STÖRST AV ALLT ÄR KÄRLEKEN. IGEN. ALLTID. OAVSETT VEM.

Jag ska gifta mig.
Med en kille.
Det bestämdes i april för ett år sen, han gick ner på knä på en madrass i en lägenhet i Paris. Han glömde ta fram ringen först och frågade nästan inte ens. Sen öppnade han en flaska champagne och sa att han varit alldeles fruktansvärt nervös.
Det kan en ju förstå.
Tänk om jag sagt nej.
Om jag sagt att nehe du, det här kommer inte på frågan. Jag tänker leva i synd hela livet och antagligen inte ens med dig.
Så sa jag ju inte.
Jag sa JA JA JA JA! Och sen grät jag.

Idag gråter jag igen.
Inte för att det tagit slut, nej gud nej.
Utan på grund av det här:
Skärmavbild 2014-05-15 kl. 16.56.40
Jag förstår inte riktigt.
Jag har gått i kyrkan. En hel del.
Jag har alltid känt mig välkommen. En plats där jag, som ofta känt mig annorlunda, ovanlig och inte som andra, blev helt och fullt accepterad. Fick komma till tals, tala till punkt, vara med.
Nu hade jag kanske, enligt vissa, ”turen” att vara tjej och gilla killar.
Men vad hade hänt annars?
När jag några gånger besökte Ekumeniska kyrkan i Göteborg kände jag mig som allra mest välkommen. Inte så konstigt, för de allra flesta är välkomna där. Oavsett vem de älskar.
Något som ju borde vara självklart alltid.
För oavsett vilken kyrka jag kommit till har det allra största alltid varit kärleken.

Så jag förstår inte varför Paolo, Anna Maria, Jan, Christina och Siewert sätter sig emot. Tror de inte att en annan av deras eget kön skulle kunna älska dem som de är? Tror de inte att kärleken mellan man och man och kvinna och kvinna vara precis lika himmelskt kära, förälskade och säkra på varann för att kunna gifta sig inför Gud?
Går det inte att lova någon trohet bara för att personen bredvid är av samma kön som sig själv?
Doctare och Roberto är båda katoliker. Båda frånskilda.
Myrdal skrev i en debattartikel 2007 ”finns stor skillnad mellan heterosexuella och homosexuella relationer vad gäller varaktighet och partnerbyte”. 

Paolo Roberto säger att för samkönade par ”finns ju sambolagen”. Fy fan vad tråkigt säger jag Paolo. Varför gifte du dig med Lena? Jag antar att du tyckte så förbaskat mycket om henne att du ville lova gud att du skulle hålla fast vid henne i nöd och lust, tills döden skilde er åt? Nu antar jag bara, men det brukar ju vara själva grejjen, ett livslångt löfte.
Vill Paolo Roberto dessutom vara helt trogen sin katolska tro är äktenskapet ett sakrament som därför inte för upplösas. Det kan jag känna är något som han kanske borde tänkt på innan han dikterar villkor för andra.

Nu tycker jag ju att Paolo Roberto ska få gifta sig och skilja sig bäst han vill.
Precis som alla andra. Oavsett vilket kön personen de älskar har.

Förutom att bestämma vilket efternamn min kille och jag ska ha pratar vi mest om hur vi ska gifta oss.
I kyrkan eller i stadshuset. Det kan dryftas om och om igen.
Men säkert är:
Den som viger oss ska fanimej viga vilket par som helst, annars får det vara.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s