FEMINISTPAPPOR KALLAS ALDRIG FEMINISTFITTOR.

Jag hade en kollega en gång, han ville mest prata sex, när vi skulle komma på fräna idéer ville han helst att det skulle handla om par som låg med varandra, tjejer som hånglade, djur som parade sig.

När jag kom in till kontoret på morgonen sa han ”sexy on legs” till mig. 
En gång visslade han. 

När jag fick reda på att han skulle få barn hoppades jag innerligt att han skulle få en dotter. Jag önskade honom en dotter för att jag hoppades att det skulle få honom att sluta trakassera andra.

För till skillnad från pappor som verkar vakna upp dagen de får döttrar som på något vis visar dem hur skevt samhället kan vara, så behöver jag inget uppvaknande. Jag behöver inte höra från en fyraåring att det gäller att dölja rumpan på stranden, jag behöver inte se på Alfons för att veta att mina sysselsättningar, mina lekar, yrken, intressen, är mindre värda.

Jag behöver inte en dotter för att förstå att feminismen behövs.

Jag behöver inte en dotter för att bli feminist.

När jag läser Navid Modiris text om att han inte längre bara är jämställdist utan nu också feminist kan jag inte annat än fnissa. Nä, nu ljög jag, först grät jag över hans dotter. Men sen kommer insikten.

Hur han som pappa, man, kille, hyllas för sin insikt om att tjejer inte har det lätt.

Hur han som pappa, man, kille, hyllas för sin insikt om att hans dotter inte har det lätt.

DET ÄR FEL FEL FEL FEL.

 

LÄS ALLT JAG SKRIVIT I ÄMNET HÄR.

Min bästa radioproducent Hanna har inte bara fostrat mig in i trallor och skit, hon har skrivit precis samma text. Den är än bättre än min. 

Annonser

PAPPOR SOM ÄR FEMINISTER ÄR SÅ HIMLA MYCKET MER VÄRDA

Gör mig trött.

Tillåt mig: hiskeligt förbannat astrött.

Som när män hyllas för att välja bort män ett år, när män bara ska läsa kvinnor, lyssna på kvinnor, se kvinnor. Ett år.

Som något jäkla projekt.

Samma sak med papporna som kommer till insikt när de får döttrar.

Hur blinda var de innan?

Har de inte lyssnat?

Har förtrycket varit mer okej när det var andra, inte deras kött och blod, som drabbades?

 

Det gör mig förbenat trött.

När männen hyllas för saker kvinnor gjort i åratal.

Som vi tvingats göra.

 

PS. På lördag skriver jag så mycket mer välformulerat om det här för GT Kultur. Just nu mest sur.

SLUTA VARA SÅ JÄVLA KÄNDISKÅTA//SLUTA GULLA MED MANSGRISAR

Allvarligt talat.
Jag är trött på gullandet.

Man är otrogen – skadar annan människa.
Man erkänner att han varit otrogen – hyllas.

Ja, det är fantastiskt med stora egon som klämmer ner sig i terapisoffan. Riktigt knör sig ner där, svänger upp benen över kanten, lägger sig till rätta, knäpper fingarna över bröstkorgen och börjar prata.

”Jag förnedrar andra.”

Det är frasen jag hoppas kommer ur munnen. För det är vad som händer.
”Jag förnedrar andra för jag ligger med andra”. Det är vad ni gör.

Ni är inte häftiga och ärliga och härliga och goa och folkkära.

Det hade varit skillnad om han haft barn sa nån, men nä. Det hade det inte.
För när pappor kan sprina på stan och stoppa snoppen i det mesta får mammor hat och hat och hat om de bara går ut och tar ett glas vin en vanlig tisdag.

Sluta gulla med de folkkära männen. För sjutton gubbar.

MÅSTE JAG VARA EN TERRIER FÖR ATT FÅ JOBB?

Det pratas säkert jobb på 10000 seminarier under Almedalen. Kanske någonstans just nu. Blondinbella pratar om ungas sparande tillsammans med två väldigt vuxna människor från någon bank. Intressant med tanke på att ingen av dem är speciellt vuxna i sin livssituation. Kanske borde någon ung prata med dem. Vad vet jag.


Men nu handlar det om jobb.
Om generationers lathet eller eviga strävan efter mer.
Ha och ha och ha och ha.

Något jag länge velat ha är ett jobb. Relativt fast. Inte kontrakt september-december två påföljande år utan något emellan.

För att lösa den situationen har jag sökt jobb. Mängder. Personliga brev med mer roligheter och förre roligheter. Mer utsvävande CV:n och mindre utsvävande CV:n. Maxade resumélistor, referenser och rena fjäskbrev.
Men det händer ingenting.
Där sitter jag med min Berghs-utbildning och känner att jag inte är så där fantastiskt på något utan kanske bra på, inte ens mycket, men en del. Något av en medemåtta.

Men hoppet, det överger mig inte, så jag fortsätter. Söker kommunikatörsjobb som jag inte är i närheten av. Träffas över ”förutsättningslösa” fikor. Twittrar från event med förhoppning om att ”kanske blir jag upptäkt”. Vore väl mer troligt att jag kommit med i Melodifestivalen genom att sjunga med öppet fönster och hoppas att Bert Karlsson kommit förbi.

Jag har provjobbat gratis på tidningar, jag har skrivit otaliga brev, ansökt via hemsidor, via vänner, ja skötsamma hur tusan jag sökt, för sökt har jag gjort.

Och så till sanningen: det är inte ens alltid jag får svar.
Då menar jag inte att jag surar över opersonliga tack, men nej tack. Nej jag menar att jag har provjobbat gratis och sen inte ens blivit kontaktad igen trots ”vi hör av oss”-hälsning i slutet.

Det är vidrigt.
Det kan inte krävas av den som söker jobb att göra mer än att söka samt att provjobba. Det ska inte ingå i rekryteringsprocessen att se hur ”hungrig personen verkligen är”.
Provjobbet bör avlönas och sen bör personen som provjobbat få lov att veta hur det gått.
Och vad som inte fanns där, om det inte gick hela vägen.

Eller som någon just sa till mig.
Du behöver inte gå en ledarskapskurs för att veta att du ska höra av dig till folk. Det är allmänt vett. 

Jag ska inte behöva vara en ettrig terrier för att bevisa att jag vill och kan jobba.