*RINGA* *MAILA* *BOKA* *FLÖRTA* *PRATA*

Jag jagar feminister som vill uppträda 25/5.
Det är ett roligt jobb.
Det gör att jag mailar mycket. Och säger ”yes” mycket.
Nu sitter jag på ett kafé och försöker lära mig att flörta med ögat. det enda som händer är ju att jag ser ut att klämma ut något/ha lite ont. Eventuellt få menskoppen på plats.


Tur att jag inte behöver flörta för annat än att få gratis påtår. Hade det varit meningen att flörteriet skulle ge barn hade det varit ute med världen (mig) sen länge.

Nä, dags att fortsätta.

PS. KUL MED GIF!!

OM INGEN MARKNADSFÖR OKÄNDA KOMMER DE ALDRIG BLI POPPIS

Manlig domninans.
Män är bättre.
Män kan mer.
Män tar för sig mer.

Eller så älskar män bara män.

Jag är inte roligt, har inga ambitioner på att göra stand up, hyser till och med stor skräck över att behöva stå på scen och skämta, fruktar att det är något jag kommer behöva göra på en eventuell framtida möhippa just därför, så tro mig: jag har INGEN ambition eller ens längtan över att ta över skämt-Sverige. Om sanningen ska fram skrattar jag till och med ganska sällan åt folk som ska vara roliga på beställning.

Men debaclet kring RAW får mig att må illa. Kanske för att jag har en vän som är rolig, på beställning och spontant och som borde stå på en massa scener och skämta med folk men som inte får chansen.

Jag läser vad Karin Adelsköld skriver. Citat ur email hon fått.
Kvinnor drar inte pubik.

Okända drar inte publik hävdar Karin.

Och jag kan inte göra annat än att skriva under på det.
När Pripps Blå släpper tre filmer om sommaren är två av tre talespersoner män.
När Red Bull samlar musiker är en förkrossande liten del kvinnor.
När klubbar bokar DJ:s är det så få kvinnor på vissa stället att de inte ens existerar. Den maximala andelen kvinna är den x kromosom männen som spelar har. I övrigt: inga.

Vi måste börja marknadsföra kvinnorna. Vi måste börja ryggdunka varann. Vi måste prata lika gott om varandra som killarna. Och vi måste pay-it-forward.
Jag lockas ofta av att boka killar, bli lite vän med någon mäktig snubbe, bekräfta honom att jag vet vem han är, hoppas att han kanske bokar mig nästa gång, kommer ihåg mitt namn, hälsar, och så vidare in till tidens ände, amen. Men jag måste sluta. Jag måste tipsa om tjejer när jag själv inte kan. Jag måste boka tjejer när jag bokar andra. Jag måste alltid tänka tjej.
Jag måste sluta fjäska.

Jag är så urbota trött på alla som säger att ”de inte vet hur tjejerna spelar” eller att ”jag bokar bara mina kompisar” eller ”tjejer drar ingen publik”.
Åh gå och häng dig.
Eller gå ut och lyssna på några tjejer som skämtar, eller spelar eller så. Och lär dig vilka du gillar.
Eller skaffa nya vänner som inte har könet man.
Eller marknadsför dem då. Sätt ditt häftiga namn som ett godkännande på hur bra tjejen är. Kvalitetsstämpla.

Men framför allt:
Sluta skyll på andra när du inte gör ditt jobb.

STÖRST AV ALLT ÄR KÄRLEKEN. IGEN. ALLTID. OAVSETT VEM.

Jag ska gifta mig.
Med en kille.
Det bestämdes i april för ett år sen, han gick ner på knä på en madrass i en lägenhet i Paris. Han glömde ta fram ringen först och frågade nästan inte ens. Sen öppnade han en flaska champagne och sa att han varit alldeles fruktansvärt nervös.
Det kan en ju förstå.
Tänk om jag sagt nej.
Om jag sagt att nehe du, det här kommer inte på frågan. Jag tänker leva i synd hela livet och antagligen inte ens med dig.
Så sa jag ju inte.
Jag sa JA JA JA JA! Och sen grät jag.

