresent, en vanlig kinesisk tradition.

Och trots att tiden går långsammare när tidszoner trasslar till det går tiden i TV-studion helt i sin egen takt. Både snabbare och långsammare än utanför, en timme på band är tre i verkligheten och när en kommer ur studion skiner visst solen och klockan är bara 11:30 trots att den känns som 17.