Idag gråter jag igen.
Inte för att det tagit slut, nej gud nej.
Utan på grund av det här:
Skärmavbild 2014-05-15 kl. 16.56.40
Jag förstår inte riktigt.
Jag har gått i kyrkan. En hel del.
Jag har alltid känt mig välkommen. En plats där jag, som ofta känt mig annorlunda, ovanlig och inte som andra, blev helt och fullt accepterad. Fick komma till tals, tala till punkt, vara med.
Nu hade jag kanske, enligt vissa, ”turen” att vara tjej och gilla killar.
Men vad hade hänt annars?
När jag några gånger besökte Ekumeniska kyrkan i Göteborg kände jag mig som allra mest välkommen. Inte så konstigt, för de allra flesta är välkomna där. Oavsett vem de älskar.
Något som ju borde vara självklart alltid.
För oavsett vilken kyrka jag kommit till har det allra största alltid varit kärleken.

Så jag förstår inte varför Paolo, Anna Maria, Jan, Christina och Siewert sätter sig emot. Tror de inte att en annan av deras eget kön skulle kunna älska dem som de är? Tror de inte att kärleken mellan man och man och kvinna och kvinna vara precis lika himmelskt kära, förälskade och säkra på varann för att kunna gifta sig inför Gud?
Går det inte att lova någon trohet bara för att personen bredvid är av samma kön som sig själv?
Doctare och Roberto är båda katoliker. Båda frånskilda.
Myrdal skrev i en debattartikel 2007 ”finns stor skillnad mellan heterosexuella och homosexuella relationer vad gäller varaktighet och partnerbyte”. 

Paolo Roberto säger att för samkönade par ”finns ju sambolagen”. Fy fan vad tråkigt säger jag Paolo. Varför gifte du dig med Lena? Jag antar att du tyckte så förbaskat mycket om henne att du ville lova gud att du skulle hålla fast vid henne i nöd och lust, tills döden skilde er åt? Nu antar jag bara, men det brukar ju vara själva grejjen, ett livslångt löfte.
Vill Paolo Roberto dessutom vara helt trogen sin katolska tro är äktenskapet ett sakrament som därför inte för upplösas. Det kan jag känna är något som han kanske borde tänkt på innan han dikterar villkor för andra.

Nu tycker jag ju att Paolo Roberto ska få gifta sig och skilja sig bäst han vill.
Precis som alla andra. Oavsett vilket kön personen de älskar har.

Förutom att bestämma vilket efternamn min kille och jag ska ha pratar vi mest om hur vi ska gifta oss.
I kyrkan eller i stadshuset. Det kan dryftas om och om igen.
Men säkert är:
Den som viger oss ska fanimej viga vilket par som helst, annars får det vara.

HUR KUNDE VI VÄLJA KNÄCKEBRÖD I FIL FRAMFÖR SKOLMATEN?

Det slog mig nu.

Tänk, här fick vi gratis mat i skolan, fem dagar i rad. Råkostsbuffé till det.
Ibland så mycket som Göteburgare, en stor korv skuren i skiva i bröd med mos och ketchup till. En delikatess.
Eller dem himmelska soppan Ängamat.
Och istället bröt vi knäckebröd i filen och slevade i oss. Som om att det vore någon slags efterrätt.
Fiskbullarna som inte slank ner och istället klistrades fast med hjälp av den vita såsen med vitpepparkorn under bordet.

När kryddorna gjorde entré i skolmatsalen blev det plötsligt någon slags förfining av alternativen till råkostbuffén och Göteburgarna.
Då kom (trumvirvel): knäckebröd, lite smör och sen strösslat med grillkrydda. Hade vi tur fanns det lite tunt rivna morötter att ha emellan smöret och grillkryddan.

Tänk, så såg de främsta kulinariska erfarenheterna ut.
Det var väl för härligt va, innan dumplings och sommarrullar och strömmingslucke-tallrikar och taco-vagnar och gourmet-korv gjorde entré i lunchtimmen.
Det var tider det.